Den stora kärleken

Jag var sju år när jag blev kär för första gången och jag visste med en gång att det var kärlek för inget annat kunde väl kännas så skräckinjagande underbart. Efter att ha gått på lekis i ett mindre samhälle hade vi nu flyttat till en lite större ort och det var dags för mig att börja första klass. Jag vill minnas att jag tyckte det skulle bli både spännande och roligt men att bli kär hade jag nog inte förväntat mig.

Än idag, tjugotre år senare, kan jag minnas den där morgonen när jag först såg honom; han stod vid fönstret klädd i en blå Bamse-tröja, med världens vackraste bruna ögon och världens lenaste mörka hår. Jag kan ärligt säga att den där sjuårige pojken förstörde mig för alla andra män, jag har aldrig sedan dess fallit så hårt och så totalt för någon annan av de killar jag förälskat mig i under åren.

Ibland undrar jag om jag någonsin kom över honom, han är trots allt fortfarande det standard jag mäter alla andra killar mot, de mörka ögonen och håret är fortfarande vad jag tycker är vackrast. Idag kan jag ångra att jag aldrig gjorde något åt det hela, särskilt som vi gick i samma klass under hela grundskolan. Det är nio år av missade chanser men vem vet, kanske träffas vi igen när vi är gamla och grå.