Bakåt, framåt och här och nu

Idag känner jag mig så otroligt lat, samtidigt som jag liksom är slö och orkeslös. Jag har ingen energi att ta tag i saker utan flyter mest bara med. Kom hem från jobbet för en timma sedan och är fortfarande helt slö och slapp och likgiltig (som min mamma brukar kalla det). Allting känns tråkigt idag, trots att jag gjort saker som jag i vanliga fall skulle tyckt varit jätteroligt. Var ju bland annat inne och målade med barnen idag.

Är ansvarig för femårsgruppen i år och det är riktigt roligt. De har så många idéer och tankar, och de säger så många roliga saker. Just nu arbetar vi med tema Sagan och håller på och arbetar med Den fula ankungen. Idag fick barnen måla bilderna till en flanosaga, förra veckan målade de teckningar och nästa vecka ska de få arbeta med trolldeg. Vi ska även spela upp sagoteater och idag nämnde de bordsteater.

Till bordsteatern tänkte jag först att vi kunde använda figurerna vi ska göra i trolldeg, men ett av barnen förslog marionetterna. Det tyckte jag kändes som lite överkurs eftersom de kan vara svåra att styra, så jag förslog figurer på pinnar istället och det nappade de på. Eller ja, jag kanske inte ska säga 'de' för det är ju egentligen bara två av barnen som var där idag som är särskilt engagerade i temat och förstår vad det handlar om.

Även om jag har hand o en grupp femåringar så är det ju inte som att ha ett gäng i samma ålder på en förskola med idel linblonda små barn. Att arbeta på en mångkulturell förskola innebär en hel drös utmaningar som andra pedagoger kanske aldrig möter, saker som man inte tror är sanna ens när man ser dem hända. Men det är också ett otroligt givande arbete och jag skulle inte byta det mot något annat, inte än på ett tag i alla fall.

Någon gång i framtiden lär jag väl byta arbetsplats och även område, vill ju gärna jobba på andra ställen i stan också. Mitt inne i stan bland alla karriärsugna, eller i något välskött villaområde. På något ställe där det finns två avdelningar och bara ett enda barn med invandrarbakgrund, istället för som nu, sex avdelningar och den överväldigande majoriteten barn med svenska som andraspråk.

Att arbeta på en förskola liknande den där jag är nu, kan kännas svårt ibland. Särskilt när man vet att en del av barnen inte förstår, när de bara tittar på en med tom blick och verkligen inte tar in ett ord man säger. Och det är inte bara språket som gör att de inte lyssnar, kulturell bakgrund spelar också in. En del pojkar servas mer än flickorna vilket gör att de är nästintill apatiska och förväntar sig samma service på förskolan.

Sådant där kan man irritera sig på ibland. Visst om det är så de har det hemma, men på förskolan så förväntas man kunna ta på sig overallen själv när man är fem år, eller äta med kniv och gaffel utan att slunga maten omkring sig. Barn är annars väldigt duktiga på att anpassa sig till att olika personer har olika regler, olika gränser för hur långt man kan gå, hur mycket man tolererar.

Ibland känns varje dag som en kamp. Vissa dagar känns det som att man inte gör annat än skäller på vissa barn - även om det var mer så i våras när vi hade en extremt intensiv barngrupp. Egentligen är intensiv ett väldigt snällt ord. På gränsen till att bli inlåsta i ett litet fönsterlöst rum skulle jag nog vilja kalla det, för det fanns dagar när man bara ville stänga in dem och låta dem slå ihjäl varandra.

Men mest av allt ville man slippa höra sin egen röst mala i huvudet efetr en lång arbetsdag. När så mycket av ens tid går åt till att säga nej och stopp och sluta, när så mycket energi går åt till att kontrollera och övervaka och aldrig släppa blicken från - då känner man sig så urlakad, så trött att man knappt orkat stå eller gå eller tänka och allt man hör är sitt eget gnatande och tjatande som går på replay inne i skallen.

Det var inte den lättaste barngruppen att börja arbeta i då i februari, och det var inte alltid det roligaste att komma till jobbet. Men på något sätt orkade man sig ändå igenom varje dag för det fanns ju ljusglimtar. Kramar och snäll ord, barn som engagerade sig och som ville att alting skulle vara bra och att alla skulle trivas. De där stunderna var vad som gjorde att man orkade med ännu en dag, ännu ett bråk, mer ilska och gråt.

Barngruppen då och den vi har nu, de är som natt och dag. Visst har vi barn som testar, som inte lyssnar, som man får tjata på. Men det är inte alls på samma sätt som det var i våras. Det här är ett naturligt beteende, så som barn är och ska vara. Inte alls den här nästan utstuderade stilen, där barnen jävlades bara för att jävlas. Hösten har varit en tid för återhämtning och nu kan man börja se framåt igen, mot ljusare tider.