Under ytan

Jag mår inte dåligt, men jag mår inte bra heller. Jag är inte ledsen, men jag är inte heller glad. Jag undrar om jag kanske behöver få gråta ett tag, och jag tror jag måste få vara arg, skrika och slå sönder saker. Jag har den här märkliga känslan i maggropen, den sprider sig ut genom bröstet och gör det svårt att andas, att röra sig. Jag känner mig så tung i hela kroppen, så väldigt väldigt trött på att bara vara, på att andas.

Just nu gör det så ont att andas och att vara. Jag vill ha något mer än bara existens, men jag vet inte vad det är jag längtar efter. Jag vet att jag klagar på den här sjukdomen, att idag är ingen bra dag, att idag har jag ont eller idag är jag trött. Ibland säger jag till och med att jag är så trött på att ha den här sjukdomen, på allt den ställer till med. Men det går inte att berätta hur ont det gör inuti, hur öm och rå jag känner mig under huden.

Det är orättvist, det är så fruktansvärt grymt och orättvist och skit och helvete och fan också! Så vill jag säga, skrika. Jag vill bli arg, riktigt förbannat arg, men sådan är jag inte. Jag är lättirriterad och kan brusa upp om jag blir pushad långt nog, men riktigt jävla arg blir jag nästan aldrig och när jag väl blir det så går det snabbt över igen. Men den här gången vill jag inte att det ska gå över, jag vill vara arg länge.

Jag vill kunna bli ledsen också, bara gråta en stund. Men sådan är jag inte heller. Minns inte när jag sist grät, om man inte räknar ett mycket märkligt ögonblick förra året när jag tittade på Chronicles of Narnia och började gråta mitt i den stora stridsscenen på slutet. Något bara brast och jag måste få gråta, men jag vet inte varför. Nu är det istället som att något hindrar mig från att brista, från att bryta ihop.

Kanske är det en försvarsmekanism, kanske vet jag undermedvetet att om jag börjar gråta för detta så kanske jag aldrig slutar. Och jag vill inte ha det så, jag vill inte bli en sådan som tycker synd om mig själv varje vaken stund, som gråter och gråter över den här orättvisa behandling livet gett mig. Men det skulle ändå vara skönt att få gråta en liten stund, kanske skulle det här trycket i mig lätta lite då.