Tvärilsk

Jag är fortfarande förkyld och febrig, det har börjat göra ont i ett öra och igår kväll överfölls jag av en plötsligt "Herregud, jag har MS!"-känsla som det tog en stund att skaka av mig. Det händer inte så ofta att jag får de där känslorna, för det mesta så är min MS något jag är medveten om men inte tänker så mycket på. Ungefär som jag inte tänker på att jag har armar, ben eller ett huvud.

Men så kan jag plötsligt tänka; "Jag har MS och det är fan inte rättvist och vad fan har jag gjort och varför hände det här mig?" Jag hatar när de tankarna dyker upp för jag blir ledsen och nedstämd. För det är inte rättvist och det finns ingen anledning till att just jag skulle drabbas och ändå sitter jag här med en kronisk sjukdom som ingen riktigt vet orsaken till eller kan bota.

Jag har alltid varit en sjuklig unge och åker fortfarande på den ena förkylningen efter den andra, i perioder avlöser den ena omgången halsfluss den andra och vintertid känns det som att jag aldrig blir riktigt fri från hostan och snoret och febern. Men en förkylning är ändå normal, alla är väl någon gång i sitt liv förkylda. Alla andra människor åker inte på en jävla sjukdom som MS i alla fall.

Just nu balanserar jag någonstans mellan förtvivlan och ilska, och ingen mesig liten småsur ilska heller utan fly förbannad, vrålande, svärande, fotstampande och hoppande upp och ner ilska som gör att jag vill slå sönder saker. Det är INTE rättvist! Av någon anledning har livet bestämt sig för att sparka mig i ansiktet och det gör mig jävligt arg. Dra åt helvete livet och ta din jävla MS med dig.