Barnasinnet

Det är rätt så viktigt att ha barnasinnet kvar när man arbetar i förskolan, ja, i alla fall mesta tiden. Det finns ju stunder då man måste vara vuxen, stunder då man vill vara vuxen och stunder då man inte orkar vara något annat än vuxen. Men det är emellanåt skönt att rulla runt med ett gäng hyperaktiva fyraåringar på mattan eller leka jaga.lekar ute tills man är helt genomsvettig och andfådd.

Sedan behöver man ju inte krypa runt i leran som en vilde för att visa att man har barnasinnet i behåll, det räcker med att tycka små saker är roliga; som att bygga kloss-slott med höga tinnar pch torn, eller att färglägga i en målarbok och ibland ligga utsträckt på golvet medan man läser en bok. Fast det där sista brukar bara gå om man har få barn, annars blir man nerdtrampad av resten.

Det finns vuxna i förskolan som aldrig leker, som kanske sitter bredvid men aldrig deltar. Det såg jag särskilt tydligt på en småbarnsavdelning på den förslola där jag gjorde praktik under lärarutbildningen. På småbarnsavdelningar är det helt naturligt att man sitter på golvet eftersom det är där barnen befinner sig mest, men på just den avdelningen handlade det om att just sitta och inte om att leka.

På min avdelning är jag nog den barnsligaste av de barnsliga för det är jag som brottas på golvet och låter barnen jaga mig runt halva gården innan de hinner ikapp och fångar mig. Jag skulle vilja säga att de fångar mig eftersom jag låter dem göra det men om sanningen ska fram så är våra fyra- och fenåringar alldeles för snabba för mig i det långa loppet även om jag drar ifrån dem i starten.

Mina kollegor är barnsliga på andra sätt och i pulkabacken på vintern drar de om mig i åkarglädje och barnsligheter medan jag allt som oftast finner mig själv mitt i ett snöbollskrig som mest går ut på att bombardera "fröken" med snökaskader och en och annan isklump. Fast det är helt okej, jag tycker nog ändå snöbollskrig smäller högre än pulkabacken - utom när jag blir omkulldragen och får snö i ansiktet.