Skryt och önsketänkande

Min mamma ringde precis för att berätta att hon idag hade träffat mamman till en av mina klasskamrater från grundskolan, en kille jag inte träffat sedan vi gick ur nian för en herrans massa år sedan. Tydligen är han lotskapten numera och gift med en yngre syster till killen som var hans bästa vän under hrundskoletiden. Hans lillebror är IT-tekniker och bor och arbetar i huvudstaden.

Medan min mamma berättade allt detta och även nämnde några andra personer som jag gick i skolan med en gång i tiden, började jag undra vad hon i sin tur berättar om mig och mina syskon när hon träffar gamla bekanta ute på stan. Att hon skryter om brorsan är ju givet, särskilt nu när hon kan begå den oförlåtliga synden att skryta om hur mycket han arbetar och tjänar.

Min syster får säkert också sin beskärda del av mamma "skryt" om än av helt andra anledningar. Hon kör ju hela familjegrejen med hus på landet och världens sötaste lilla dotter och hur hon hjälper mamma med saker som behöver göras därhemma. Jag har en känsla av att när det gäller skryt-mätaren så kommer jag nog inte särskilt högt på den, inte heller vad gäller intressanta saker att förtälja.

Jag har gamla klasskamrater som har spännande jobb både i Sverige och utomlands, en tjej som är relativt känd för den som gillar jazzmusik också alla de som flyttat (eller bor kvar) och har bildat familj med allt vad det innebär. Själv kom jag ett par timmars bilfärd från orten där jag växte upp, blev förskollärare och lever världens lugnaste lilla liv utan villa, vovve, Volvo och egna ungar.

Jag tror knappast att min klasskamrats mamma kommer berätta för honom att hon sprang på min mamma idag som berättade vilket väldigt o-spännande liv jag lever. På sin höjd, tyvärr, kan jag gissa att min sjukdom omnämns när mamma träffar gamla bekanta. Inte för att jag har något emot att hon berättar om det men nog fan borde det väl finnas något mer intressant att prata om.

Eller så finns det inte det och visst är det jävligt sorgligt, det tycker till och med jag även om jag samtidigt är helt nöjd med att leva i total ansvarslöshet gentemot andra människor, att bara ha mig själv att tänka på. Ingen äkta hälft och inga barn, ingen gräsmatta att klippa och inga rabatter att ansa, ingen bil att besikta och ingen husvagn att städa ur... Eller så är det precis det jag vill ha.

Det senaste året har jag gått i de absolut galnaste tankar och på fullaste allvar funderat på att köpa hus. Ensam. Bara jag. I ett eget hus. Med trädgård och rabatter och fasadmålning och frysen som går sönder och vattenläckor och ingen som kan hjälpa mig ta hand om allt det där. Så jag fegar ur och sedan längtar jag lite till och fegar ur i en oändlig cirkel medan jag gör boendekalkyler på nätet och funderar vidare.