Det kom en ny störtskur och utanför hör jag panikslagna skrin. Jaha, tänker jag, efter att i några dagars tid nu ha lyssnat till barnen som varit ute och lekt när det plötsligt börjat regna. Jag går till mitt fönster och tittar ut men det finns inga barn där. Istället ser jag en ung kvinna som skrikande springer från en port till nästa medan regnet dundrar ner runt henne och slår upp från marken.
Jag måste erkänna att jag blev högst förvånad över detta beteende men kanske är jag färgad av min egna svenska stoiskhet. För om det är något vi svenskar är bra på så är det att uthärda. Vi står vid busshållsplatsen i minusgrader och snöstorm utan att röra en min. Vi stretar på medan orkanbyarna hotar att svepa omkull oss i närmaste lerpöl. Vi vandrar sammanbitet genom de värsta störtskurar.
Vad vi inte gör är att bryta ihop när vädrets makter bestämmer sig för att spela oss ett fult spratt.Vi springer inte gallskrikande genom regnet som om vi blir bombarderade av syra istället för vanligt vatten och jag undrar, hur går det till när denna unga kvinna kliver in i duschen. De femton minuter eller mer som det tar för henne att bli färdig tillbringas de kanske under konstanta skrin av panik?
Min egen duschtid tillbringas i tysthet eller på sin höjd med att jag försöker komma ihåg texten till någon sång som jag sedan sjunger den första versen av ungefär tre gånger innan jag tröttnar. Och när jag ger mig ut i väder som det idag så sänker jag huvudet och härdar ut. Den svenska stoiskheten är så djupt inpräntad i mig att allt annat är otänkbart och ja, faktiskt lite löjeväckande.
tisdag 30 juli 2013
torsdag 25 juli 2013
MS och sömn
När man lever med MS och kanske då främst när ett av symptomen är fatigue, handlar en stor del av ens liv om sömn. Hur mycket sömn har jag fått? Hur mycket sömn behöver jag? Kan jag hoppa över en tupplur eller ska jag istället hoppa över någon aktivitet? Allt måste ske utifrån hur mycket energi man har just i den stunden och det är svårt att planera för vem vet hur det kommer vara nästa vecka.
I vanliga fall går minst halva dygnet åt att sova för min del, först de där sju-åtta timmarna på natten och sedan ytterligare tre eller fyra när jag kommer hem från jobbet. Ibland sover jag mer och ibland sover jag mindre men hur mycket sömn jag än får så känns det aldrig som att det är tillräckligt. Jag är precis lika trött efter sex timmars nattsömn som jag är efter nio timmar och inget verkar hjälpa.
I dagsläget har jag inga mediciner för min fatigue, efter fem misslyckade försök med olika piller insåg till och med min läkare att min fatigue är för envis att rå på. Nu står istället hoppet till min nya bromsmedicin som även kan ha en effekt på enskilda symptom. Medan min läkare och MS-sköterska verkar optimistiska så håller jag mig lite mer neutral. Jag vågar inte längre hoppas på positiv effekt.
Nu på semestern har jag bara sovit ett enstaka antal gånger under dagtid, om än mestadels eftersom jag varit ute på vift med familjen och därför inte kunnat sova och istället fått pressa på. Jag har även sovit länge på morgnarna, fram till tio eller elva har inte alls varit ovanligt de senaste veckorna och det har varit riktigt skönt att inte väckas av väckarklockans envisa tutande varje morgon.
Det betyder så klart inte att jag vaknat något mer utvilad än vad jag brukar göra, i alla fall inte när det kommer till de kognitiva funktionerna. Medan kroppen har fått vila upp sig efter ett långt och ibland svårt år med alla turer på jobbet, så hade hjärnan nog behövt en dubbelt så lång semester för att hinna ikapp. Men det sägs ju att man inte kan få allt här i världen och jag antar att det är sant.
I vanliga fall går minst halva dygnet åt att sova för min del, först de där sju-åtta timmarna på natten och sedan ytterligare tre eller fyra när jag kommer hem från jobbet. Ibland sover jag mer och ibland sover jag mindre men hur mycket sömn jag än får så känns det aldrig som att det är tillräckligt. Jag är precis lika trött efter sex timmars nattsömn som jag är efter nio timmar och inget verkar hjälpa.
I dagsläget har jag inga mediciner för min fatigue, efter fem misslyckade försök med olika piller insåg till och med min läkare att min fatigue är för envis att rå på. Nu står istället hoppet till min nya bromsmedicin som även kan ha en effekt på enskilda symptom. Medan min läkare och MS-sköterska verkar optimistiska så håller jag mig lite mer neutral. Jag vågar inte längre hoppas på positiv effekt.
Nu på semestern har jag bara sovit ett enstaka antal gånger under dagtid, om än mestadels eftersom jag varit ute på vift med familjen och därför inte kunnat sova och istället fått pressa på. Jag har även sovit länge på morgnarna, fram till tio eller elva har inte alls varit ovanligt de senaste veckorna och det har varit riktigt skönt att inte väckas av väckarklockans envisa tutande varje morgon.
Det betyder så klart inte att jag vaknat något mer utvilad än vad jag brukar göra, i alla fall inte när det kommer till de kognitiva funktionerna. Medan kroppen har fått vila upp sig efter ett långt och ibland svårt år med alla turer på jobbet, så hade hjärnan nog behövt en dubbelt så lång semester för att hinna ikapp. Men det sägs ju att man inte kan få allt här i världen och jag antar att det är sant.
tisdag 23 juli 2013
Gråter inombords
Det finns många saker som irriterar mig så till den milda grad att min ilska tar sig extrema uttryck och jag kan tjata om dem så snart jag får chansen. Den senaste tiden har jag lyssnat mycket på radio medan jag legat ute på balkongen och solat. Därför har jag också hört ett flertal reklamsnuttar som spelas på radio; fläktarna med priser så ingen behöver känna sig blåst var kul, likaså ÖoBs cowboyfantasi.
Vad som däremot inte är lika roligt är Granngårdens reklam för att tala om att de har rea. Reklammakarna tar oss tillbaka till slutet av 1800-talet då Granngården först slog upp sina portar. En man frågar kvinnan Stina vad allt folket gör där och hon svarar att fästfolket har kommit från hela Moder Svea, för nu är det rea. Tydligen tror reklammakarna att fästfolk betyder de som gillar att festa istället för ett förlovat par.
Minst lika irriterande är Volvos reklam där ett par är ute och kör och kvinnan frågar vart de ska tanka. Mannen svarar; "Tanka? Vi har ju Volvo-kort" varpå kvinnan blir irriterad och säger; "Man måste väl tanka även om man har Volvo-kort. Så vart ska vi göra det?" Mannen fortsätter envisas med att säga "Tanka?" med höjt tonläge på slutet, vilket alla vettiga människor vet gör det till en fråga och inte ett påstående.
Sådana här saker stör mig så till den milda grad, den lilla språkpolisen i mig har varit i tårar många gånger den senaste veckan. Jag menar inte att alla ska veta vad fästfolk betyder men om man inte vet vad ett ord betyder ska man heller inte använda det. Förresten är det inte så jävla svårt att slå upp ett ord, det kallas att googla och tydligen så har ju runt 65% av befolkningen tillgång till Internet dagligen.
Vad som däremot inte är lika roligt är Granngårdens reklam för att tala om att de har rea. Reklammakarna tar oss tillbaka till slutet av 1800-talet då Granngården först slog upp sina portar. En man frågar kvinnan Stina vad allt folket gör där och hon svarar att fästfolket har kommit från hela Moder Svea, för nu är det rea. Tydligen tror reklammakarna att fästfolk betyder de som gillar att festa istället för ett förlovat par.
Minst lika irriterande är Volvos reklam där ett par är ute och kör och kvinnan frågar vart de ska tanka. Mannen svarar; "Tanka? Vi har ju Volvo-kort" varpå kvinnan blir irriterad och säger; "Man måste väl tanka även om man har Volvo-kort. Så vart ska vi göra det?" Mannen fortsätter envisas med att säga "Tanka?" med höjt tonläge på slutet, vilket alla vettiga människor vet gör det till en fråga och inte ett påstående.
Sådana här saker stör mig så till den milda grad, den lilla språkpolisen i mig har varit i tårar många gånger den senaste veckan. Jag menar inte att alla ska veta vad fästfolk betyder men om man inte vet vad ett ord betyder ska man heller inte använda det. Förresten är det inte så jävla svårt att slå upp ett ord, det kallas att googla och tydligen så har ju runt 65% av befolkningen tillgång till Internet dagligen.
Förälskelsens inte så ljuva sötma
Jag har gjort det igen, blivit intresserad av någon som absolut inte är en möjlighet. Inte för att han är gift eller i ett förhållande eller så, utan på grund av helt andra men helt klart mycket nedslående anledningar.Min förmåga att alltid falla för helt fel person är ungefär på nivå med flickor och kvinnor som tror att de har en chans med någon Hollywood-stjärna de aldrig ens kommer att träffa.
Jag har varit där också när jag var yngre, kanske inte just att jag trodde att jag skulle kunna gifta mig med någon snygging på bioduken utan helt vanliga drömmar. De där drömmarna har jag nu också och de är precis lika omöjliga nu som när jag var tretton och tyckte att prins William var det vackraste jag sett. Fast sådana drömmar och rena fantasier är okej, det är värre den här gången.
Det här är en person jag faktiskt träffar emellanåt, en bekant som jag har känt i ett par år nu men som jag aldrig umgåtts med särskilt mycket. Vi träffas ibland, hälsar och pratar och skiljs sedan åt. Hade han varit mer än ett vackert ansikte hade jag antagligen inte ens brytt mig om dessa omöjliga drömmar men som det är nu så är han ju faktiskt också snäll och trevlig och rolig.
Men som sagt, något mer än att sukta efter honom på avstånd är omöjligt av anledningar jag inte tänker gå in på. När jag någon gång faktiskt vågar så kommer jag berätta för min syster vem han är men hon är också den enda som kommer få veta. Tills dess så får detta självömkande inlägg räcka som en slags minnesanteckning till mig själv om en tid i mitt liv när jag kände mig kärlekskrank och pinsam.
Jag har varit där också när jag var yngre, kanske inte just att jag trodde att jag skulle kunna gifta mig med någon snygging på bioduken utan helt vanliga drömmar. De där drömmarna har jag nu också och de är precis lika omöjliga nu som när jag var tretton och tyckte att prins William var det vackraste jag sett. Fast sådana drömmar och rena fantasier är okej, det är värre den här gången.
Det här är en person jag faktiskt träffar emellanåt, en bekant som jag har känt i ett par år nu men som jag aldrig umgåtts med särskilt mycket. Vi träffas ibland, hälsar och pratar och skiljs sedan åt. Hade han varit mer än ett vackert ansikte hade jag antagligen inte ens brytt mig om dessa omöjliga drömmar men som det är nu så är han ju faktiskt också snäll och trevlig och rolig.
Men som sagt, något mer än att sukta efter honom på avstånd är omöjligt av anledningar jag inte tänker gå in på. När jag någon gång faktiskt vågar så kommer jag berätta för min syster vem han är men hon är också den enda som kommer få veta. Tills dess så får detta självömkande inlägg räcka som en slags minnesanteckning till mig själv om en tid i mitt liv när jag kände mig kärlekskrank och pinsam.
lördag 20 juli 2013
Fallens Dagar
Igår följde jag med syrran, svågern och Lilla Stjärnan in till stan eftersom festivalen Fallens Dagar just nu pågår för fullt. I år har de bjudit in alla från Robin Stjernberg till Eric Saade och Bo Kaspers Orkester att spela på stora scenen på torget och längs kanalen står det en lång rad av öltält, alla med sin egen liveunderhållning och en underbar utsikt över kanalen och vår fina lilla sommarstad.
Första stoppet för oss blev en sväng ner till slussarna för att titta på dagens sista påsläpp av vatten. Det spelar ingen roll hur många gånger jag ser det, jag tröttnar aldrig på detta mäktiga skådespel. På söndag när de släpper på vattnet för sista gången vid lockan 23 på kvällen så lyses hela området upp av spotlights och det brukar spelas mäktig musik innan fyrverkerierna smäller av en stund senare.
Det här var Lilla Stjärnans första besök vid slussområdet och hon tyckte nog det mest spännande var att sitta i sin vagn och pilla med broräcket och smila för kameran eftersom hon är en sådan linslus. Tydligen hade syrrans svärmor oroat sig över att "någon elak människa" skulle komma fram och försöka skada henne, något som varken syrran eller jag fattade. Men bara för att lugna alla, Lilla Stjärnan är helt oskadd.
Efter att vi stått där en stund till och tittat vandrade vi in mot stan tillsammans med resten av besökarna och tog en tur längs kanalen innan vi gick upp mot huvudgatan. Varenda uteservering var så klart fullsatt och på torget spelade Eric Saade på högsta volym så det var en hel del skrikande tonårsflickor i omlopp. Vi lyckades få ett lugnt bord på Pitchers där vi åt middag och hade det riktigt gott.
När vi alla var mätta och glada gick vi runt i stan en stund till, tillbaka ner mot kanalen och sedan tillbaka till där vi parkerat bilen. Jag blev avsläppt hemmavid och det bestämdes att på måndag ska jag ut till det lilla gula huset på landet för att ta hand om Lilla Stjärnan medan resten av familjen (syrran, svågern och hans föräldrar) kapar ved som de ska ha att elda med till vintern.
Själv tänker jag undvika vedkapen och istället gå på en långpromenad med Lilla Stjärnan, så snart jag listat ut vart man faktiskt kan komma någonstans som inte innebär att man måste gå ute på stora vägen. Fram tills måndag tänker jag njuta av solen på min balkong, även om det fortfarande irriterar mig att jag bara jar sol från klockan 16 och framåt. Men det är bara att göra det bästa av det.
Första stoppet för oss blev en sväng ner till slussarna för att titta på dagens sista påsläpp av vatten. Det spelar ingen roll hur många gånger jag ser det, jag tröttnar aldrig på detta mäktiga skådespel. På söndag när de släpper på vattnet för sista gången vid lockan 23 på kvällen så lyses hela området upp av spotlights och det brukar spelas mäktig musik innan fyrverkerierna smäller av en stund senare.
Efter att vi stått där en stund till och tittat vandrade vi in mot stan tillsammans med resten av besökarna och tog en tur längs kanalen innan vi gick upp mot huvudgatan. Varenda uteservering var så klart fullsatt och på torget spelade Eric Saade på högsta volym så det var en hel del skrikande tonårsflickor i omlopp. Vi lyckades få ett lugnt bord på Pitchers där vi åt middag och hade det riktigt gott.
När vi alla var mätta och glada gick vi runt i stan en stund till, tillbaka ner mot kanalen och sedan tillbaka till där vi parkerat bilen. Jag blev avsläppt hemmavid och det bestämdes att på måndag ska jag ut till det lilla gula huset på landet för att ta hand om Lilla Stjärnan medan resten av familjen (syrran, svågern och hans föräldrar) kapar ved som de ska ha att elda med till vintern.
Själv tänker jag undvika vedkapen och istället gå på en långpromenad med Lilla Stjärnan, så snart jag listat ut vart man faktiskt kan komma någonstans som inte innebär att man måste gå ute på stora vägen. Fram tills måndag tänker jag njuta av solen på min balkong, även om det fortfarande irriterar mig att jag bara jar sol från klockan 16 och framåt. Men det är bara att göra det bästa av det.
tisdag 16 juli 2013
Gröna, sköna sommar
 |
| Idag åkte hela familjen till Emaus Lantgård i Uddevalla |
 |
| Syrran bjöd på hemmagjord Ceasarsallad till lunch som vi åt utomhus |
 |
| Ett nyfiket svin kom på besök medan vi satt och åt |
 |
| Getterna och killingarna höll sig på lite avstånd |
 |
| Lilla Stjärnan tittar på alla spännande djur med morbror |
 |
| En nyfiken liten häst |
 |
| Kaninerna var lite slöa i värmen och låg mest och dåsade |
 |
| De var spännande ändå |
 |
| Vi undrar vad som har hänt med det här trädet... |
 |
| Intressanta rötter |
 |
| Fika på Café Snäckan vid Gustavsberg |
 |
| Tre generationer; Lilla Stjärnan, syrran och mamma |
 |
| Snäckor och maneter i vattenbrynet |
torsdag 11 juli 2013
Skryt och önsketänkande
Min mamma ringde precis för att berätta att hon idag hade träffat mamman till en av mina klasskamrater från grundskolan, en kille jag inte träffat sedan vi gick ur nian för en herrans massa år sedan. Tydligen är han lotskapten numera och gift med en yngre syster till killen som var hans bästa vän under hrundskoletiden. Hans lillebror är IT-tekniker och bor och arbetar i huvudstaden.
Medan min mamma berättade allt detta och även nämnde några andra personer som jag gick i skolan med en gång i tiden, började jag undra vad hon i sin tur berättar om mig och mina syskon när hon träffar gamla bekanta ute på stan. Att hon skryter om brorsan är ju givet, särskilt nu när hon kan begå den oförlåtliga synden att skryta om hur mycket han arbetar och tjänar.
Min syster får säkert också sin beskärda del av mamma "skryt" om än av helt andra anledningar. Hon kör ju hela familjegrejen med hus på landet och världens sötaste lilla dotter och hur hon hjälper mamma med saker som behöver göras därhemma. Jag har en känsla av att när det gäller skryt-mätaren så kommer jag nog inte särskilt högt på den, inte heller vad gäller intressanta saker att förtälja.
Jag har gamla klasskamrater som har spännande jobb både i Sverige och utomlands, en tjej som är relativt känd för den som gillar jazzmusik också alla de som flyttat (eller bor kvar) och har bildat familj med allt vad det innebär. Själv kom jag ett par timmars bilfärd från orten där jag växte upp, blev förskollärare och lever världens lugnaste lilla liv utan villa, vovve, Volvo och egna ungar.
Jag tror knappast att min klasskamrats mamma kommer berätta för honom att hon sprang på min mamma idag som berättade vilket väldigt o-spännande liv jag lever. På sin höjd, tyvärr, kan jag gissa att min sjukdom omnämns när mamma träffar gamla bekanta. Inte för att jag har något emot att hon berättar om det men nog fan borde det väl finnas något mer intressant att prata om.
Eller så finns det inte det och visst är det jävligt sorgligt, det tycker till och med jag även om jag samtidigt är helt nöjd med att leva i total ansvarslöshet gentemot andra människor, att bara ha mig själv att tänka på. Ingen äkta hälft och inga barn, ingen gräsmatta att klippa och inga rabatter att ansa, ingen bil att besikta och ingen husvagn att städa ur... Eller så är det precis det jag vill ha.
Det senaste året har jag gått i de absolut galnaste tankar och på fullaste allvar funderat på att köpa hus. Ensam. Bara jag. I ett eget hus. Med trädgård och rabatter och fasadmålning och frysen som går sönder och vattenläckor och ingen som kan hjälpa mig ta hand om allt det där. Så jag fegar ur och sedan längtar jag lite till och fegar ur i en oändlig cirkel medan jag gör boendekalkyler på nätet och funderar vidare.
Medan min mamma berättade allt detta och även nämnde några andra personer som jag gick i skolan med en gång i tiden, började jag undra vad hon i sin tur berättar om mig och mina syskon när hon träffar gamla bekanta ute på stan. Att hon skryter om brorsan är ju givet, särskilt nu när hon kan begå den oförlåtliga synden att skryta om hur mycket han arbetar och tjänar.
Min syster får säkert också sin beskärda del av mamma "skryt" om än av helt andra anledningar. Hon kör ju hela familjegrejen med hus på landet och världens sötaste lilla dotter och hur hon hjälper mamma med saker som behöver göras därhemma. Jag har en känsla av att när det gäller skryt-mätaren så kommer jag nog inte särskilt högt på den, inte heller vad gäller intressanta saker att förtälja.
Jag har gamla klasskamrater som har spännande jobb både i Sverige och utomlands, en tjej som är relativt känd för den som gillar jazzmusik också alla de som flyttat (eller bor kvar) och har bildat familj med allt vad det innebär. Själv kom jag ett par timmars bilfärd från orten där jag växte upp, blev förskollärare och lever världens lugnaste lilla liv utan villa, vovve, Volvo och egna ungar.
Jag tror knappast att min klasskamrats mamma kommer berätta för honom att hon sprang på min mamma idag som berättade vilket väldigt o-spännande liv jag lever. På sin höjd, tyvärr, kan jag gissa att min sjukdom omnämns när mamma träffar gamla bekanta. Inte för att jag har något emot att hon berättar om det men nog fan borde det väl finnas något mer intressant att prata om.
Eller så finns det inte det och visst är det jävligt sorgligt, det tycker till och med jag även om jag samtidigt är helt nöjd med att leva i total ansvarslöshet gentemot andra människor, att bara ha mig själv att tänka på. Ingen äkta hälft och inga barn, ingen gräsmatta att klippa och inga rabatter att ansa, ingen bil att besikta och ingen husvagn att städa ur... Eller så är det precis det jag vill ha.
Det senaste året har jag gått i de absolut galnaste tankar och på fullaste allvar funderat på att köpa hus. Ensam. Bara jag. I ett eget hus. Med trädgård och rabatter och fasadmålning och frysen som går sönder och vattenläckor och ingen som kan hjälpa mig ta hand om allt det där. Så jag fegar ur och sedan längtar jag lite till och fegar ur i en oändlig cirkel medan jag gör boendekalkyler på nätet och funderar vidare.
Första steget till ett nytt hem
För några veckor sedan köpte jag ett nytt köksbord med fyra tillhörande stolar på Ikea eftersom jag tröttnat på mina hemska köksstolar med metallben som viker sig. Jag hade verkligen tänkt skruva ihop bordet och stolarna redan den helgen men i vanlig ordning sköt jag på det och lådan står fortfarande i hallen utan att jag ens öppnat den. Men idag ska det äntligen ske.
Mestadels sker det eftersom min syster erbjöd sig att komma hit och hjälpa mig skruva ihop det så att jag äntligen kunde få det på plats. Hon har även erbjudit sig att ta med den gamla möbeln till återvinningscentralen medan jag passar Lilla Stjärnan. Mina go'a systerdotter ska få hjälpa mig vika tvätt medan syrran är iväg. Fast mest blir det väl jag som viker och hon som river.
Nu när jag ska få lite ordning i köket har jag riktigt kommit i farten med att göra om här hemma. Nästa steg i omvandlingen ska bli en ny soffa eftersom jag numera hatar mina soffor och knappt använder dem längre. Det enda som faktiskt är bra med dem är att det är avtagbar klädsel som jag kan tvätta när katterna har varit framme och tyckt att det är en bra idé att spy i soffan.
I början av veckan var jag på Ikea och testade varenda soffa de hade innan jag hittade en som både var skön och snygg (snygga, stenhårda soffor har de gott om) men något inköp kommer det inte bli förrän efter sommaren när jag får min retroaktiva löneförhöjning. Tills dess kan jag njuta av att titta på bilder på den verkligen supersköna soffan jag sett ut, en TIDAFORS i mörkbrunt.
De som känner mig vet att jag tjatat om en soffa med stora, mjuka kuddar i flera år nu men det har liksom inte blivit av att jag köpt någon, särskilt eftersom jag har en katt med bulimi som hetsäter och spyr överallt han kommer åt. Min bror lär väl i vanlig ordning säga åt mig att inte köpa en ny soffa på grund av detta men jag städar hellre lite extra än har en soffa jag inte trivs med.
När soffan väl är inköpt så står även ett nytt soffbord på önskelistan, en snygg TV-bänk och ett nytt skrivbord även om det verkar närmast omöjligt att hitta ett skrivbord med underhängande skiva där tangentbordet kan stå. Min gissning är att många använder laptop nuförtiden och därför har skrivbordstillverkarna slutat hänga på den där utdragbara skivan. Löjligt, störtlöjligt!
Mestadels sker det eftersom min syster erbjöd sig att komma hit och hjälpa mig skruva ihop det så att jag äntligen kunde få det på plats. Hon har även erbjudit sig att ta med den gamla möbeln till återvinningscentralen medan jag passar Lilla Stjärnan. Mina go'a systerdotter ska få hjälpa mig vika tvätt medan syrran är iväg. Fast mest blir det väl jag som viker och hon som river.
Nu när jag ska få lite ordning i köket har jag riktigt kommit i farten med att göra om här hemma. Nästa steg i omvandlingen ska bli en ny soffa eftersom jag numera hatar mina soffor och knappt använder dem längre. Det enda som faktiskt är bra med dem är att det är avtagbar klädsel som jag kan tvätta när katterna har varit framme och tyckt att det är en bra idé att spy i soffan.
I början av veckan var jag på Ikea och testade varenda soffa de hade innan jag hittade en som både var skön och snygg (snygga, stenhårda soffor har de gott om) men något inköp kommer det inte bli förrän efter sommaren när jag får min retroaktiva löneförhöjning. Tills dess kan jag njuta av att titta på bilder på den verkligen supersköna soffan jag sett ut, en TIDAFORS i mörkbrunt.
De som känner mig vet att jag tjatat om en soffa med stora, mjuka kuddar i flera år nu men det har liksom inte blivit av att jag köpt någon, särskilt eftersom jag har en katt med bulimi som hetsäter och spyr överallt han kommer åt. Min bror lär väl i vanlig ordning säga åt mig att inte köpa en ny soffa på grund av detta men jag städar hellre lite extra än har en soffa jag inte trivs med.
När soffan väl är inköpt så står även ett nytt soffbord på önskelistan, en snygg TV-bänk och ett nytt skrivbord även om det verkar närmast omöjligt att hitta ett skrivbord med underhängande skiva där tangentbordet kan stå. Min gissning är att många använder laptop nuförtiden och därför har skrivbordstillverkarna slutat hänga på den där utdragbara skivan. Löjligt, störtlöjligt!
söndag 7 juli 2013
Fyra veckor flyger förbi
Imorgon börjar officiellt min fyra veckor långa semester och jag har redan bokat upp flera dagar tillsammans med syrran och fler lär det bli. Redan imorgon måndag ska jag ut till syrran och svågern för att hjälpa dem måla köksluckorna i deras nymålade kök. Tanken var väl att jag skulla passa Lilla Stjärnan medan syrran målade men jag älskar ju att måla när jag väl får chansen och här är den nu.
Vi har även planerat en dag för att bygga ihop mitt nya köksbord (ja, jag vet, det är fortfarande inte gjort!) och ta med mitt gamla bord och stolar ut på landet för att bli brasved. Möjligen använder vi samma dag åt att gå igenom min garderob så att syrran kan plocka med sig allt det som inte längre passar mig. För att inte tala om frigöra några galgar till nyinköpta plagg i min redan löjligt överfulla garderob.
Syrran ska även skaffa nya glasögon och jag har blivit inkallad som smakråd när hon går för att se ut nya bågar. Eftersom jag har en åsikt om allt och ingenting så ställer jag mer än gärna upp mär jag faktiskt blir ombedd att framföra dessa åsikter. Mina läsare, om jag har några sådana kvar, ska dock inte oroa sig för jag ska försöka framföra några av mina rabiata åsikter här på bloggen också i sommar.
Sist men inte minst har vi även planerat ett besök till Emaus lantgård i Uddevalla för att titta på djuren och äta lunch i det fria. Syrran, svågern, Lilla Stjärnan och mamma var på Emaus nu i veckan men tyvärr jobbade jag så jag kunde inte följa med. Eftersom jag uttryckte min bittra besvikelse över denna orättvisa så kommer det alltså bli ytterligare ett besök i härlig lantlig miljö.
Förutom alla dessa saker så lär det bli en hel del spontana saker också, besök hemma hos syrran och svågern, fika hemma hos mamma, några dagsturer när andan faller på. Förhoppningsvis ska även brorsan få tummen ur och faktiskt ge klartecken för när jag kan komma och hälsa på hos honom. Eller han kommer hit och plockar upp mig med motorcykeln så att det kan bli lite åka av.
När jag inte har saker inplanerade så kommer jag förmodligen tillbringa den mesta av min tid på min balkong. Tyvärr bor jag i helt fel läge och har bara sol på min balkong från strax före fyra på eftermiddagen och ett par timmar framåt innan den sjunker för lågt för att jag ska ha någon nytta av den. På grund av det kommer det bli intensivpressande under de där få timmarna på eftermiddagarna.
Att semestern så småningom tar slut försöker jag att inte tänka på. Med tanke på det väldigt intensiva år vi haft så har mina kollegor och jag gjort oss förtjänta av semester och att få släppa tankarna på jobbet under mågra veckors tid. Själv tänker jag ta tillvara på varenda sekund och bara njuta av allt som sommaren har att erbjuda med sol och värme och festiligheter och dagsturer.
Vi har även planerat en dag för att bygga ihop mitt nya köksbord (ja, jag vet, det är fortfarande inte gjort!) och ta med mitt gamla bord och stolar ut på landet för att bli brasved. Möjligen använder vi samma dag åt att gå igenom min garderob så att syrran kan plocka med sig allt det som inte längre passar mig. För att inte tala om frigöra några galgar till nyinköpta plagg i min redan löjligt överfulla garderob.
Syrran ska även skaffa nya glasögon och jag har blivit inkallad som smakråd när hon går för att se ut nya bågar. Eftersom jag har en åsikt om allt och ingenting så ställer jag mer än gärna upp mär jag faktiskt blir ombedd att framföra dessa åsikter. Mina läsare, om jag har några sådana kvar, ska dock inte oroa sig för jag ska försöka framföra några av mina rabiata åsikter här på bloggen också i sommar.
Sist men inte minst har vi även planerat ett besök till Emaus lantgård i Uddevalla för att titta på djuren och äta lunch i det fria. Syrran, svågern, Lilla Stjärnan och mamma var på Emaus nu i veckan men tyvärr jobbade jag så jag kunde inte följa med. Eftersom jag uttryckte min bittra besvikelse över denna orättvisa så kommer det alltså bli ytterligare ett besök i härlig lantlig miljö.
Förutom alla dessa saker så lär det bli en hel del spontana saker också, besök hemma hos syrran och svågern, fika hemma hos mamma, några dagsturer när andan faller på. Förhoppningsvis ska även brorsan få tummen ur och faktiskt ge klartecken för när jag kan komma och hälsa på hos honom. Eller han kommer hit och plockar upp mig med motorcykeln så att det kan bli lite åka av.
När jag inte har saker inplanerade så kommer jag förmodligen tillbringa den mesta av min tid på min balkong. Tyvärr bor jag i helt fel läge och har bara sol på min balkong från strax före fyra på eftermiddagen och ett par timmar framåt innan den sjunker för lågt för att jag ska ha någon nytta av den. På grund av det kommer det bli intensivpressande under de där få timmarna på eftermiddagarna.
Att semestern så småningom tar slut försöker jag att inte tänka på. Med tanke på det väldigt intensiva år vi haft så har mina kollegor och jag gjort oss förtjänta av semester och att få släppa tankarna på jobbet under mågra veckors tid. Själv tänker jag ta tillvara på varenda sekund och bara njuta av allt som sommaren har att erbjuda med sol och värme och festiligheter och dagsturer.
fredag 5 juli 2013
Dagens i-landsproblem
onsdag 3 juli 2013
5:2 rapport efter (nästan) tre veckor
Imorgon ska jag göra min andra dag av fasta den här veckan som alltså är vecka tre totalt sedan jag började med 5:2 (äta fem dagar och fasta två dagar i veckan) och glädjande nog kan jag se resultat på vågen. Min viktnedgång med regelbundna och (oftast) nyttiga måltider har inte gått särskilt bra trots idogt kämpande i ett och ett halvt år. På två veckor med 5:2 har jag dock gått ner 2,5 kilo.
Den här veckan fastade jag på måndag istället för tisdag eftersom jag skulle äta lunch med syrran på tisdagen och det slarvades en hel del med mitt annars så noggranna kaloriintag även på de dagar då jag får äta. Jag har ju läst och hört väldigt många människor berätta att på så kallade ätardagar kan man vräka i sig vad som helst men jag har hittills inte gjort det eftersom jag tycker det verkar dumt.
Men tisdagens lunch bestod av buffé på en kinaresaurang med ris och tre olika grytor, plus en massa bitar sushi som jag fick stoppa mig själv från att äta till sist. Efter lite shopping blev det även en milkshake från en hamburgerrestaurang och på kvällen, trots att jag inte egentligen var hungrig, åt jag nudlar till middag. Det visade sig på vågen och idag har jag inte varit mycket bättre.
Det blev två istället för en smörgås till frukost, salladen som jag åt till min köttfärssås och spaghetti vid lunch innehöll en massa fetaost och till middag blev det det vitaste av vita hamburgerbröd och fiskburgare följt av en stadig efterrätt på nästan en halv chokladkaka. Den stora varianten på 200 gram som jag åt medan jag tittade på film. Jag ser faktiskt fram emot morgondagens fasta nu.
Från och med nästa vecka har jag semester och då ska jag även börja med att fasta varannan dag under de fyra veckor som min semester varar, men så snart det är dags att börja arbeta igen så blir det 5:2 metoden som gäller. Främst eftersom jag inte kommer orka jobba om jag skulle fasta varannan dag men även eftersom jag vill föregå med ett gott exempel för barnen och faktiskt äta de flesta dagar.
I vanliga fall är jag ju så anti allt vad dieter och gå-ner-i-vikt-snabbt-metoder som man kan läsa om i alla tidningar, särskilt så här i sommartider. Men jag måste ändå säga att jag tror helt och fullt på 5:2 när det gäller att gå ner i vikt och förhoppningsvis hålla den. Det är ju trots allt inte särskilt svårt att fasta från klockan 18 och 24 timmar framåt, i alla fall har det inte varit det för mig.
Den här veckan fastade jag på måndag istället för tisdag eftersom jag skulle äta lunch med syrran på tisdagen och det slarvades en hel del med mitt annars så noggranna kaloriintag även på de dagar då jag får äta. Jag har ju läst och hört väldigt många människor berätta att på så kallade ätardagar kan man vräka i sig vad som helst men jag har hittills inte gjort det eftersom jag tycker det verkar dumt.
Men tisdagens lunch bestod av buffé på en kinaresaurang med ris och tre olika grytor, plus en massa bitar sushi som jag fick stoppa mig själv från att äta till sist. Efter lite shopping blev det även en milkshake från en hamburgerrestaurang och på kvällen, trots att jag inte egentligen var hungrig, åt jag nudlar till middag. Det visade sig på vågen och idag har jag inte varit mycket bättre.
Det blev två istället för en smörgås till frukost, salladen som jag åt till min köttfärssås och spaghetti vid lunch innehöll en massa fetaost och till middag blev det det vitaste av vita hamburgerbröd och fiskburgare följt av en stadig efterrätt på nästan en halv chokladkaka. Den stora varianten på 200 gram som jag åt medan jag tittade på film. Jag ser faktiskt fram emot morgondagens fasta nu.
Från och med nästa vecka har jag semester och då ska jag även börja med att fasta varannan dag under de fyra veckor som min semester varar, men så snart det är dags att börja arbeta igen så blir det 5:2 metoden som gäller. Främst eftersom jag inte kommer orka jobba om jag skulle fasta varannan dag men även eftersom jag vill föregå med ett gott exempel för barnen och faktiskt äta de flesta dagar.
I vanliga fall är jag ju så anti allt vad dieter och gå-ner-i-vikt-snabbt-metoder som man kan läsa om i alla tidningar, särskilt så här i sommartider. Men jag måste ändå säga att jag tror helt och fullt på 5:2 när det gäller att gå ner i vikt och förhoppningsvis hålla den. Det är ju trots allt inte särskilt svårt att fasta från klockan 18 och 24 timmar framåt, i alla fall har det inte varit det för mig.
Kärringar ska inte köra bil
När jag och min syster träffas så brukar vi prata om allt möjligt, från struntprat och skitsnack till djupa filosofiska frågeställningar och relationspsykologi. Under de timmar vi umgås brukar vi kunna avhandla en mängd ämnen och så även igår. Våra funderingar var kanske inte särskilt djupa eller filosofiska under gårdagen men vi kom i alla fall fram till en viktig slutsats; kärringar ska inte köra bil.
Det hela började med att min syster frågade mig vad jag tyckte att en tant var och hur gammal man måste vara för att anses vara en tant. Efter lite klurande fram och tillbaka kom vi i alla fall fram till att en tant är en liten späd sak med vitlockigt hår och alldeles för stor kappa och som passerade 70-strecket för flera år sedan. En tant kan även vara en tjock brittisk tant i tweedkappa och hatt.
Utan att egentligen veta varför så lade jag till; "...och alla andra är bara kärringar." Från detta kom vi även fram till att aldrig, under några omständigheter, borde kärringar få köra bil. Alla kärringar, vare sig de är kvinnor eller män (hörde någon annan den feministiska eliten dra efter andan?) borde få sätta sig bakom ratten på ett motordrivet fordon. Utom möjligen krockbilarna i nöjesparken.
En kärring kan inte köra, tar onödiga risker som inte är fartrelaterade eller kör så försiktigt att all annan traffik stoppas upp. En kärring är både fegis och idiot i en livsfarlig blandning som helt enkelt inte hör hemma på vägarna. Men sådant där får man så klart inte säga högt för det är kvinnorförnedrande att tycka att kvinnor (varifrån ordet kärring kommer) inte kan eller borde få köra bil.
Fast lika illa är det så klart att kalla en man för kärring, inte för att det förolämpar mannen utan för att det är, ja, ni vet, kvinnorförnedrande. För i slutändan kan vad som helst vridas och vändas tills hela det kvinnliga kollektivet har fått varsin offerkofta som de kan svepa in sig i och blinka ut på en oförstående och grym värld. Stackars, stackars kvinnor i sina fula offerkoftor.
Det hela började med att min syster frågade mig vad jag tyckte att en tant var och hur gammal man måste vara för att anses vara en tant. Efter lite klurande fram och tillbaka kom vi i alla fall fram till att en tant är en liten späd sak med vitlockigt hår och alldeles för stor kappa och som passerade 70-strecket för flera år sedan. En tant kan även vara en tjock brittisk tant i tweedkappa och hatt.
Utan att egentligen veta varför så lade jag till; "...och alla andra är bara kärringar." Från detta kom vi även fram till att aldrig, under några omständigheter, borde kärringar få köra bil. Alla kärringar, vare sig de är kvinnor eller män (hörde någon annan den feministiska eliten dra efter andan?) borde få sätta sig bakom ratten på ett motordrivet fordon. Utom möjligen krockbilarna i nöjesparken.
En kärring kan inte köra, tar onödiga risker som inte är fartrelaterade eller kör så försiktigt att all annan traffik stoppas upp. En kärring är både fegis och idiot i en livsfarlig blandning som helt enkelt inte hör hemma på vägarna. Men sådant där får man så klart inte säga högt för det är kvinnorförnedrande att tycka att kvinnor (varifrån ordet kärring kommer) inte kan eller borde få köra bil.
Fast lika illa är det så klart att kalla en man för kärring, inte för att det förolämpar mannen utan för att det är, ja, ni vet, kvinnorförnedrande. För i slutändan kan vad som helst vridas och vändas tills hela det kvinnliga kollektivet har fått varsin offerkofta som de kan svepa in sig i och blinka ut på en oförstående och grym värld. Stackars, stackars kvinnor i sina fula offerkoftor.
tisdag 2 juli 2013
Födelsedagsplaner
Min syster, den tidigare storshopparen, brukar numera titta på mig och skaka på huvudet när jag hittar något som jag vill köpa i en affär. Innan hon fick barn så var hon definitivt den som gjorde av med mest pengar på kläder och skor medan det nu är jag som har tagit över den rollen. Idag var ingen skillnad då det blev allt från sandaler till födelsedagspresenter till min syster och svåger.
Min svåger fyller redan imorgon medan min syster får vänta ända tills på lördag då vi även ska hem till dem för att fira. Eftersom min syster under en tid nu köptfärre kläder till sig själv så har hon i år önskat sig kontanter för att kunna köpa lite nytt till garderoben. Dock så har jag, mamma och brorsan redan lagt ihop pengar till en bilstol till Lilla Stjärnan, vilket var vad syrran önskade sig.
Jag tyckte dock att detta var lite fjuttigt eftersom stolen ju inte är till henne och därför köpte jag två toppar till henne idag som hon var med och valde ut. Men hon ville ha dem inslagna och överräckta som riktiga presenter på lördag så det är vad jag nu ägnat en stund åt att göra. Jag har även packat in de fem olika ölsorter på flaska som min svåger ska få pröva på och kanske få en ny favorit.
Min svåger fyller redan imorgon medan min syster får vänta ända tills på lördag då vi även ska hem till dem för att fira. Eftersom min syster under en tid nu köptfärre kläder till sig själv så har hon i år önskat sig kontanter för att kunna köpa lite nytt till garderoben. Dock så har jag, mamma och brorsan redan lagt ihop pengar till en bilstol till Lilla Stjärnan, vilket var vad syrran önskade sig.
Jag tyckte dock att detta var lite fjuttigt eftersom stolen ju inte är till henne och därför köpte jag två toppar till henne idag som hon var med och valde ut. Men hon ville ha dem inslagna och överräckta som riktiga presenter på lördag så det är vad jag nu ägnat en stund åt att göra. Jag har även packat in de fem olika ölsorter på flaska som min svåger ska få pröva på och kanske få en ny favorit.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
