Nyår

Imorgon blir det nyårsfirande hemma hos mamma eftersom jag avbokade min planer att åka till Göteborg och fira med bästa vännen. Jag har varit så jäkla trött de senaste veckorna så ett lugnt firande hemma med en god trerätters middag och trevligt sällskap i form av mamma, syster, svåger och Lilla Stjärnan är allt jag orkar med. Men den vackra klänning jag valt ut till nyår kommer att användas oavsett var firande sker, den är alldeles för fin för att inte få vara med.

Dygnsrytm, nyårsfirande och höga smällar

Som alltid när jag är ledig från jobbet har jag sakta men säkert ställt om dygnet, i alla fall en liten bit. Jag kom inte i säng förrän klockan var närmare fyra i morse me sedan var jag uppe igen klockan elva. Att jag är vråltrött även efter sju timmars sömn skyller jag på det tråkiga, slaskiga vädret utanför mitt fönster. Det snöade i natt men när jag vaknade igen hade snön blivit till regn och slask.

I detta väder ska jag idag ut med mamma, syrran och Lilla Stjärnan för att handla lite god mat inför vårt stillsamma nyårsfirande med trerätters middag och bubbel, trevligt sällskap och en natt på luftmadrassen Gud glömde. För det blir så att jag får sova över, det finns ingen plats i syrrans bil att skjutsa hem mig och mamma ser inte att köra i mörkret så istället blir jag hemkörd första dagen på det nya året.

Förhoppningsvis kommer mina katter klara av även detta nyåret, de är som tur är inte särskilt skotträdda av sig och jag brukar stänga alla dörrar så att de bara har tillgång till hallen och badrummet, bort från alla fönster och relativt skyddade från höga ljud. Här i området har det smällt varje kväll i ett par veckors tid nu och jag lider verkligen med alla skotträdda djur och deras ägare där ute.

Stelt

Efter jag vet inte hur länge utan att träna mer än vardagsmotion i form av promenader, fick jag idag äntligen tummen ur. Eftersom jag kände mig både trött och högst omotiverad blev det en halvtimma yoga istället för något mer ansträngande. Det märks dock att det var länge sedan jag tränade för jag var fruktansvärt stel och obalanserad i många av rörelserna. Det var i alla fall skönt efteråt.

Jag ska försöka dra igång det här med träningen igen även om viktnedgången gått riktigt bra utan också. Jag har gått ner nästan hälften av vad jag vill bli av med och även om det varit en långsam process så tycker jag ändå att jag gjort ett bra jobb och att effekten kommer vara varaktig. Bättre en långsam nedgång än att rasa i vikt och sedan gå upp allt eller mer igen när målet är nått.

Årets skörd

I år firade vi jul här hemma hos mig, inte bara en dag, inte ens två dagar, utan tre hela dagar. Dagen före julafton komma mamma och brorsan hit för att äta för-jullunch. På julafton var det återigen mamma, brorsan och jag som åt julmiddag, tittade på Kalle Anka, åt gröt och spelade spel i flera timmar. Också idag kom syrran, svågern och Lilla Stjärnan hit för att fortsätta julfirandet tillsammans med oss andra.

Det blev alltså julklappsutdelning idag med min bror som tomte, med luva på huvudet, glasögonen på nästippen och knarrigt klagande på hur gammal tomten var. De flesta julklapparna var till mamma och Lilla Stjärnan men vi andra blev långt ifrån lotlösa med tanke på berget av julklappar under granen. Min egen hög med julklappar blev en härlig blandning av önskade klappar och överraskningar.

• Två tjockbottnade kastruller
• Ett vitt-och-turkost påslakanset
• En svart tubhaölsduk
• En turkos DECE-mössa (pengarna går till fattiga rumänska familjer)
• Filmen Hocus Pocus på DVD (äntligen!)
• Schampoo, balsam och duschcreme från ELW
• En flaska parfym
• Ett par örhängen
• ... och 43,75 euro att ha med på resan till Spanien i januari

Fjärde advent

Tredelad

Jag älskar att skriva listor och har alltid tagit varje chans att fylla i frågeformulär och enkäter. Men jag gör så klart egna listor också,; inköpslistor och att-göra-listor. I går tog jag fram ett papper och med en penna delade jag det i tre sektioner. Högst upp skrev jag fyra namn; mammas, mitt eget, syrran och brorsans. Under varje namn skrev jag en lista på vad de ska ta med hit på julafton och juldagen.

På nästa del av pappret skrev jag en inköpslista; på en sidan sådant som är kvar att köpa inför julen och på andra sidan sådant som jag själv behöver handla, ni vet det där vanliga; mjölk, bröd, schampoo och så vidare. På den tredje och sista delen av pappret skrev jag en lista på sådant som behöver göras innan jul; dammsuga, rengöra badrummet och trä på nya överdrag på sofforna i vardagsrummet.

Som ni kanske förstår, kära läsare, så kommer det bli lite att göra även denna helg men till övervägande delen tänker jag ta det lugnt och vila upp mig. Efter den innehållsrika vecka jag varit med om är jag rätt så slut och vill helst inte somna redan framför Kalle Anka på julafton... och apropå julafton, julklapparna ska läggas under granen på söndag kväll. Bäst att skriva upp det på listan innan jag glömmer.

Trevliga kvällar

I går kväll bjöd jag mina kollegor på glöggafton och det blev några timmar av mys och mycket prat, det blev inte särskilt sent men jag var nog så mör i morse när jag vaknade och skulle släpa mig iväg till jobbet för att göra min sista arbetsdag innan jag går på julledighet. Jobbade till strax efter klockan ett och sedan var det hem för lite vila innan det var dags att dra på sig skorna och bege mig ut igen.

Som jag skrev i ett tidigare inlägg var jag idag hembjuden till en av mina ungar på tidig middag och nu är jag absolut proppmätt av all god mat och tänker jäsa resten av kvällen efter ett par trevliga timmar i gott sällskap. Lilltjejen i familjen har pladdrat på sitt eget påhittad språk som varken är svenska eller somaliska, medan stortjejen har pratat på i sitt vanliga sjutusenfyrahundratre ord i minuten tempo.

Det var nog lite konstigt att ha fröken på besök, i alla fall de första fem minuterna, men sedan var det ingen hejd på pratet från någon av dem. Mamma och jag fick knappt en syl i vädret men lite hann vi allt prata innan jag kände att det var dags att bryta upp. Resten av kvällen kommer som sagt att ägnas åt att göra så lite som möjligt för efter dessa två roliga dagar är det dags att varba ner inför julledigheten.

Steg två på vägen

Nyss hemkommen från en tur till sjukhuset för att göra ny magnetröntgen. Blodproverna förra veckan var ju bara steg ett på vägen till ny bromsmedicin. Som vanligt grämde jag mig för det hela, jag gillar verkligen inte att åka in i det där röret och kände mig lagom motiverad att åka dit på kvällstid. Men i dag fick jag ligga i den nyare kameran och den är inte lika klaustrofobisk som den gamla.

Sedan var färden dit inte särskilt rolig. KLev i vanlig ordning och i god tid på bussen här hemma men när vi kom till Resecentrum stod bussen stilla i all evighet innan vi for vidare mot torget. Väl där såg jag min anslutningsbuss svänga ut på vägen och nästa buss skulle inte gå förrän en halvtimma senare. Det blev till att ta en taxi istället vilket visserligen var snabbare men också kostade 171 kronor.

När denna hutlösa summa var betald och jag vandrat genom halva sjukhuset för att komma till röntgen stötte jag återigen på patrull, denna gång i form av en låst dörr. Jag ringde på porttelefonen, en trött röst svarade och jag blev insläppt. Men sedan gick det av bara farten, var framme 20 minuter före utsatt tid och hann inte ens få av mig jackan innan jag fick komma in, byta om och lägga mig på britsen.

Efter en timmas åkande hit och dit inne i röret och början till en molande värk i korsryggen blev jag utsläppt igen och kunde åka hem. Råkade inte ut för några fler missöden utom att jag vid två tillfällen höll på att somna ombord på bussen, men nu sitter jag här i min skönaste pyjamas och med en Pigall som belöning för att jag än en gång tagit mig igenom det åbäke som kallas magnetröntgen.

Tredje advent

Vem hatar pepparkakor? Ingen hatar pepparkakor

Ingen har väl missat att en skola i Laxå skulle ha förbjudit barnen att vara pepparkaksgubbar samt sjunga sången om pepparkaksgubbarna i årets Lucia-tåg. Om ni har missat det så får ni söka efter det själva för jag orkar inte länka er. Däremot kan jag säga att det verkar inte helt klart vad som faktiskt har hänt, annat än att pepparkaksgubbarna inte fick vara med eftersom det kunde anses stötande.

Jag har i flera dagar nu försökt komma på exakt vad det är med pepparkaksgubbarna och sången som kan tänkas vara stötande men kommer inte på något. Eller snarare, det enda jag kommer på är så löjligt att jag knappt vet vad jag ska tänka om det hela. För pepparkakor är bruna och det känns ju inte helt främmande att detta skulle vara anledningen till deras bannlysning från Kanalskolans Lucia-tåg.

Men som jag redan nämnt så vet man ju inte vad som har hänt eftersom hela historien återberättats för media av en upprörd mamma medan skolan har vägrat uttala sig om jag förstått saken rätt. Dock har jag idag fått veta att Kanalskolan inte var den enda skola/förskola där pepparkaksgubbarna inte fick vara med. På mitt kusinbarns förskola var både pepparkaksgubbarna och stjärngossarna uteslutna.

Där hade föräldrarna fått hem ett brev som i stort sett talade om att barnen inte fick klä sig som vissa saker men ingen förklaring till varför. Det är riktigt sorgligt när inte ens våra Lucia-tåg får vara ifred från klåfingriga, politiskt korrekta personer som inte vill stöta sig med folk som antagligen aldrig ens tänkt tanken att pepparkaksgubbar kan vara stötande. För det är knappast från dem förbudet kommer.

Jag hade ett väldigt upprört samtal med min mamma tidigare där jag raljerade över hur fruktansvärt idiotiskt det är av den svenska, vita medelklassen att tro att de vet något alls om hur svenskar med invandrarbakgrund tänker och tycker när de inte ens har någon kontakt med dessa. Samma sak med skolor som förbjuder julsånger att sjungas, eller tror att Små Grodorna vid midsommar kommer orsaka rabalder.

Eftersom jag både bor, arbetar och umgås med invandrare från mer än ett dussin olika länder så tycker jag det är märkligt att det just i mitt omårde aldrig ställs krav på inställande av midsommarfirande eller klagas på att vita lucialinne påminner dem om Ku Klux Klan. Eller snarare, jag tycker inte det är så märkligt eftersom det aldrig eller sällan är invandrare själva som kommer på dessa idiotiska förbud.

Men jag antar att de är en bra syndabock att skylla på för diverse främlingsfientliga och rasistiska individer som kan gråta bittra tårar i media om hur våra svenska traditioner håller på att holkas ur och hur vi långsamt håller på att förvandlas till en muslimsk stat - trots att nästan samtliga personer med invandrarbakgrund i Sverige är kristna och inte muslimer så även om det finns en ond plan så lär den inte lyckas.

I slutändan är det väl bara att inse att vi lever i en dyster och skrämmande värld där vi har PK-folket på ena sidan, de rasistika makterna på andra sidan och alla vi andra sitter fast i mitten och undrar vad fan som håller på att hända och vart det hela kommer leda. Någon muslimsk stat kommer vi knappast få se men kanske ett land utan egna traditioner eftersom vi själva förstör för oss genom ogrundad rädsla att stöta oss med folk.

Outsägligt lidande

Nej! Nej, nej, nej! Varför? Åh, grymma öde, varför?! Den lilla rösten i mitt huvud är väldigt högljudd i kväll och mest skriker den om den fruktansvärda orättvisa världen plötsligt drabbats av, det otänkbara som inte fick ske men som gjorde det ändå, det slutliga nederlaget! Har någon dött, frågar ni er nu? Förlorade favoritlaget i någon löjlig sportgren? Har en buss full av hundvalpar krockat i ett brinnande inferno?

Nej, kära läsare, detta är långt värre än valpfyllda infernon. Det här är REGN! Äckligt, blöt, varmt, snuskigt regn som sköljer bort min underbara snö! Min vackra vita vintervärld håller så långsamt på att än en gång bli grå och blaskig och äcklig. Jag hade hoppats och trott och önskat att det skulle bli en vit jul och nu kan jag nästan känna hur det hoppet grusas, hur världen kommer bli en mörk och dyster plats igen.

Julgodis

Idag har det blivit julgotter här hemma; har svurit över knäck som inte vill ner i formarna, oroat mig över kola som kanske inte kommer stelna och prövat att göra Rocky Road för första gången. Men slutet gott, allting gott. Knäcken blev perfekt, kolan stelnade och blev uppskuren i fina små bitar och den mäktiga chokladskapelsen med Dumle, jordnötter och marshmallows blev precis så god som jag trodde den skulle bli.

Elva nätter före jul

Rött och guld i julgranen i år

Julen närmar sig med stormsteg och nu på kvällen har jag klätt granen som de senaste två åren inte fått vara med eftersom jag inte firat jul hemma. Men i år kommer hela familjen hit och då måste ju även granen vara framme. I år körde jag med ett rött-och-guld tema som jag tycker blev rätt så fint även om jag önskar att jag köpt en ljusslinga med mindre ljud och mycket längre sladd än den jag har.

Förutom klädning av granen så har det varit en händelserik dag. Morgonen började med iordningställande av avdelningen inför vårt Lucia-firande och strax efter klockan åtta var föräldrarna bänkade och barnen tågade in i sina lucialinnen, tomtekläder och pepparkaksdräkter. Efter en stunds sång bjöd vi på risgrynsgröt, lussekatter och pepparkakor och hade en trevlig stund alla tillsammans.

Efter att den sista föräldern gått fortsatte dagen som vanligt och en timma efter lunch var det dags för mig att lämna förskolan och istället gå till vårdcentralen. Väl där fick jag lämna sju(!) rör blod eftersom jag i början av det nya året kommer få min nya bromsmedicin. Lätt omtöcknad av blodförlust tog jag bussen in till stan för att inhandla lite saker inför den stundande fullspäckade veckan.

På lördag kommer mamma, syrran och Lilla Stjärnan hit för at göra julgodis men det är bara början. All julmat ska även inhandlas och när jag ska hinna med det vet jag inte. På måndag kväll klockan sju ska jag göra en ny magnetröntgen. På tisdag ska jag tillbaka till Arbetsförmedlingen för fortsatt inskrivning. På onsdag är kollegorna hitbjudna på glöggfest och på torsdag är jag bortbjuden på middag.

Det var en av mammorna som frågade om jag ville komma hem till dem på middag efter att jag nästan kramat sönder hennes yngsta dotter och min kollega undrade om den lilla kanske inte var min favorit. Storasyster går på min egen avdelning och jag har även haft storebror hos mig. Det ska bli riktigt roligt att få komma hem till dem på torsdag för lite god mat och trevligt sällskap.

På fredag är jag ledig och sedan följer två vecor av vila och återhämtning som jag tänker njuta av i fulla drag. Det blir som vanligt bara den närmaste familjen som firar jul tillsammans, att fira med hela tjocka släkten gjorde vi när jag var liten och det var aldrig särskilt roligt eller rofyllt. Det är extra roligt i år eftersom det är Lilla Stjärnans första jul så det lär komma upp många kort här på bloggen.

Nattliga tankar om spontanitet och bekvämlighet

I kväll är jag inte trött och istället får tankarna mala, kastas fram och tillbaka mellan möjligheterna och jag undrar inte för första gången om ett uppbrott inte vore på sin plats. I helgen fick jag veta att min bror blivit varslad och att han antagligen kommer söka sig till Norge för att arbeta men ändå tänker behålla sin lägehet i Göteborg. Mitt snabba svar blev; "Kan jag få flytta in här då?"

Det var en impulsgrej och bara menad halv på allvar. Min syster satt snett bakom mig och jag hörde chocken i hennes röst när hon sa; "Men, ska du bo här då?" och jag förstår för jag kände samma chock rusa genom mig. Hade jag verkligen sagt det där? Hade jag menat det? Vill jag verkligen lämna min stad, min lägenhet och mitt jobb för att flytta till det nästan helt okända och börja om från början.

Jag tvekade lite med svaret och sa sedan; "Nää... kanske. Om jag får jobb", men egentligen menade jag det nog inte. Det har alltid funnits en del av mig som velat flytta till Göteborg, att leva i världens bästa och största småstad. Överallt är det liv och rörelse men att komma dit känns ändå som att komma hem, hem till det välbekanta, till min barndoms lugna småstadsgator och leende människor.

Kanske har jag fel och det är inte alls så Göteborg är men för mig är staden det, för mig är det drömmen och hoppet som aldrig dör. Det är dit jag vill komma men aldrig riktigt vågar ta steget till. För man vet vad man har men inte vad man får. Men samtidigt känns det som jag har inte särskilt spännande, det är ett liv jag lever men inte njuter av så mycket som jag skulle kunna om jag la manken till.

Jag antar att det i grund och botten är rädslan som får mig att stanna, tryggheten och vetskapen att här är mitt hem. För jag älskar min lägenhet och jag älskar mitt jobb, jag tycker om min stad och min mamma och syster bor nära. Jag vet vart alla bussar går och jag känner till de flesta butikerna i stan. Jag har min läkare på sjukhuset och har börjat lära mig att hitta där också efter några års besök.

I Göteborg har jag min bästa vän som jag önskar jag kunde träffa oftare, varje dag, så ofta som vi bara ville och orkade. Där har jag Femman-huset som jag faktiskt så smått börjat kunna orientera mig i. Jag vet vart två eller tre av alla bussar och spårvagnar går, allt annat är ett mysterium för mig. Jag gillar Avenyn på sommaren och älskar närheten till kusten och havet. Det är min framtidsdrömstad.

Men just nu, precis i denna stund i mitt liv, håller något mig tillbaka. Jag vågar inte vara spontan, impulsiv, tanklös, hoppas på det bästa. Jag brukar inte låta rädslan styra mitt liv, jag är inte en rädd person. Men jag är en bekväm person och den bekväma Anne vill inte ge upp tryggheten för att flytta till något helt nytt, skaffa ett nytt jobb, lära mig nya namn och rutiner och få alldeles nya kollegor.

Den bekväma Anne oroar sig för saker som är obekväma, som att komma över blygheten i mötet med nya personer. Som att lära sig hitta i en ny matbutik. Som att inte veta vart närmaste postlåda finns. Den bekväma Anne är nöjd med livet här och nu för det är inrutat och vant, det finns inga överraskningar som sätter käppar i hjulet. Men ibland tillåter jag ändå mig själv att drömma lite.

Uppskattning

En gång i månaden har vi arbetsplatsträff, eller AT som vi kallar det, men eftersom idag är sista gången vi alla träffas tillsammans innan julledigheten kommer det ikväll inte handla om det pedagogiska arbetet utan om oss och hur jävla bra vi är. För vi är verkligen bra och det tyckte vår chef att vi förtjänade att belönas för genom en liten julavslutning. Förhoppningsvis får vi mat men kanske också en liten julklapp.

På grund av det ekonomiska läget i kommunen kommer inte personalen i alla skolområden i stan få någon julavslutning men vår förvaltningschef tyckte att vi i vårt område kunde få det i alla fall sedan samtliga områdeschefer/förskolechefer/rektorer frågat honom om det. Det enda tråkiga (och smått löjliga) är att det är väldigt mycket hysch-hysch och vi har från vår chef fått order om att inte sprida detta utanför vårt område.

Nu känner jag visserligen ingen som jobbar på ett annat område i stan och även om jag gjort det så läser de inte min blogg så jag tycker nog att ag kan få berätta om det här, att vi inte kommer sitta på ytterligare ett långdraget möte utan faktiskt får göra något (förhoppningsvis) roligt på vårt sista AT för året. Jag har världens bästa jobb men ibland är det roligt att känna sig uppskattad av ledningen och inte bara barn och föräldrar.

Om en timma ungefär kommer jag vandra bort till skolans matsal eftersom vi är rätt många som ska närvara men efter det har jag verkligen ingen aning om vad som kommer hända. Förra året blev vi bjudna på julmiddag på ett hotell i grannstaden. Året innan det bjöds det på skinsmörgåsar och glögg medan vi blev underhållna av en Elvis-imitatör och som avslutning fick vi en jättefin godisskål med tillhörande godispåse.

Andra advent

Adventsljusstaken har fått sällskap av Lucia-tåget

Första besöket

Imorgon bär det iväg till Göteborg för att hälsa på brorsan tillsammans med syrran och Lilla Stjärnan. Vi ska dit och hämta upp alla julklappar han har köpt och som han inte vill släpa med sig upp på tåget när han kommer hit på julafton. Dessutom ska han få träffa sin systerdotter för första gången. Det ska bli kul att se honom med henne för jag har aldrig kunnat föreställa mig honom med barn, särskilt inte spädbarn.

Vintertid

I höga drivor lägger sig snön mot husväggen ikväll, bäddar in världen utanför mitt fönster i ett blekblått gnistrande täcke och jag önskar att allting kunde få stanna just i det här ögonblicket för evigt. Det blåser och snön yr ner från taken, kastar sig mot fönstren, far iväg med vinden. Jag pressar näsan mot fönstret, känner värmen från adventsljusstaken värma min haka och kasta skuggor i taket.

Det här är den bästa tiden, när snön ligger så djup att man sjunker ner till knäna om man trampar i en snödriva och det känns som om tusen nålar kastas mot varje millimeter bar hud, när kinderna blir röda och tårna kalla och man klär sig i flera lager för att hålla kylan borta. Jag virar in mig i min lammullspläd och tittar ut i nattmörkret och älskar att leva i ett sådant vackert vinterlandskap.

Nytt läkarutlåtande

Förra veckan var jag på sjukhuset för att träffa min nya neurolog och fick då bland annat göra en ny neurologisk undersökning för att kolla saker som syn, balans, känsel och styrka. Vi pratade även om byte av bromsmedicin vilket jag redan har skrivit om och som med största trolighet kommer att bli av så snart jag fått göra en ny magnetröntgen. Idag fick jag ett nytt läkarutlåtande med posten.

I detta utlåtande stor det svart på vitt att 75% är så mycket jag kommer klara av att arbeta, utan vaga antydningar om att eventuell ny medicin kommer göra mig bra nog att jobba heltid. Hur nöjd jag än var med min förra neurolog så är nog den här snäppet vassare på att skriva sådana här utlåtanden som Försäkringskassan förhoppningsvis inte kan hitt anågot att opponera över.

"Patienten känner akut påkommen trötthet då energi tar slut helt och hållet. Ökat behov av sömn. Behov av vila/sömn efter arbetsdagen. Mycket begränsat i sitt sociala liv."

"Efter terapirevision [min anm. byte av bromsmedicin] kan man förvänta sig bättre skydd mot ev skov, att patient behåller nuvarande funktionsnivå. Delvis förbättring avs fatigue kan förekomma men detta skall utvärderas inom ca ett år. 100% arbetsförmåga kommer patienten inte att nå. Neurologiska bortfallssymtom är bestående."

"Patienten skall fortsätta med 75% arbete med hänsyn till ovanskrivet. Permanent 25% sjukersättning är aktuell."

Svårare än så var det alltså inte att få ett vettigt läkarutlåtande där min läkare faktiskt lyssnat på mig när jag förklarar hur fruktansvärt hårt fatiguen slår mot mig. Att hon dessutom förstod att min försämrade känsel och styrka är bestående känns som något av en seger. Hon är den första som faktiskt verkar ha lyssnat på mig när jag förklarat att känsel varit försämrad sedan mer än fem år.

Nu väntar jag på en kallelse till röntgen för ny MRI och sedan hoppas jag som jag tidigare skrivit att jag kommer få den nya bromsmedicinen. Innan dess ska jag på besök till Arbetsförmedlingen för ytterligare kartläggning efter att jag skrev in mig förra veckan. Min nuvarande tidsbegränsade sjukersättning går ut i slutet av året och Försäkringskassan tänker därför lämpa över mig till någon annan.

Min handläggare på Arbetsförmedlingen är verkligen jättebra så det känns inte särskilt oroväckande att vara inskriven hos dem på 25% innan Försäkringskassan kan tänka sig att ta mig tillbaka. Vid vårt nästa möte ska jag ta med mitt nya läkarutlåtande och fråga min handläggare hur hon tycker vi ska gå vidare, kanske kan jag slippa den här Arbetslivsintroduktionen och få fortsatt sjukersättning.

Men det får bli en fråga till vårt nästa möte om två veckor då jag även ska ta med mig en meritförteckning som tack och lov är barmhärtigt kort. Trots att jag nu är trettio år gammal så har jag haft väldigt få utbildningar och anställningar. Jag vet att det är meningen att vi ska byta jobb stup i kvarten och hela tiden utveckla oss för att förbli attraktiva på arbetsmarknaden, men vem fan har ork?

Så jävla kallt

Lammullspläd och fingerlösa vantar är vad som gäller ikväll

Halmstrån

När jag ändå skriver om ämnet politik så ville jag bara nämna Nyheter24 och deras rent barnsliga påhoppet av Jimmie Åkesson som Aftonbladet skriver om på deras hemsida idag. Ja, den senaste tiden har inte varit rolig för Svergiedemokraterna och mest har man väl undrat vad det är för stolpskott som folk har röstat på, men bilden av Åkesson och hans Toblerone-hån av Mona Sahlin är att gripa efter halmstrån

Enligt Aftonbladet har Nyheter24 hittat en bild av Åkesson från 2010 då han var på en rockkryssning och på bilden syns han utklädd till långhårig hårdrockare, hålla upp en Toblerone och le mot kameran. Detta har nu på något sätt förvandlats till att han hånflinande gör narr av Mona Sahlins Toblerone-skandal. Det är så pinsamt ansträngt att jag knappt vet vad jag ska tycka och tänka annat än; Dumheter!

Efter den senaste tidens medieuppmärksamhet av partiet så känns det här mest som ett försök att slå ännu en spik i SDs kista, men allt man hittade var nubb som man slog i lite snett. Det är löjligt och barnsligt och jag undrar, har ingen på Nyheter24 någonsin tagit en bild där de håller upp något de fått eller kanske som de vunnit på Liseberg eller något liknande? Allt med ett fånigt litet leende på läpparna.

Nej, kom upp ur sandlådan och bedriv lite riktig journalistik istället, lite mer riktiga avslöjande om politiker och andra personer i maktpositioner som betett sig dumt. De finns ju bevisligen, både inom SD och andra partier, kungahuset och diverse högt uppsatta platser. Till oc med Aftonbladet som i vanliga fall är rätt så banala verkar tycka att det här är löjligt, hela artikeln andas ögonrullande och suckar.

Religion och politik

Det finns de partier jag aldrig skulle rösta på, vars politik står så långt från mina egna värderingar att jag aldrig ens skulle komma på tanken att ge dem en röst. Det betyder dock inte att de inte har tankar jag kan hålla med om och fatta politiska beslut som jag kan ställa mig bakom. Ett av dessa partier är Kristdemokraterna, till viss del eftersom jag är ateist men mest eftersom jag inte håller med om deras politik.

Men just idag blev jag ändå glad när jag på ledarsidan i min lokaltidning läste ett debattinlägg signerat Göran Hägglund, Kristdemokraternas partiledare, samt tre företrädare på lokalnivå. Inlägget handlade om den ständiga diskussionen om skolavslutningar i kyrkan men istället för att propsa på att avslutningar ska hållas i kyran och med religiösa inslag, tog dessa fyra den helt motsatta riktningen.

"Många rektorer undrar, mot bakgrund av det uppskruvade tonläget i debatten, vad som egentligen gäller. Skolverket försökte nyligen förtydliga, men det tycks mest ha skapat mer osäkerhet. Deras tolkning går ut på att man kan fira högtider i kyrkan så länge de töms på sitt religiösa innehåll; undantaget är om man kan hävda att de har blivit tradition. Gränsdragningen förblir oklar."

Enligt skribeterna vill man inom Kristdemokraterna "råda bot" på detta och nämner därför det som de allra flesta verkar ha missat, nämligen att det i skollagen står att skolan ska vara icke-konfessionell. Det betyder att man inte bekänner sig till någon religion eller trosuppfattning. När det gäller undervisningen verkar de flesta ha fattat att kyrkan och staten har skiljt sig men så inte när det kommer till högtider.

Men till skillnad från vad många verkar tro så betyder inte denna skilsmässa att vi inom skola och förskola inte får fira högtider, det gör vi gärna och ofta och med personal, föräldrar och barn som stöttar på. Alla har vi väl hört konspirationsteorierna om att vi är på väg att bli en muslimsk stat där våra västerländska traditioner inte ska få firas, men de har tydligen aldrig besökt min arbetsplats.

I ett område där runt tre fjärdedelar har invandrarbakgrund och på en förskola där närmare 90% av barnen har föräldrar eller mor- och farföräldrar födda i ett annat land, har jag aldrig hört en enda person säga att vi inte bör fira lucia, jul eller midsommar. Snarare är det tvärtom och föräldrarna tycker att det är både spännande och roligt att deras barn får ta del av svenska traditioner i förskolan och skolan.

Dock säger jag som de fyra Kristdemokraterna på dagens debattsida, allt "deltangande vid sådana högtider ska vara frivilligt". Jag vet själv hur fruktansvärt jobbigt jag tyckte det var som barn och tonåring att delta vid skolavslutningar och julfirande i kyrkan på den tiden då deltagande inte var frivilligt och då religiösa inslag definitivt förekom. Men för femton-tjugo år sedan var alla tvugna att vara med.

Enda undantaget som jag kan minnas från den tiden var de av mina klasskamrater som var Jehovas Vittnen och därför inte deltig vid några slags traditionsfirande, varken jul eller födelsedagsfiranden. Och faktum är att under alla år i ett område med en stor andel muslimska familjer så är det faktiska bara en familj som inte velat att deras barn var med vid julfirande och de var Jehovas Vittnen.

Jag tycker det är rent sorgligt att det två gånger om året måste bli den här långdragna diskussionen och högtider i kyrkan när skolan under övriga året inte ska ha några religiösa inslag och där religionsundervisning ska ske utan tyngdvikt på något särskild religion (även om jag hört att kristendomen får störst utrymme). Önskar de kyrkgående julfirarna att barnen ska indoktrineras i kristendomen på lektionerna?

Stackars lilla tå

För många år sedan råkade jag i ett överentusiastiskt ögonblick bryta min lilltå. Jag var ute på balkongen, telefonen ringde och jag sprang in för att svara. Jag var tvungen att passera min soffa på vägen och där satt min katt som jag i all hast skulle hoppa över. Mitt i hoppet sparkade jag till soffan, det knakade till och tån var bruten. Inte så att den hängde och slängde och jag uppsökte aldrig en läkare utan tån fick självläka.

Idag har det varit fruktansvärt kallt och för första gången på flera år gör det ont i tån, det gör nästan lika ont nu som det gjorde precis efter min olycka. Jag älskar visserligen snö och kyla men det känns inget vidare i tån. Tyvärr är värken även en påminnelse om min egen dumhet och jag väntar bara på att den andra lilltån ska börja göra ont också. Den har jag också råkat bryta vid ett liknande tillfälle...

Första advent