Vems ansvar?

För inte så länge sedan kunde vi läsa i tidningarna hur en 24-årig man förde bort en 9-årig flicka som i media kallats Anna (jag vet inte om det är hennes riktiga namn eller inte) och i efterdyningarna av flickans bortförande har det bland annat uppstått frågor kring skolans rutiner när barn inte dyker upp. Skårskolan där flickan är elev har försökt (bort)förklara det hela med diverse anledningar.

Tydligen är det inte klassläraren som har ansvaret att kontakta föräldrar vid oanmäld frånvaro utan istället så kallade mentorer som ansvarar för en liten grupp elevr var, inte nödvändigtvis elevrna i deras egen klass om jag förstått det hela rätt. Men det är verkligen ingen ursäkt för att helt missa att anmäla flickans frånvaro under dagen. Men allt ansvar kan inte läggas enbart på skolans personal.

Kanske är jag färgad av min egen erfarenhet av frånvaro på min förskola där inte ens en handfull av föräldrarna hör av sig vid frånvaro den första dagen och kanske en tredjedel hör av sig under frånvarons andra dag för att sjukanmäla eller meddela att barnen är lediga. Hur ofta vi än påtalar att det är viktigt att föräldrarna hör av sig så händer detta alltför sällan och allt ansvar läggs över på oss.

Efter att ha läst diverse blogginlägg länkade till olika artiklar rörande fallet med den 9-åriga flickan började jag undra om jag kanske var den enda som undrade varför skolan inte kontaktade föräldrarna, om det kanske fanns någon annan anledning än bristande rutiner. Så råkade jag hitta Maj Berggrens blogg där hon mer eller mindre uttryckte samma tankar om föräldrarnas ansvar.

Någonstans i allt detta har mina funderingar gått till föräldrarna, inte just Annas föräldrar utan alla föräldrar med barn i skolan och förskolan. De som inte vill, kan eller orkar bry sig om att kontakta personalen vid barnens frånvaro. För att inte tala om de chefer och rektorer som hellre lägger över ansaret på en redan tunnsträckt personal att jaga föräldrar per telefon för att kontrollera frånvaroanledning.

Hos min förra chef var det mycket tydligt att han ansåg att föräldrarna överhuvudtaget inte skulle behöva ta något som helst ansvar för att komma i kontakt med oss personal eller ens informera sig om sådant vi satte upp på våra anslagstavlor. Hans (bort)förklaring var ofta att föräldrarna på grund av språksvårigheter inte kunde förväntas ta till sig information och istället skulle vi jaga.

För jaga var exakt vad det kändes som. "Har ni sett detta? Vet ni om att vi ska göra det här nästa vecka? Här är lappen om anmälan om julledighet. Har ni fyllt i lappen, den ska lämnas in på fredag." Jaga, jaga, jaga och samtidigt veta att vissa föräldrar sket dyrt och heligt i all denna information, de kunde inte bry sig mindre om huruvida vi visste var fan deras barn befann sig vid frånvaro.

Jag försöker på intet sätt ursäkta Skårskolans bristande rutiner och tycker det är bra om samtliga skolor ser över sina rutiner, men i bakhuvudet finns den där gnagande tanken att allt ansvar inte kan eller ska ligga på skolan och förskolan. I slutändan handlar det här inlägget om det som ofta irriterar mig; egenansvar versus tanken att det är någon annans (samhällets) ansvar, någon annans fel.