Förälskelsens inte så ljuva sötma

Jag har gjort det igen, blivit intresserad av någon som absolut inte är en möjlighet. Inte för att han är gift eller i ett förhållande eller så, utan på grund av helt andra men helt klart mycket nedslående anledningar.Min förmåga att alltid falla för helt fel person är ungefär på nivå med flickor och kvinnor som tror att de har en chans med någon Hollywood-stjärna de aldrig ens kommer att träffa.

Jag har varit där också när jag var yngre, kanske inte just att jag trodde att jag skulle kunna gifta mig med någon snygging på bioduken utan helt vanliga drömmar. De där drömmarna har jag nu också och de är precis lika omöjliga nu som när jag var tretton och tyckte att prins William var det vackraste jag sett. Fast sådana drömmar och rena fantasier är okej, det är värre den här gången.

Det här är en person jag faktiskt träffar emellanåt, en bekant som jag har känt i ett par år nu men som jag aldrig umgåtts med särskilt mycket. Vi träffas ibland, hälsar och pratar och skiljs sedan åt. Hade han varit mer än ett vackert ansikte hade jag antagligen inte ens brytt mig om dessa omöjliga drömmar men som det är nu så är han ju faktiskt också snäll och trevlig och rolig.

Men som sagt, något mer än att sukta efter honom på avstånd är omöjligt av anledningar jag inte tänker gå in på. När jag någon gång faktiskt vågar så kommer jag berätta för min syster vem han är men hon är också den enda som kommer få veta. Tills dess så får detta självömkande inlägg räcka som en slags minnesanteckning till mig själv om en tid i mitt liv när jag kände mig kärlekskrank och pinsam.