Kärt barn

Idag när vi satt och åt mellanmål på jobbet började ett av barnen rimma på namn och hade snart igång alla andra vid bordet också när hon kom på att Ann Pann rimmar. Efter en liten stund skrattade hon så mycket att hon inte kunde sluta ens när jag bad henne göra så för matrons skull. Men detta rimmande påminde mig i alla fall om att kallas Ann Pann av diverse klasskamrater under uppväxten.

Några av dem kallade mig även Giraffen på lågstadiet eftersom jag var längre än alla andra och det retade några av killarna som led av svåra mindervärdeskomplex, både på grund av min längd och för att jag var precis lika duktig och inte duktigare än de var i skolan. Ni vet, de där smarta killarna som lever på att de inte är särskilt coola men de är åtminstone smartare än alla andra. Ja, nästan alla andra.

Vid något tillfälle kallade min syster mig för Flodhästen och jag minns att jag skrek åt henne och blev helt vansinnigt arg eftersom jag hade haft en dålig dag med många gliringar om att vara Giraffen. Att kalla mig Flodhäst var helt enkelt inte en bra idé vilket syrran snabbt blev varse. Annars var det faktiskt mest mamma som gav mig en massa namn även om hennes inte var menade att vara elaka.

Så länge jag kan minnas har hon kallat mig olika varianter av Anne; Annie och Andy Pandy var de vanligaste. Men någonstans ifrån fick hon även för sig att kalla mig två namn som för mig fortfarande är en gåta. I stort sett varje dag kallade hon mig Bessy vilket jag fortfarande tycker låter som ett namn på en ko. Då gillar jag namnet Sudi mycket bättre, det låter rätt så gulligt trots allt.

Medan jag hade många namn hade min bror och syster bara två var, deras förnamn och varsitt smeknamn. Syrran kallades Kermit eftersom hon älskade den gröna grodan från Mupparna. Min bror kallades för Terrorn vilket var ett högst passande namn i min mening eftersom han var en riktig terrorist när vi växte upp. Han har växt ifrån det nu när vi är vuxna men namnet lever kvar.

På jobbet kallar jag oftast barnen vid deras namn men rätt så ofta säger jag även Lilla Vännen, emellanåt blir någon Lilla Fröken och när vi är många som skojar är de mina Små Kycklingar. Oftast tar de det med ro men för ett par veckor sedan blev ett av barnen lite putt när pappa kom för att hämta och ropade på sin Lilla Älskling. Det var inte uppskattat när både han och jag kallade henne Lilla Kyckling istället.