Skyndar på mot vintertider

Veckorna flyger förbi i en rasande fart, knappt hinner man ta det där första tunga steget ur sängen på måndag morgon innan det är dags att gå hem på fredag eftermiddag. Tyvärr innebär det även att helgerna går alldeles för fort men det är något jag kan leva med just nu eftersom jag vet att det inte kommer dröja länge innan det är dags för lite julledighet. Den känns inte så avlägsen just nu.

Eftersom tiden går så fort har jag i år även börjat fundera på julklappar redan nu i september, något jag i vanliga fall inte gör förrän i slutet av november men i år tänkte jag vara ute i god tid och har redan hittat lite saker till mamma och syrran. Brorsan och svågern är som vanligt svåra att köpa något till men i år har de åtminstone lite önskemål och jag tror mig veta vad bästa kompisen ska få i år.

Annars har jag inte någon annan jag brukar köpa julklappar till och det är rätt så skönt för då kan jag koncentrera mig på att köpa riktigt fina och framför allt uppskattade julklappar till de få på min lista. I år kommer ju även vara första året med det nya syskonbarnet som beräknas komma i slutet av oktober och jag har köpt lite kläder och (på syrrans begäran) en jättesöt mobil att hänga över skötbordet.

Nya tungproblem

För ett tag sedan skrev jag om hur min tungspets hade domnat bort och liksom rev ch stack vilket jag trodde berodde på en allergisk reaktion mot nektariner eftersom det var det enda i min kost som jag ändrat just då. Så jag la av med nektarinerna, domningarna försvann. Ett tag i alla fall. Sedan kom de tillbaka utan intag av nektariner så lyckligtvis var det nog inte en allergisk reaktion då.

Tidigt i morse vaknade jag av att jag behövde gå på toaletten. En liten stund senare när jag står och tvättar händerna tittar jag på mig själv i badrumsspegeln, blinkar sömnigt ett par gånger och öppnar munnen. Bara för att inse att tungan har legat hårt pressad mot framtänderna och hela främre halvan av tungan är inte bara bortdomnad utan känns även som om den är täckt av ett hårt lager.

Jag återvände till sängen och somnade om i hopp om att domningen skulle släppa. Men icke, det satt i när jag vaknade och gör det fortfarande efter att jag hunnit med både frukost och en dusch. Den här gången vet jag verkligen inte vad det kan bero på. Att jag pressar tungan mot tänderna är knappast problem för så sover jag varje natt och några koständringar har jag inte heller gjort.

Kärt barn

Idag när vi satt och åt mellanmål på jobbet började ett av barnen rimma på namn och hade snart igång alla andra vid bordet också när hon kom på att Ann Pann rimmar. Efter en liten stund skrattade hon så mycket att hon inte kunde sluta ens när jag bad henne göra så för matrons skull. Men detta rimmande påminde mig i alla fall om att kallas Ann Pann av diverse klasskamrater under uppväxten.

Några av dem kallade mig även Giraffen på lågstadiet eftersom jag var längre än alla andra och det retade några av killarna som led av svåra mindervärdeskomplex, både på grund av min längd och för att jag var precis lika duktig och inte duktigare än de var i skolan. Ni vet, de där smarta killarna som lever på att de inte är särskilt coola men de är åtminstone smartare än alla andra. Ja, nästan alla andra.

Vid något tillfälle kallade min syster mig för Flodhästen och jag minns att jag skrek åt henne och blev helt vansinnigt arg eftersom jag hade haft en dålig dag med många gliringar om att vara Giraffen. Att kalla mig Flodhäst var helt enkelt inte en bra idé vilket syrran snabbt blev varse. Annars var det faktiskt mest mamma som gav mig en massa namn även om hennes inte var menade att vara elaka.

Så länge jag kan minnas har hon kallat mig olika varianter av Anne; Annie och Andy Pandy var de vanligaste. Men någonstans ifrån fick hon även för sig att kalla mig två namn som för mig fortfarande är en gåta. I stort sett varje dag kallade hon mig Bessy vilket jag fortfarande tycker låter som ett namn på en ko. Då gillar jag namnet Sudi mycket bättre, det låter rätt så gulligt trots allt.

Medan jag hade många namn hade min bror och syster bara två var, deras förnamn och varsitt smeknamn. Syrran kallades Kermit eftersom hon älskade den gröna grodan från Mupparna. Min bror kallades för Terrorn vilket var ett högst passande namn i min mening eftersom han var en riktig terrorist när vi växte upp. Han har växt ifrån det nu när vi är vuxna men namnet lever kvar.

På jobbet kallar jag oftast barnen vid deras namn men rätt så ofta säger jag även Lilla Vännen, emellanåt blir någon Lilla Fröken och när vi är många som skojar är de mina Små Kycklingar. Oftast tar de det med ro men för ett par veckor sedan blev ett av barnen lite putt när pappa kom för att hämta och ropade på sin Lilla Älskling. Det var inte uppskattat när både han och jag kallade henne Lilla Kyckling istället.

Storleken spelar roll

Arbetsrelaterat

Det har inte blivit så många inlägg på sista tiden, mycket på grund av att jag av en eller annan anledning inte kunnat släppa jobbet ens när jag är hemma. Tankarna har snurrat en hel del de senaste veckorna, något jag misstänker att de gjort hos många av mina kollegor. Utan att gå in på detaljer (för ovanlighetens skull) så kan jag ju säga att många av oss är rätt så upprörda över den senaste tidens händelser.

Men jag ska försöka bli bättre på att inte oroa mig över saker jag ändå inte kan ändra på, eller i alla fall inte kan göra något åt hemifrån. Istället får vi ta de diskussionerna på arbetstid och förhoppningsvis komma fram till någon slags lösning på vårt problem. Tyvärr har jag en känsla av att det är lättare sagt än gjort med tanke på att mycket av problemet grundar sig i en person som vägrar lyssna på oss.

Rysningsframkallande

Förgiftad

Idag tänkte jag att jag skulle lyxa till det och äta tortillas till lunch så jag stekte köttfärs och skar upp grönsaker och slängde in ett par bröd i mikron. Tyvärr visade det sig att ett av bröden hade ett par mögelfläckar på sig, något jag inte upptäckte förrän jag hunnit äta upp nästan hela brödet. Det har nu gått några timmar sedan jag åt och jag mår fortfarande fruktansvärt illa.

Den där hemska mögelsmaken i munnen vill inte försvinna och det känns som att jag överdoserat penicillin istället för att äta lite brödmögel. Men förhoppningsvis ska det gå över och helst utan att jag ska behöva få upp maten för jag avskyr verkligen att kräkas. Mycket av min avsky för det hela beror antagligen på att jag i stort sett saknar kräkreflex och oftast inte kan spy även vid behov.

Nojjig

Ja, jag erkänner att de simplaste saker kan göra mig lite smått nojjig. Så var fallet idag då jag mottog ett mejl från Fritidsresor genom vilka jag bokat en semesterresa i början av nästa år. Mejlet inleddes med orden; "Nedräkningen har börjat. Är du redo? Vad kul att du har givit oss förtroendet att arrangera din semester! Vi kommer att göra allt vi kan för att ge dig dagar att minnas för alltid."

Medan de flesta antagligen ser detta som ett väldigt positivt budskap målades för mina ögon upp ett skräckscenario. För vilka är semestrarna som vi minns? Jo, de som var ohyggligt lyckade och de som bara var ohyggliga. Dåligt läge, dåligt hotell, dålig mat, dålig service, magsjuka, bestulen på resekassan och allt annat som kan tänkas gå fel. Det är ju sannerligen en semester att minnas.

I betraktarens öga

Jag har i stort sett ingen uppfattning om mitt eget utseende, jag tror inte ens att jag skulle kunna beskriva mig själv. Jag vet vilken kroppstyp jag har och jag vet vem som tittar tillbaka i spegeln varje dag men utöver det skulle jag inte kunna säga något särskilt om mitt utseende. Möjligen beror detta på att det inte finns något särskilt att säga, jag tror ibland att jag kanske är totalt intetsägande.

För flera år sedan när jag och min syster bodde tillsammans hade vi en granne som vi kallade Fru Beige, hon var en sådan där person som smälte in i bakgrunden och sällan märktes om hon inte aktiv försökte ta kontakt. Jag vet inte hur många gånger det hände att jag klev ut genom porten och hörde en försynt liten röst hälsa bara för att upptäcka att människan stod rakt framför näsan på mig.

Jag undrar om jag också är en Fröken Beige och försvinner i bakgrunden eftersom jag är så fruktansvärt alldaglig och ointressant. Jag kan inte ens säga om jag själv tycker att jag är attraktiv eller inte. Jag har annars rätt så tydliga kriterier för vad jag anser vara vackert eller ej, jag kan nästan på direkten säga om jag tycker en annan person är fin eller ful i mina ögon men tydligen inte mig själv.

Är det så de flesta ser på sig själva, att de inte har en åsikt om sitt eget utseende. Jag säger de flesta eftersom vi alla antagligen träffat eller i alla fall hört talas om en av de där människorna som inte bara anser att de är vackra utan även känner sig manade att meddela alla andra om detta. De behöver tydligen ingen bekräftelse men jag tror jag gör det, från någon vänlig, opartisk individ.

Den stora kärleken

Jag var sju år när jag blev kär för första gången och jag visste med en gång att det var kärlek för inget annat kunde väl kännas så skräckinjagande underbart. Efter att ha gått på lekis i ett mindre samhälle hade vi nu flyttat till en lite större ort och det var dags för mig att börja första klass. Jag vill minnas att jag tyckte det skulle bli både spännande och roligt men att bli kär hade jag nog inte förväntat mig.

Än idag, tjugotre år senare, kan jag minnas den där morgonen när jag först såg honom; han stod vid fönstret klädd i en blå Bamse-tröja, med världens vackraste bruna ögon och världens lenaste mörka hår. Jag kan ärligt säga att den där sjuårige pojken förstörde mig för alla andra män, jag har aldrig sedan dess fallit så hårt och så totalt för någon annan av de killar jag förälskat mig i under åren.

Ibland undrar jag om jag någonsin kom över honom, han är trots allt fortfarande det standard jag mäter alla andra killar mot, de mörka ögonen och håret är fortfarande vad jag tycker är vackrast. Idag kan jag ångra att jag aldrig gjorde något åt det hela, särskilt som vi gick i samma klass under hela grundskolan. Det är nio år av missade chanser men vem vet, kanske träffas vi igen när vi är gamla och grå.

Sovspecial - eller, "Speciell" sovare

Jag har lite saker för mig när jag ska sova, som det här med hur mycket av min kropp måste vara övertäckt. Jag har tidigare skrivit om min otroligt överaktiva fantasi och det är på grund av den som jag när jag lägger mig för kvällen, antingen måste ha uppsikt över dörren eller, vänd åt andra hållet, måste ha ryggen och benen under täcket och helst en bit upp på nacken och över öronen också.

Just det där med öronen är extra känsligt, jag ligger alltid med täcket uppdraget nästan över huvudet så att bara mitt ansikte sticker fram och helst av allt ska resten av mig vara övertäckt också. Det viktigaste är dock fingrarna och handlederna, ryggen och fötterna. De få gånger jag tvingas ha fötterna utanför täcket på grund av extrem värme, måste de vara i mitten av sängen långt från kanten.

Jag vet ärligt talat inte vad jag tror faktiskt ska hända om jag inte är övertäckt men jag oroar mig något kollosalt över avklippta fingertoppar, snittade handleder, punkterade öron och SAKER SOM RÖR VID MINA FÖTTER. Som mina nära och kära vet så har jag en nästintill hysterisk fotfobi och även om jag kan röra vid mina egna fötter som vill jag inte att någon annan kommer nära dem.

Det här med sovandet får ju helt klart läggas till listan över mina (inte så) små egenheter. Tro mig när jag säger att jag har många fler; toalettlocket måste vara nere när jag spolar; jag gillar inte att använda andra människors handdukar även om de är rentvättade; jag tinar helst inte kött i mikron, jag måste ha fötterna i soffan när jag kollar på film. Ja, listan fortsätter och fortsätter.

Min MS ger sig till känna med besked

Strax innan klockan sju infann jag mig på jobbet för att starta upp den nya arbetsveckan; småpratade med kollegorna, tog emot barnen och dukade för frukost. Mycket längre än så kom jag inte, hade hunnit få i mig en smörgås och lite gröt när jag plötsligt blev otroligt yr och fick svårt att gå utan att ta stöd. Gång på gång snurrade rummet förbi framför mina ögon och jag fick snart ont i huvudet.

När jag även började må illa på grund av yrseln erbjöd sig en av mina kollegor att köra hem mig men under den korta promenaden från dörren till bilen bestämde vi att det kanske var bäst att åka till vårdcentralen bara för att kolla. Min första tanke var som alltid att det måste vara MS:en som spökar men jag gissade på att det antagligen var något med blodtrycket eftersom det inte gick över.

Jag fick rätt snabbt komma in till ett undersökningsrum och strax därpå fick jag träffa en läkare som kollade ögonen och öronen för att se om det kunde vara något sådant som ställde till det med balansen eftersom mitt blodtryck var i stort sett normalt (120/90) men allting var som det skulle och läkaren gissade på att det antagligen var min MS trots allt och i värsta fall fick jag åka till akuten.

Just då tyckte jag inte att det behövdes, vi sa hej och tack och jag gick ut för att vänta på mamma som jag ringt eftersom jag inte skulle klarat mig hela vägen hem i det tillstånd jag var i. Vi fick ta en snabb sväng förbi affären eftersom mamma skulle handla men jag fick gå och hålla mig i henne hela tiden och efter en kvart önskade jag att jag stannat kvar i bilen och väntat på henne istället.

När vi kom hem till mig tog vi en fika eftersom mitt illamående försvunnit och när jag satt ner gick det bra, rummet hade slutat snurra runt mig och det var bara när jag stod upp som jag kände hur jag svajade hit och dit. När mamma gick tyckte jag att jag mådde rätt så bra men medan jag skriver detta märker jag hur det börjar gå runt i huvudet på mig igen och det är nog dags för lite sängliggande.

Tärande

I går åkte jag med mamma i hennes nya bil för att hälsa på hos syrran i det lilla gula huset på landet. Det dröjde inte länge innan jag blev satt i arbete med att dammsuga insidan av mammas bil innan det även blev dags att skura både insida och utsida på båda bilarna. Jag och syrran arbetade tillsammans även om hon fick ta det lite lugnt på grund av sina foflossningar och allmänt obehag.

I vanlig ordning körde jag på i hundratio utan att tänka på att det är just sådan här ansträngning som brukar slå mig i däck. Efter biltvättandet var avklarat slängde jag ihop smet till muffins och sedan en äppelsmulpaj som vi skulle ha till efterrätt. Medan syrran höll på med maten satte jag mig ner på en pall och tröttheten rusade över mig och gav mig ett hårt slag i huvudet.

Jag var rätt så mör resten av dagen och orkade inte ta mig för något särskilt när jag väl kom hem, jag var så trött att jag inte ens orkade läsa ett par sidor när jag gick och la mig för kvällen och sedan sov jag som en stock i mer än nio timmar. Jag är fortfarande inte helt pigg trots att jag nu varit vaken i några timmar och någon frukost har jag inte ens orkat tänka på trots att magen knorrar i protest.

Men det ska ju bli en dag idag också och jag har lite saker som jag tänkt göra idag, ett par av dem går heller inte att skjuta på till en annan dag. Det som inte är mest akut får vänta tills imorgon eller möjligen längre fram i veckan för även imorgon har jag planer. Då ska jag, efter avslutad arbetsdag, åka in till stan tillsammans med mamma för att ordna med pass inför vår resa i januari.

Resten av veckan blir förhoppningsvis lugn och det enda jag har inplanerat är en kväll tillsammans med kollegorna på jobbet för att planera vår verksamhet, eller ja, vad lite verksamhet vi kan lyckas snickra ihop utifrån de fullständigt horribla förutsättningar vi just nu dras med i form av för stora barngrupper och gnälliga, själviska föräldrar som ändå går hemma och drar.

Mistlur

Jag skulle precis stänga av datorn för att gå och lägga mig en stund nu när tröttheten börjat smyga sig på en stund efter att jag kommit hem från jobbet. Just som jag ska trycka på knappen blir klockan 15.00 den första måndagen i månaden och en lång, klagande signal hörs följt av ännu en och sedan en till. Så jag struntade i att stänga av och satte mig för att klaga lite på Hesa Fredrik istället.

Konsekvensbeskrivning

I min kommun räknar man inte antalet barn på en förskoleavdelning utan istället räknar man antalet timmar som dessa barn gemensamt har och kommunen får betalt för. Det betyder att i ett område där nästan alla arbetar krävs det inte särskilt många barn för att komma upp i de 650 timmar vi är ålagda att ha. På min förskola ser det lite annorlunda ut med många arbetslösa och studerande.

En tredjedel av våra barn går 15 timmar i veckan, hälften av barnen går mellan 20 och 30 timmar medan övriga har heltid eller lite mer. Just nu ligger vi på strax över 600 timmar med 27 inskrivna barn och vi har ryktesvägen hört att Mats Wiking, ordförande i utbildningsnämnden, tycker att det är viktigare att ekonomin går ihop än att vi kan tillhandahålla en god pedagogisk verksamhet.

Detta känns inte som ett helt okej sätt att tänka när förskolan nyligen erkändes som en egen skolform och fick ett kapitel i Skollagen. Att vi bara ska erbjuda omsorg går ju helt klart stick i stäv med detta. Men även om vi skulle få för oss att enbart erbjuda föräldrarna barnpassning i fortsättningen så betyder det stora antalet barn att vi har allvarliga brister när det kommer till säkerheten.

Detta ska man ju så klart helst inte prata högt om, allting ska ju se så fint ut på ytan, men jag tänker inte sticka under stolen med att vi inte alltid kan göra vårt jobb. I dag fick vi känna på just detta när ett av våra barn samt ett barn från en av de andra avdelningarna var borta när vi skulle gå in för att äta lunch. De hade helt sonika öppnat en dörr, gått genom en korridor och ut genom en annan dörr.

Utanför förskolan ligger en stor parkering med mycket trafik och precis bortanför den ligger en relativt tungt trafikerad gata och ytterligare några hundra meter bort går en mycket tungt trafikerad väg. Det var ren tur att pappan till ett av barnen råkade få syn på dem och tog med dem tillbaka till förskolan men vi vet fortfarande inte hur länge de var ensamma ute på parkeringen.

Det är inte okej och vi mår alla jättedåligt för det som hänt men samtidigt finns det vissa bakomliggande orsaker som jag anser att vi inte kan råda över. Med närmare trettio barn att hålla koll på är det enormt svårt att veta vart alla är. Lägg dessutom till ytterligare femtio barn från två andra avdelningar och det är nära nog omöjligt att räkna in alla, än mindre ge alla barn en stund av sin tid.

Jag tycker det är stor skam att det ska behöva vara så här och samtidigt veta att vi kan bli tvungna att ta in ännu fler barn om vi inte kommer upp i de där 650 timmarna. Det är väldigt lätt för någon som Mats Wiking och andra politiker utan verklighetsuppfattning, att tycka att vi ska pressa in ytterligare ett par barn, dessa herrar och damer vet ju tydligen inte hur det funkar i praktiken.

Siffror på ett papper må inte ljuga och visst, vi får inte in så mycket pengar som vi egentligen skulle behöva men någonstans måste man ändå inse att vi arbetar med små barn och det är inte bra för någon när barngrupperna blir för stora. Konsekvenserna blir oroliga barn, oroliga föräldrar, stressad personal, ingen pedagogisk verksamhet och potentiellt väldigt farliga säkerhetsbrister.