Viktresa

Jag erkänner att min viktnedgång är en långsam och sorglig historia där jag ofta slarvar med diverse godsaker eller äter alldeles för stora portioner till middag på kvällen. Men det känns ändå bra att ställa mig på vågen och se att jag gått ner 12 kilo; att ta fram måttbandet och se att jag minskat 28 centimeter runt midjan; att ställa mig framför spegeln och se att det faktiskt syns på mig nu.

Jag känner på min käklinje och märker att den är mer framträdande eftersom ansiktet smalnat av; mina underkläder börjar sitta löst; alla mina byxor sitter löst på ett eller annat ställe (ben, rumpa, höfter) och häromdagen kunde jag knäppa ärmarna på en kortärmad jeanskjol som jag köpte i somras men där ärmen sattt åt om jag knäppte knappen. Så det känns bra att veta att jag gör framsteg.

Det är inga himlastormande snabba framsteg och även om jag hoppats på en snabbare viktminskning så är jag ändå nöjd med det långsammare tempot jag haft eftersom jag inbillar mig att det kommer göra det lättare att hålla den nya vikten när jag väl når mitt mål. Det jag nu ska försöka göra är att få ngon slags ordning på träningen som mer eller mindre legat på hyllan i ett halvår snart.

Det började med knäproblem, vilket jag skrivit om här på bloggen, sedan blev det sommar och alldeles för varmt att träna hemma i vardagsrummet och efter det hade jag slutat med min dåvarande medicinering mot min fatigue och min vardag bestod mestadels av jobb och sömn. Jag har fortfarande ingen ny vakenhetsmedicin men jag tänkte att jag ska börja träna på helgerna åtminstone.

Under veckorna får jag ju gott om vardagsmotion på jobbet, i alla fall de flesta dagar och nu är det förhoppningsvis snart pulka-och snöbollskrigs-säsong vilket innebär rejält med brända kalorier. Något mer ansträngande än så orkar jag inte med och har heller inte motivation till. Jag har alldeles för lätt att bli uttråkad för att ge mig på något som promenader eller löpning. Alldeles ensam. Hua!