Hur gör ni i duschen?

Det kom en ny störtskur och utanför hör jag panikslagna skrin. Jaha, tänker jag, efter att i några dagars tid nu ha lyssnat till barnen som varit ute och lekt när det plötsligt börjat regna. Jag går till mitt fönster och tittar ut men det finns inga barn där. Istället ser jag en ung kvinna som skrikande springer från en port till nästa medan regnet dundrar ner runt henne och slår upp från marken.

Jag måste erkänna att jag blev högst förvånad över detta beteende men kanske är jag färgad av min egna svenska stoiskhet. För om det är något vi svenskar är bra på så är det att uthärda. Vi står vid busshållsplatsen i minusgrader och snöstorm utan att röra en min. Vi stretar på medan orkanbyarna hotar att svepa omkull oss i närmaste lerpöl. Vi vandrar sammanbitet genom de värsta störtskurar.

Vad vi inte gör är att bryta ihop när vädrets makter bestämmer sig för att spela oss ett fult spratt.Vi springer inte gallskrikande genom regnet som om vi blir bombarderade av syra istället för vanligt vatten och jag undrar, hur går det till när denna unga kvinna kliver in i duschen. De femton minuter eller mer som det tar för henne att bli färdig tillbringas de kanske under konstanta skrin av panik?

Min egen duschtid tillbringas i tysthet eller på sin höjd med att jag försöker komma ihåg texten till någon sång som jag sedan sjunger den första versen av ungefär tre gånger innan jag tröttnar. Och när jag ger mig ut i väder som det idag så sänker jag huvudet och härdar ut. Den svenska stoiskheten är så djupt inpräntad i mig att allt annat är otänkbart och ja, faktiskt lite löjeväckande.