Fatigue, blåsan och ny medicin

Det börjar mer och mer verka som att min kropp har bestämt sig för att sakta men säkert driva mig till vansinne genom att fullständigt sabba allt vad sömnschema heter. Det hjälper ju heller inte att det blir mörkt allt tidigare på kvällarna och min MS-fatigue har varit extra jävlig de senaste månaderna. Att för tillfället stå utan mediciner mot detta besvär gör att jag återigen sover tre timmar varje eftermiddahg.

Den senaste krigsförklaringen från min kropp i kampen om att förstöra min sömn, heter problem med blåsan. Jag springer på toaletten stup i kvarten, bokstavligt talat - jag tycker jag blir färdig men en kvart, tjugo minuter senare måste jag dit igen för återbesök. Detta fortsätter i en till tre timmar efter sänggånde och har varit så varje kväll i flera månader. Jag kissar mer än jag sover känns det som ibland.

Mina diverse neurologer genom åren har frågat mig om just problem med blåsan och tarmarna och jag har alltid kunnat säga att allting fungerar precis som det ska i det området, det är andra saker som min MS istället stället till problem för. Men när jag nästa vecka ska till sjukhuset för att träffa min nya läkare (den femte på fem år!) så har jag alltså ett nytt problem att berätta om och hoppas på lösning för.

Det är som ni säkert förstår inte vidare kul att ständigt behöva uppsöka toaletten, särskilt inte i kombination med mitt tidigare blåsproblem urgency (okej, jag har visst haft problem med blåsan som jag berättat för läkaren om), vilket betyder att behovet att gå på toaletten kommer snabbt och utan mycket varning. Tänk er själva att känna er akut nödiga var tjugonde minut under flera timmars tid.

Eftersom det här med tömning av blåsan aldrig varit på min MS-karta vet jag faktiskt inte om det går att lösa på något sätt eller om jag kommer tvingas leva med detta. Fast jag antar att man kan vänja sig vid allt, jag har ju sannerligen vant mig vid allt annat jävelskap som min MS bestämt sig för att kasta min väg. De där stickningarna och till och med min fatigue har blivit vardagsmat vid det här laget.

Det jag hoppas mest på inför mitt besök är att jag äntligen ska få påbörja behandling med den här nya medicinen som min förre neurolog lovade att jag skulle få börja med redan i augusti-september men som aldrig blev av eftersom han slutade och där stod jag med min tvättade hals, så att säga. Jag har fortfarande höga förväntningar, om än mest eftersom jag vill sluta med sprutorna och få dropp istället.

Visst kommer det bli bökigt att ta en dag ledigt från jobbet för att ligga och glo i taket i flera timmar, men två gånger på två veckor kan jag leva med för att sedan slippa allt vad medicinering heter i minst ett halvår. Min förre läkare var även nästan helt säker på att även vissa symptom så som min fatigue skulle bli bättre men efter alla dessa år känns det mest som en rosaskimrande dröm.

Men det bästa 'r så klart att slippa sprutorna, att slippa de äckliga fula märkena på låren och magen, att kunna visa mig ute sommartid i en bikini utan att folk sneglar på mina till synes blåslagna ben. Vintertid är märkena ännu större, ännu fulare, men då har jag åtminstone kläder på mig som täcker eländet. Jag hoppas att nästa sommar kan bli en sommar fri från att se ut som om jag blir regelbundet misshandlad.