lördag 3 november 2012

Smått skamsen

Jag tittade nyss över min kalender för november månad och undrar om jag borde känns mig stressad av alla långa dagar och många möten som infaller just den här månaden. Jag undrar eftersom jag inte faktiskt känner mig särskilt stressad. Jag kan ärligt säga att jag knappt bryr mig just nu - och ändå kände jag mig manad att skriva ett blogginlägg. Allt för att få skriva ett par ord.

Det har varit lite si och så med bloggandet den senaste tiden, när jag väl skriver känns det mest som en massa meningslöst dravel. sådant där som jag egentligen lovade mig själv och alla mina läsare att jag inte skulle skriva något om när jag gjorde det där första inlägget för snart fyra år sedan. Jag har genom åren insett att jag ljög något kopiöst i det där inlägget och brutit nästan alla mina löften.
"Bara ingen förväntar sig en blogg om hur många killar man hånglat med en kväll på fyllan, eller var man kan köpa den hetaste klänningen till nyårsfesten, eller något kändisskvaller för den delen. Jag hatar såna ytliga, blåsta bloggar och tänker definitivt inte skriva en själv."
Så skrev jag i januari 2009 i det som skulle bli det första i en lång rad blogginlägg och inte som jag då trodde, det första och antagligen enda. Istället blev bloggandet vardag och även om jag inte skriver varje dag så blir det åtminstone ett halvdussin inlägg i månaden - och det är räknat lågt. Men som sagt, jag ljög. För jag har skrivit om de där urläckra skorna och den snyggaste jackan.

Jag har beskrivit fester jag varit på och pinsamt nog föll jag i Kate och William-fällan då det begav sig, även om det inte var ett inlägg fullt av exalterat pipande om hur fantastiska de är utan mer smått sarkastiskt och ja, kanske till och med lite elakt. Jag måste erkänna att jag skulle känt mig långt mer skamsen nu för alla dessa övertramp om jag inte skrivit de inläggen med ett ironiskt leende.

... hursomhelst, för att återknyta till det första stycket i det här inlägget; november kommer bjuda på allt från kvällsmöten till heldagar med jobbet, från möten med min splitternya neurolog till inskrivning på Arbetsförmedlingen - och förhoppningsvis kommer det hett efterlängtade syskonbarnet snart. Min syster som redan gått över tiden med fem dagar är tydligen den enda som inte är otålig.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar