Det var inget vidare, men det blev bättre

Det här ska ju vara en förbannad blogg, men idag så är jag inte alls särskilt förbannad. Har lugnat ner mig något enormt sedan i början av veckan då allting verkligen bara var morr och skrik. Inte för att så mycket hänt som gjort mig glad, har mest varit den ena obehagliga händelsen på den andra, en del saker jag helst kunnat vara utan men ändå fått höra eller veta av och om människor i min omgivning.

Mot slutet av veckan vände humöret lika snabbt som det dalat och efter torsdag kväll är jag som vanligt igen. Men det ska erkännas, fram mot torsdag eftermiddag så fick jag faktislt intala mig själv att nu ska jag vara glad. Det här kommer låta helskumt, men jag gick faktiskt och sjöng en liten visa inne i skallen. Vara glad, vara glad, bara vara glad. Inte arg, inte ledsen, bara vara glad. Det verkade hjälpa lite i alla fall.

Sedan blev det fredag, idag, och poff så är allting som det ska. Berg-och dalbanehumöret är ju inte särskilt roligt, men det gör onekligen tillvaron lite mer spännande. Ja, se där, hur positiv jag kan vara trots att jag helst vill mörda allt vad humörsvängningar heter. Dessutom är det ju inte bara jag som påverkas, vilket jag fick påpekat för mig. Klart jag förstått att andra gör också, men det blir liksom tydligare när någon säger det.

Det var ju så klart inget jag hurrar över att få höra och visst känns det jobbigt, lite extra tyngd på bördan, men det är väl bättre att något sägs än att irritationen växer. Nu är jag så där nästan äckligt servil och ska vara alla till lags, men jag har i alla fall slutat sjunga min Vara glad-sång så det är ju ett steg i rätt riktning. Och det är ingen falks glädje jag känner heller, det är skönare att vara glad än arg eller ledsen.

Fast det är klart, det kan ju låta som att jag tvingar mig själv att vara glad bara för att det passar andra bättre. Men så är det faktiskt inte alls. Jag är ju som folk är mest, hellre glad än förbannad - namnet på denna blogg till trots. Idag lyckades jag för första gången denna vecka säga till på skarpen utan ett höja rösten det minsta. Fick ingen respons visserligen, men ändå, jag gjorde det och det kändes bra.

Jag har insett för länge sedan att man får vara arg, även om man jobbar med barn, man får säga ifrån och man får till och med höja rösten ibland. Men jag var arg på fel sätt i början av veckan, förbannad för att allting kändes tungt och det gick ut över barnen och så ska det definitivt inte vara. Så nu idag har jag andats och känt frid trots motgångar - och barnen verkar inte hälften så jobbiga som de gjorde i tisdags.

Nu ska jag ta mig i kragen vad gäller humöret, bli som vanligt igen. Ingen kan ju komma och säga att jag är någon tyst, timid liten blomma som med späd stämma ber barnen om de skulle vilja vara det allra gulligulligaste och kanske, om de kände för det, städa upp lite i lekrummet. Gör de inte som jag säger så blir det att ta till på skarpen och säga att Nu städar ni! Inget tjafs om saken, sätt igång! Men inget skrikande.

Det ska nog gå, det har ju gått bra hittills. Har nog aldrig riktigt käns mig så där ruggigt förbannad förut, inte så att det gått ut över barnen, jobbet och kollegorna förut i alla fall. Det har bara varit en skum tid de senaste månaderna. Men som jag sa till min kollega idag, nu får chefen jaga mig allt han vill, jag tänker sluta by mig och bara ta det som det kommer. Det brukar ju funka för mig annars.

Jag har nästan alltid haft en nästan onaturlig tur, vad det än gäller, i alla fall i vissa aspekter av mitt liv. Fast först måste jag nå botten innan det plötsligt vänder och allting bara löser sig. Jag har haft ekonomiska problem, problem med att hitta bostad, problem med pojkvänner, problem med vänner, problem med skolan - och som genom ett trollslag så händer något i sista stund som får allt att ljusna.

Nu är det djupa andetag och massor av förnekelse som gäller. Om jag bara släpper efter ett tag nu, inte låter andra påverka mig och allting bara rulla av mig som vatten av en gås, då kommer jag nog överleva de närmaste månaderna också - och det utan att låta det dåliga samvetet gnaga ett hål genom mig för att andra inte tycker jag presterar bra nog eller för att mina kollegor blir lidande, eller jobbet, eller barnen.

Lugn, inre frid, djupa andetag - jag ska vara så jävla zen att buddistmunkar kommer vallfärdas till min dörr för att få veta hur jag gör det. Ja, nästan i alla fall. Jag ska åtminstone återgå till mitt vanliga själv, lugn, bestämd, men inte rädd för att ryta i. Sånt där meseri kan jag bli så irriterad på, folk som med mjuk stämma säger Nu, lille pluttenutten, så får du faktiskt sluta för annars kanske jag blir lite arg på dig. Gah!