Förväntansfull

Som jag skrev i gårdagens inlägg så träffade jag på förmiddagen min nya läkare och vi pratade då om att jag ska få börja med en ny medicin för att försöka bromsa min MS. Jag har hittills sällan skrivit om mina mediciner annat än enstaka rapporter om effekt, eller kanske brist på densamma. Men det här känns lite annorlunda, det här är en rätt så extrem omorganisation av min insida.

Läkemedlet jag ska få heter Mabthera och används främst för behandling av reumatism men vad jag har förstått ges den även till en del cancerpatienter. Läkemedlet ges som infusioner, två stycken med två veckors mellanrum och sedan väntar man några månader innan en magnetröntgenundersökning görs för att kolla läget. Eftersom jag aldrig hört talas om det ville jag ta reda på lite mer.

Informationen jag hittade - främst om biverkningar eftersom det är det som intresserar mig efter så många misslyckade försök med diverse läkemedel - var relativt lugnande, det verkar som om de flesta biverkningar uppstår i samband med infusionen och då i form av influensaliknande symptom så som feber, muskelsmärta och huvudvärk, men även trötthet, illamående och kräkningar.

Låg blodtryck ska tydligen också vara en biverkning, samt infektionskänslighet och i vissa fall återkommande virusinfektioner. Tydligen kan en annan, om än ovanlig, biverkning vara neurologiska symptom så som yrsel, balanssvårigheter och nedsatt känsel. Det är ungefär lika skrattretande som att en av biverkningarna till samtliga mina fem trötthets-dämpande mediciner varit just trötthet.

Men jag kan inte säga att jag känner mig särskilt oroad, mest vav allt känner jag mig förväntansfull även om det mestadels beror på att jag är så jävla trött på min nyvarande bromsmedicin. Jag hoppas att jag snart får komma till röntgen för en ny MRI och att jag redan efter årsskiftet kan få ligga och glo i taket på sjukhuset en hel dag medan mitt immunförsvar får sig en omgång stryk.

Läkarbesök och shoppingterapi

Idag skulle jag ha jobbat en kort dag men eftersom jag skulle till sjukhuset och träffa min nya läkare så tog jag ledigt och bestämde mig för att istället ha en jag-dag. Efter läkarbesöket fick jag vänta på bussen i ungefär tjugo minuter medan jag irriterade mig mer och mer på en gaphals med mobil som ringde långa, arga och stressade samtal till diverse personer. Det var föga roande för alla andra i busskuren.

På bussen träffade jag bästa kollegan Jenny som var på väg till jobbet och vi pratade lite allt möjligt men mest om Lilla Stjärnan så klart eftersom jag är så vansinnigt kär i min systerdotter att jag inte kan låta bli att prata om henne. Kollegan och jag skiljdes åt på busstorget, hon tog nästa buss till jobbet och jag gick nerför gågatan för ett planerat besök på Dressman där julklapp till brorsan skulle inhandlas.

Det blev liiite mer än bara en julklapp

Jag tog ingången vid Åhléns och lyckades på något vänster komma därifrån med en påse t-shirtar och nya underkläder. På Dressman blev det inte en utan tre julklappar till brorsan. Vid det laget var jag riktigt i gasen och tod en sväng in på Kappahl där det slank med ett par sköna pyjamasbyxor i flanell, ett par stretchjeans och två julklappar till Lilla Stjärnan. Sedan var det lika bra att gå upp en trappa tänkte jag.

På GinaTricot är det farligt för de har både billiga och snygga grejer och jag kom ut med en påse med två linnen och en jätteskön långärmad collegetröja i lite tunnare material. Vägg i vägg med GinaTricot ligger Eurosko och eftersom jag tänkt köpa nya skor att ha på fötterna på nyårsafton, kikade jag in där också. Självklart hittade jag ett par snygga ankelstövlar och blev ytterligare några hundralappar fattigare.

Var lite tveksam till skor med platåsula men de är riktigt sköna

Nedtyngd av mina många shoppingkassar hann jag med en snabbvisit i matbutiken på bottenplan eftersom jag kom på att jag behövde köpa pålägg (morgonens frukost var en aningen torr) och efter det vågade jag inte vara kvar i byggnaden. Vid busshållsplatsen pratade jag med två jättetrevliga äldre herrar och efter lite skoj och skämt klev jag på min buss och färden gick hemåt i ett gråskaligt regnrusk.

Nu måste jag visserligen betala mina räkningar vilket jag antagligen borde ha gjort innan jag tog på mig de stora spenderarbyxrna, men så pass koll har jag att jag inte har ruinerat mig på dagens shoppingtur. I takt med att bankkontot blev tommare blev ju även min energinivå lägre och nu känner jag mig redo för en väldigt lång och välbehövlig tupplur så snart jag har petat i mig lite lunch.

En gåva från vädergudarna

Jag stod vid spisen i mitt kök som luktar ugnsstekt kycklingfilé och råkade snegla ut genom fönstret. Kunde det vara sant? Såg jag i syne? Jag släckte lampan och tittade ut. Det stämde som jag trodde, det SNÖAR! Jag har väntat och väntat och så här i slutet av november känns det helt rätt att det ska komma snö även om det egentligen regnar och snön är mer en eftertanke från vädergudarna.

Fatigue, blåsan och ny medicin

Det börjar mer och mer verka som att min kropp har bestämt sig för att sakta men säkert driva mig till vansinne genom att fullständigt sabba allt vad sömnschema heter. Det hjälper ju heller inte att det blir mörkt allt tidigare på kvällarna och min MS-fatigue har varit extra jävlig de senaste månaderna. Att för tillfället stå utan mediciner mot detta besvär gör att jag återigen sover tre timmar varje eftermiddahg.

Den senaste krigsförklaringen från min kropp i kampen om att förstöra min sömn, heter problem med blåsan. Jag springer på toaletten stup i kvarten, bokstavligt talat - jag tycker jag blir färdig men en kvart, tjugo minuter senare måste jag dit igen för återbesök. Detta fortsätter i en till tre timmar efter sänggånde och har varit så varje kväll i flera månader. Jag kissar mer än jag sover känns det som ibland.

Mina diverse neurologer genom åren har frågat mig om just problem med blåsan och tarmarna och jag har alltid kunnat säga att allting fungerar precis som det ska i det området, det är andra saker som min MS istället stället till problem för. Men när jag nästa vecka ska till sjukhuset för att träffa min nya läkare (den femte på fem år!) så har jag alltså ett nytt problem att berätta om och hoppas på lösning för.

Det är som ni säkert förstår inte vidare kul att ständigt behöva uppsöka toaletten, särskilt inte i kombination med mitt tidigare blåsproblem urgency (okej, jag har visst haft problem med blåsan som jag berättat för läkaren om), vilket betyder att behovet att gå på toaletten kommer snabbt och utan mycket varning. Tänk er själva att känna er akut nödiga var tjugonde minut under flera timmars tid.

Eftersom det här med tömning av blåsan aldrig varit på min MS-karta vet jag faktiskt inte om det går att lösa på något sätt eller om jag kommer tvingas leva med detta. Fast jag antar att man kan vänja sig vid allt, jag har ju sannerligen vant mig vid allt annat jävelskap som min MS bestämt sig för att kasta min väg. De där stickningarna och till och med min fatigue har blivit vardagsmat vid det här laget.

Det jag hoppas mest på inför mitt besök är att jag äntligen ska få påbörja behandling med den här nya medicinen som min förre neurolog lovade att jag skulle få börja med redan i augusti-september men som aldrig blev av eftersom han slutade och där stod jag med min tvättade hals, så att säga. Jag har fortfarande höga förväntningar, om än mest eftersom jag vill sluta med sprutorna och få dropp istället.

Visst kommer det bli bökigt att ta en dag ledigt från jobbet för att ligga och glo i taket i flera timmar, men två gånger på två veckor kan jag leva med för att sedan slippa allt vad medicinering heter i minst ett halvår. Min förre läkare var även nästan helt säker på att även vissa symptom så som min fatigue skulle bli bättre men efter alla dessa år känns det mest som en rosaskimrande dröm.

Men det bästa 'r så klart att slippa sprutorna, att slippa de äckliga fula märkena på låren och magen, att kunna visa mig ute sommartid i en bikini utan att folk sneglar på mina till synes blåslagna ben. Vintertid är märkena ännu större, ännu fulare, men då har jag åtminstone kläder på mig som täcker eländet. Jag hoppas att nästa sommar kan bli en sommar fri från att se ut som om jag blir regelbundet misshandlad.

Fint besök

Idag hade jag syrran och Lilla Stjärnan på besök

Matsvinnet är tydligen stort

Jag läste någonstans att nästan en fjärdedel av all mat vi köper i affären hamnar i soporna istället för våra magar och att bara i Sverige är matsvinnet på flera miljoner kilo. Är det sant är det så klart en skrämmande hög siffra men det jag undrar är exakt hur de kommit fram till dessa siffrorna? Har de utfört någon slags undersökning bland befolkningen, har de öppnat alla påsar med matavfall och kollat vad som fortfarande går att äta.

Eller har de vägt alla dessa påsar; potatisskal, paprikors innanmäte och bananskal tillsammans med allt annat man inte äter utan slänger istället? Det finns ju trots allt en hel del som man inte kan eller ska äta; skalet på diverse frukter till exempel. Den absolut sista biten ost som i stort sett bara är en bit vax (eller vad de nu använder). Har de där räknenissarna tagit sådana saker i beaktande?

Jag kan inte påstå att jag slänger en fjärdedel av all mat jag köper, inte för att jag någonsin har vägt det hela men så mycket gröna påsar slänger jag inte. Det har väl hänt någon gång att jag fått hälla ut ett par deciliter mjölk som blivit för gammal och potatisskal äter jag bara inte. Men resten då, var exakt kommer mina 27% ifrån? Eller slås mataffärernas massiva svinn ut på samtliga medborgare?

Snuttiga spädbarn och truliga tonåringar

Idag har jag alltså träffat min systerdotter för första gången och när syrran väl lagt henne i famnen på mig så var det väldigt svårt att släppa taget igen. Jag tror jag var den som höll henne mest under det fyra timmar långa besöket, med några kortare avbrott för matning och vila. Men när hon vilat färdigt efter maten så fick jag henne igen och där sov hon sedan länge innan det var dags att bryta upp.

Eftersom mamma skulle köpa kattsand så åkte vi sedan till Överby köpcentrum för att inhandla detta och på väg in träffar vi min faster, hennes dotter och nittonåriga barnbarn. Det var länge sedan jag träffade någon av dem och det var trevligt att få en liten pratstund med faster och min kusin, men herregud, vilken sur och grinig tonårinsflicka som var med. Snäsig och alldeles så där... tonårig.

Efteråt skrattade jag lite och sa till mamma att det är skönt att man i alla fall växt ifrån det stadiet (mer eller mindre) men så här ett par timmar senare inser jag att någon dag kommer Lilla Stjärnan som låg och gottade sig i mina armar idag, vara en precis så där trulig tonårig. Men det är i alla fall skönt att veta att de växer ifrån det och så småningom blir fullkomligt normala vuxna.

Mosters flicka

När jag väl lagt vantarna på henne ville jag inte släppa henne

Mellan skuldkänslor och hopp

Det är alltså redan fredag inser jag när jag kollar på klockan på datorn, någon gång under veckan måste jag ha tappat bort en dag i feberyran och dagar som flyter ihop. Jag undrar om jag någonsin kommer bli frisk igen eftersom det inte känns som om jag ens är på bättringsvägar. Eller ja, har inte haft feber på ett dygn nu men det känns ändå som att jag blivit körd genom en mangel upprepade gånger.

Det gör ont på ställen som vanligen inte gör ont, i stort sett varje muskel i ryggen känns mörbultad och trots att jag varit riktigt jäkla dålig hela veckan så har jag ändå skuldkänslor för att jag varit borta från jobbet så länge. För att göra saken än värre så börjar jag oroa mig för att syrran inte kommer låta mig träffa hennes en vecka gamla dotter imorgon så som vi hade planerat i början av veckan.

Fast jag har fått tillåtelse att vistas i huset så länge jag inte har hosta (den är borta) och har varit feberfri en dag (vilket jag redan har) men jag hade ju liksom önskat få lägga vantarna på den lilla stjärnan också. Om jag inte har några fler förkylningssymptom idag så hoppas jag ändå få hålla den lilla. Värkande muskler och stela leder smittar ju i alla fall inte

Vems ansvar?

För inte så länge sedan kunde vi läsa i tidningarna hur en 24-årig man förde bort en 9-årig flicka som i media kallats Anna (jag vet inte om det är hennes riktiga namn eller inte) och i efterdyningarna av flickans bortförande har det bland annat uppstått frågor kring skolans rutiner när barn inte dyker upp. Skårskolan där flickan är elev har försökt (bort)förklara det hela med diverse anledningar.

Tydligen är det inte klassläraren som har ansvaret att kontakta föräldrar vid oanmäld frånvaro utan istället så kallade mentorer som ansvarar för en liten grupp elevr var, inte nödvändigtvis elevrna i deras egen klass om jag förstått det hela rätt. Men det är verkligen ingen ursäkt för att helt missa att anmäla flickans frånvaro under dagen. Men allt ansvar kan inte läggas enbart på skolans personal.

Kanske är jag färgad av min egen erfarenhet av frånvaro på min förskola där inte ens en handfull av föräldrarna hör av sig vid frånvaro den första dagen och kanske en tredjedel hör av sig under frånvarons andra dag för att sjukanmäla eller meddela att barnen är lediga. Hur ofta vi än påtalar att det är viktigt att föräldrarna hör av sig så händer detta alltför sällan och allt ansvar läggs över på oss.

Efter att ha läst diverse blogginlägg länkade till olika artiklar rörande fallet med den 9-åriga flickan började jag undra om jag kanske var den enda som undrade varför skolan inte kontaktade föräldrarna, om det kanske fanns någon annan anledning än bristande rutiner. Så råkade jag hitta Maj Berggrens blogg där hon mer eller mindre uttryckte samma tankar om föräldrarnas ansvar.

Någonstans i allt detta har mina funderingar gått till föräldrarna, inte just Annas föräldrar utan alla föräldrar med barn i skolan och förskolan. De som inte vill, kan eller orkar bry sig om att kontakta personalen vid barnens frånvaro. För att inte tala om de chefer och rektorer som hellre lägger över ansaret på en redan tunnsträckt personal att jaga föräldrar per telefon för att kontrollera frånvaroanledning.

Hos min förra chef var det mycket tydligt att han ansåg att föräldrarna överhuvudtaget inte skulle behöva ta något som helst ansvar för att komma i kontakt med oss personal eller ens informera sig om sådant vi satte upp på våra anslagstavlor. Hans (bort)förklaring var ofta att föräldrarna på grund av språksvårigheter inte kunde förväntas ta till sig information och istället skulle vi jaga.

För jaga var exakt vad det kändes som. "Har ni sett detta? Vet ni om att vi ska göra det här nästa vecka? Här är lappen om anmälan om julledighet. Har ni fyllt i lappen, den ska lämnas in på fredag." Jaga, jaga, jaga och samtidigt veta att vissa föräldrar sket dyrt och heligt i all denna information, de kunde inte bry sig mindre om huruvida vi visste var fan deras barn befann sig vid frånvaro.

Jag försöker på intet sätt ursäkta Skårskolans bristande rutiner och tycker det är bra om samtliga skolor ser över sina rutiner, men i bakhuvudet finns den där gnagande tanken att allt ansvar inte kan eller ska ligga på skolan och förskolan. I slutändan handlar det här inlägget om det som ofta irriterar mig; egenansvar versus tanken att det är någon annans (samhällets) ansvar, någon annans fel.

Tvärilsk

Jag är fortfarande förkyld och febrig, det har börjat göra ont i ett öra och igår kväll överfölls jag av en plötsligt "Herregud, jag har MS!"-känsla som det tog en stund att skaka av mig. Det händer inte så ofta att jag får de där känslorna, för det mesta så är min MS något jag är medveten om men inte tänker så mycket på. Ungefär som jag inte tänker på att jag har armar, ben eller ett huvud.

Men så kan jag plötsligt tänka; "Jag har MS och det är fan inte rättvist och vad fan har jag gjort och varför hände det här mig?" Jag hatar när de tankarna dyker upp för jag blir ledsen och nedstämd. För det är inte rättvist och det finns ingen anledning till att just jag skulle drabbas och ändå sitter jag här med en kronisk sjukdom som ingen riktigt vet orsaken till eller kan bota.

Jag har alltid varit en sjuklig unge och åker fortfarande på den ena förkylningen efter den andra, i perioder avlöser den ena omgången halsfluss den andra och vintertid känns det som att jag aldrig blir riktigt fri från hostan och snoret och febern. Men en förkylning är ändå normal, alla är väl någon gång i sitt liv förkylda. Alla andra människor åker inte på en jävla sjukdom som MS i alla fall.

Just nu balanserar jag någonstans mellan förtvivlan och ilska, och ingen mesig liten småsur ilska heller utan fly förbannad, vrålande, svärande, fotstampande och hoppande upp och ner ilska som gör att jag vill slå sönder saker. Det är INTE rättvist! Av någon anledning har livet bestämt sig för att sparka mig i ansiktet och det gör mig jävligt arg. Dra åt helvete livet och ta din jävla MS med dig.

För bra för att vara sant

Tidigt i morse gick ett SMS ut till mina kollegor att jag blivit förkyld med feber och kommer vara hemma några dagar. Har knappt sovit något på hela natten eftersom jag haft sådan fruktansvärd febervärk i alla delar av kroppen som kan tänkas göra ont och några till. Jag fick ett svarsmeddelande från en av kollegorna där hon sa; "vad tråkigt för dig, men du har ju klarat dig bra länge nu".

För jag har ju haft en väldigt bra höst, knappt varit dålig alls och när jag har varit lite halvkrasslig har jag ändå känt att jag kan jobba. Men nu gick det visst inte längre och det är riktigt tråkigt för jag hade nästan börjat hoppas på en förkylningsfri termin. Kanske blev jag lite för styv i korken och min kropp bestämde sig för att lära mig en läxa. Eller så var det bara min tur nu.

Ett flertal av mina kollegor har varit sjuka under hösten och jag tror de flesta av barnen har varit hemma vid något tillfälle. Och är de inte hemma så har de istället kommit med snoriga näsor. Hitills idag verkar jag dock ha undvikit den snoriga näsan även om jag har börjat hosta nu på förmiddagen och febervärken har satt sig på nacken och lederna istället för hela kroppen.

Jag hoppas i alla fall på ett snabbt tillfrisknande och att den här förkylningen inte blir värre. Annars har jag ju en förmåga att åka på halsfluss stup i kvarten även om det är nästan ett år sedan jag hade det nu (eller det kanske till och med är längre än så). Dagen kommer att ägnas åt att kurera mig och jag ska börja med att äta en varm, god soppa så snart jag har ork att stå en stund vid spisen.

I städartagen

Just nu tar jag en liten paus i storstädandet. Det var nämligen ett tag sedan jag verkligen tog tag i städningen och saker och ting läggs på hög i det oändliga. Hittills idag har jag hunnit med ungefär hälften av sakerna jag hade skrivit upp på min lista (listor är nödvändiga för att komma ihåg allt) men nu är det tunga grejer som dammsugning och golvskurning kvar att få gjort.

För en stund sedan slängde jag påslakan och andra sängkläder i tvättkorgen, tänkte att det kanske var på tiden att dammsuga under bäddmadrasserna och drog av dem också. Tur var väl det för det ser för jävligt ut därunder eftersom jag inte dammsugit sängen på ett antal månader och både jag och katterna drar med oss sand och grus och smuts upp i sängen. Riktigt jävla snuskigt.

Alldeles strax ska jag börja skura badrummet och sedan köket innan det är golvens tur och till sist har jag sparat nya, fräscha sängkläder så att jag får krypa ner i en härligt renbäddad säng i kväll. Den känslan kommer vara min belöning för ett väl uträttat arbete. Ja, det och kanske lite morotsstavar och dipp att mumsa på i kväll. Just nu fortsätter dock arbetet, belöningarna får vänta till senare.

Generationsskifte

Min systers lilla flicka född 9 november 2012 kl 3.36

Viktresa

Jag erkänner att min viktnedgång är en långsam och sorglig historia där jag ofta slarvar med diverse godsaker eller äter alldeles för stora portioner till middag på kvällen. Men det känns ändå bra att ställa mig på vågen och se att jag gått ner 12 kilo; att ta fram måttbandet och se att jag minskat 28 centimeter runt midjan; att ställa mig framför spegeln och se att det faktiskt syns på mig nu.

Jag känner på min käklinje och märker att den är mer framträdande eftersom ansiktet smalnat av; mina underkläder börjar sitta löst; alla mina byxor sitter löst på ett eller annat ställe (ben, rumpa, höfter) och häromdagen kunde jag knäppa ärmarna på en kortärmad jeanskjol som jag köpte i somras men där ärmen sattt åt om jag knäppte knappen. Så det känns bra att veta att jag gör framsteg.

Det är inga himlastormande snabba framsteg och även om jag hoppats på en snabbare viktminskning så är jag ändå nöjd med det långsammare tempot jag haft eftersom jag inbillar mig att det kommer göra det lättare att hålla den nya vikten när jag väl når mitt mål. Det jag nu ska försöka göra är att få ngon slags ordning på träningen som mer eller mindre legat på hyllan i ett halvår snart.

Det började med knäproblem, vilket jag skrivit om här på bloggen, sedan blev det sommar och alldeles för varmt att träna hemma i vardagsrummet och efter det hade jag slutat med min dåvarande medicinering mot min fatigue och min vardag bestod mestadels av jobb och sömn. Jag har fortfarande ingen ny vakenhetsmedicin men jag tänkte att jag ska börja träna på helgerna åtminstone.

Under veckorna får jag ju gott om vardagsmotion på jobbet, i alla fall de flesta dagar och nu är det förhoppningsvis snart pulka-och snöbollskrigs-säsong vilket innebär rejält med brända kalorier. Något mer ansträngande än så orkar jag inte med och har heller inte motivation till. Jag har alldeles för lätt att bli uttråkad för att ge mig på något som promenader eller löpning. Alldeles ensam. Hua!

Snart?

Tidigare idag pratade jag med min syster och hon berättade då att hon nu gått med förvärkar i två dagar, ända sedan jag pratade med henne i söndags kväll. För en timma sedan ringde mamma och berättade att syrran och svågern åkt in till förlossningsavdelningen, mest eftersom syrran inte sovit på två dygn och de ska ge henne något så att hon kan sova och eventuellt sätta igång henne imorgon.

Så nu dröjer det förhoppningsvis inte länge innan Knodd har kommit och vi kan få veta vad den första medlemmen av nästa generation är för en typ. Syrran har ju hela tiden sagt att hon tror det blir en pojke, ända fram tills för så där tre veckor sedan när hon plötsligt började på beslutsångest. Namn har de i alla fall kommit på nu, både ett pojk- och ett flicknamn så vad det än blir så är den biten avklarad.

Idéöverbelastning

I perioder skriver jag väldigt lite vettigt på den här bloggen och brukar mest bara uppdatera vad jag sysslat med under dagen. Men så händer det som det har hänt idag, att jag har ungefär tio saker jag vill skriva om men ingen ork att skriva om någon av dessa saker. Jag hade velat skriva om gårdagens verkligen jättebra föreläsning om stresshantering och ännu fler saker kom jag på nu på kvällen.

I dag fick jag nämligen den helt fantastiska tidningen Förskolan och redan på ledarsidan blev jag sugen på att skriva ett inlägg om pedagogisk dokumentation. Tydligen är det mycket pra om detta ute på landets förskolor, både från de som är positiva till detta och från de som inte är lika pigga på idéen. På min egen förskola vill vi jobba på detta sätt men har ännu inte listat ut vårt arbetssätt.

Jag vet inte hur insatt i förskolans verksamhet man måste vara för att förstå något av detta men enkelt uttryckt så har vi i förskolan alltid dokumenterat; vi fotograferar, skriver ner saker, använder oss av skapandet och filmar vad barnen gör. Allt detta sätter vi sedan in i barnens egna portfoliopärmar eller sätter upp på väggarna för både barn, pedagoger och föräldrar att ta del av.

Pedagogisk dokumentation innebär i grund och botten samma sak men med tillägget att vi även ska reflektera och analysera det vi ser i vår dokumentation för att på så sätt driva verksamheten vidare. Jag har fått för mig att alla på min förskola verkligen vill arbeta med pedagogisk dokumentation. Under en tid har vi dock mest stått och stampat på grund av bristfällig ledning men nu är vi på gång.

När jag bläddrade vidare i tidningen hittade jag även en insändare om barn som matvägrar från en kvinna som inte åt något i skolan under åtta års tid och hade önskat att hennes lärare lämnat henne i fred istället för att försöka få henne att äta. Argumentet att barnen har långa dagar och behöver näring köper hon tydligen inte eftersom inget barn fallit ned död av att inte äta skollunchen.

Jag hade kunnat skriva ett långt inlägg om det här med barn som inte vill äta, det är trots allt inte bara i skolan som barn inte vill äta och det är ständigt något vi försöker finna lösningar på. De barn som går korta dagar hoppas vi äter hemma, men vad gör man med de barn som är på förskolan i åtta-nio timmar? Ingen av oss tror att de kommer dö men ett hungrigt barn är ett olyckligt barn.

Dtet fanns mycket mer i tidningen som jag också velat skriva om; varningar från experter om att inte experimentera med elektronikskrot; Eskiltuna kommuns siffertrixande för att få det att verka som att de har extremt bra personaltäthet genom att räkna med korttids- och internvikarier när det bara är årsarbetare som ska räknas i statistiken; en utredning om varför flickor chattar och pojkar spelar onlinespel.

Mitt problem är att jag inte kan bestämma mig, alla dessa godbitar som jag kan hålla med om eller bli förbannad över och alla är så lockande. Ibland önskar jag att jag hade tio armar istället för bara två, vardagen hade blivit betydligt enklare om så varit fallet, inte bara när jag ska skriva blogginlöägg. Tänk vad lätt det varit att serva alla barn samtidigt vid frukostbordet eller ute i hallen!

Skönt ligg

Jag ligger med någon varje natt, någon som gör det varmt och ibland lite svettigt i sängen, någon som inte bryr sig om mina iskalla fötter utan värmer upp dem istället, något som jag kan dra runt mig när jag blir kall om ryggen eller kylan gör att jag får gåshud på armarna. De senaste veckorna har jag haft sällskap i sängen nästan varje natt, varmt och skönt och underbart och bara för mig.

Det är världens bästa känsla att få krypa ner i sängen och vara varm redan efter några minuter. Det är en superhetta som snabbt letar sig in i min kalla kropp ända in i märgen och gör mig varm och sömnig. Jag somnar alltid så gott efter att ha blivit uppvärmd och ikväll kommer vara likadant. Världens bästa ligg är en vetekudde och jag älskar att gosa ner mig sängen med min varma, sköna kamrat.

Trött men stresstålig

Ikväll har jag varit på en föreläsning om stresshantering tillsammans med mina kollegor. Det var en riktigt bra föreläsning med personal från företgashälsan men tyvärr orkar jag inte skriva något mer utförligt om detta. Promenaden hem tog närmare en halvtimma och just nu är jag helt slut, både fysiskt och mentalt. Förhoppningsvis kommer jag orkar skriva något vettigare en annan dag.

Barnasinnet

Det är rätt så viktigt att ha barnasinnet kvar när man arbetar i förskolan, ja, i alla fall mesta tiden. Det finns ju stunder då man måste vara vuxen, stunder då man vill vara vuxen och stunder då man inte orkar vara något annat än vuxen. Men det är emellanåt skönt att rulla runt med ett gäng hyperaktiva fyraåringar på mattan eller leka jaga.lekar ute tills man är helt genomsvettig och andfådd.

Sedan behöver man ju inte krypa runt i leran som en vilde för att visa att man har barnasinnet i behåll, det räcker med att tycka små saker är roliga; som att bygga kloss-slott med höga tinnar pch torn, eller att färglägga i en målarbok och ibland ligga utsträckt på golvet medan man läser en bok. Fast det där sista brukar bara gå om man har få barn, annars blir man nerdtrampad av resten.

Det finns vuxna i förskolan som aldrig leker, som kanske sitter bredvid men aldrig deltar. Det såg jag särskilt tydligt på en småbarnsavdelning på den förslola där jag gjorde praktik under lärarutbildningen. På småbarnsavdelningar är det helt naturligt att man sitter på golvet eftersom det är där barnen befinner sig mest, men på just den avdelningen handlade det om att just sitta och inte om att leka.

På min avdelning är jag nog den barnsligaste av de barnsliga för det är jag som brottas på golvet och låter barnen jaga mig runt halva gården innan de hinner ikapp och fångar mig. Jag skulle vilja säga att de fångar mig eftersom jag låter dem göra det men om sanningen ska fram så är våra fyra- och fenåringar alldeles för snabba för mig i det långa loppet även om jag drar ifrån dem i starten.

Mina kollegor är barnsliga på andra sätt och i pulkabacken på vintern drar de om mig i åkarglädje och barnsligheter medan jag allt som oftast finner mig själv mitt i ett snöbollskrig som mest går ut på att bombardera "fröken" med snökaskader och en och annan isklump. Fast det är helt okej, jag tycker nog ändå snöbollskrig smäller högre än pulkabacken - utom när jag blir omkulldragen och får snö i ansiktet.

Hushållsarbetsinducerad yrsel

Jag bestämde mig för att vara lite huslig och äntligen tvätt sofföverdragen samt alla kuddöverdrag samt filtar som jag har liggande i vardagsrummet. Efter lite kämpande och slitande låg alla filtar och kuddar i tvättmaskinen medan sofföverdragen låg på tur. Tyvärr blev denna lilla ansträngning strået som knäckte kamelens rygg och rätt snart efter att jag var färdig låg jag döende i sängen.

Yrseln flög på mig och inom ett par sekunder var jag illamående och kallsvettig. Lyckligtvis händer just detta rätt sällan och den här gången behövde jag inte ta med en hink att kräkas i när illamåendet blev för mycket för mig. Efter tio minuter av djupa andetag kunde jag stiga upp igen även om jag nu inte vågar röra på mig för mycket och har fattat posto framför datorn tills vidare.

Smått skamsen

Jag tittade nyss över min kalender för november månad och undrar om jag borde känns mig stressad av alla långa dagar och många möten som infaller just den här månaden. Jag undrar eftersom jag inte faktiskt känner mig särskilt stressad. Jag kan ärligt säga att jag knappt bryr mig just nu - och ändå kände jag mig manad att skriva ett blogginlägg. Allt för att få skriva ett par ord.

Det har varit lite si och så med bloggandet den senaste tiden, när jag väl skriver känns det mest som en massa meningslöst dravel. sådant där som jag egentligen lovade mig själv och alla mina läsare att jag inte skulle skriva något om när jag gjorde det där första inlägget för snart fyra år sedan. Jag har genom åren insett att jag ljög något kopiöst i det där inlägget och brutit nästan alla mina löften.

"Bara ingen förväntar sig en blogg om hur många killar man hånglat med en kväll på fyllan, eller var man kan köpa den hetaste klänningen till nyårsfesten, eller något kändisskvaller för den delen. Jag hatar såna ytliga, blåsta bloggar och tänker definitivt inte skriva en själv."

Så skrev jag i januari 2009 i det som skulle bli det första i en lång rad blogginlägg och inte som jag då trodde, det första och antagligen enda. Istället blev bloggandet vardag och även om jag inte skriver varje dag så blir det åtminstone ett halvdussin inlägg i månaden - och det är räknat lågt. Men som sagt, jag ljög. För jag har skrivit om de där urläckra skorna och den snyggaste jackan.

Jag har beskrivit fester jag varit på och pinsamt nog föll jag i Kate och William-fällan då det begav sig, även om det inte var ett inlägg fullt av exalterat pipande om hur fantastiska de är utan mer smått sarkastiskt och ja, kanske till och med lite elakt. Jag måste erkänna att jag skulle känt mig långt mer skamsen nu för alla dessa övertramp om jag inte skrivit de inläggen med ett ironiskt leende.

... hursomhelst, för att återknyta till det första stycket i det här inlägget; november kommer bjuda på allt från kvällsmöten till heldagar med jobbet, från möten med min splitternya neurolog till inskrivning på Arbetsförmedlingen - och förhoppningsvis kommer det hett efterlängtade syskonbarnet snart. Min syster som redan gått över tiden med fem dagar är tydligen den enda som inte är otålig.

Gråskala

När jag nu i dagljus läser gårdagens två blogginlägg inser jag att jag antagligen framstår som allvarligt bipolär; meningssökande skeppsbruten ena stunden och fanatiskt skobesatt i nästa. Men som med allting annat i mitt liv uteslutar inte det ena det andra, det finns plats för både livsfrågorna och de mer triviala upplevelserna. Livet är trots allt inte en fråga om svart eller vitt utan både ock och allt däremellan.