Jag bara undrar...

Kan man utveckla ömtåliga bihålor efter sin trehundramiljonte förkylning? Om jag skulle få gissa utifrån min egen erfarenhet så skulle jag nog säga ja. Så snart jag fått huvudvärk eller minsta lilla snuva det senaste året, har det satt sig direkt på bihålorna och jag har haft fruktansvärda smärtor i ansiktet. I vanliga fall brukar jag säga att så länge jag inte har feber så är jag inte egentligen sjuk, men jag får nog ändra på det och säga att så länge jag inte har feber och ont i bihålorna så är jag inte egentligen sjuk.

Det blir aldrig som man tänkt - och det är bra

Ni vet det där talesättet om att inte ropa hej förrän man är över böcken. Ungefär så var det igår på jobbet, fast istället för att allting gick fruktansvärt fel så blev allting så himla bra. Barnen sjöng! Ja, nästan varenda unge stod där framme och sjöng. Rummet var fullknökat med föräldrar och syskon och mor- och farföräldrar. Inte ens frukosten blev så stressig och svettig som de har varit alla andra år vid den här tiden.

Som min kollega sa, det var det bästa Lucia-firandet på länge, kanske till och med någonsin. För jag överdrev inte igår när jag skrev om allting som kunde haka upp sig. Men på något sätt lyckaqdes vi undvika alla de där fallgroparna och mycket av det tack vare barnens underbara deltagande. Jag blir alldeles varm i hjärtat när jag tänker på hur stolt jag är över dem, alla mina underbara små skitungar.

Den bästa dagen på året?

Imorgon ska mina fina, härliga, sprudlande glada, upproriska, tykna, tålamodsprövande, underbara, vackra, snälla, kaotiska skitungar tåga in till rummet där deras föräldrar, syskon och kanske en och annan morfar eller farmor sitter i spänd förväntan. Efter två veckors intensivt övande sitter Lucia-sången och de andra tradiotionella sångerna som en smäck. Åtminstone när det inte är någon som tittar på.

Det blir upp till bevis imorgon vem som är blyg, nervös eller helt enkelt redo att skita i allt det där och bara köra på. Någon kommer sjunga för högt eller för snabbt eller för lågt, några kommer inte sjunga alls och vill det sig riktigt illa så kommer någon liten kille eller tjej vägra att överhuvudtaget ställa sig där längst fram i rummet och sjunga trots att de gjort det med hjärtans lust i två veckor nu.

I vanlig ordning kommer alla vara lika glada och nöjda när den sista sången är sjungen och barnen tågar ut ur rummet igen, stolta familjemedlemmar och barn som sträcker på sig lite extra när de fladdrar omkring  lite smått uppskruvade när allt det där härliga, spännande, farliga, läskiga adrenalinet får en chans att gå ur deras små kroppar. Efter det börjar prövningen för oss i personalen, precis som den gör varje år.

Frukost ska serveras men inte under de gamla vanliga rutinerna utan med alla de där barnen och deras gäster, med risgrynsgröt och pepparkakor och termos efter termos med rykande hett kaffe. Skålar ska fyllas på och smörgåsar ska serveras, det blir stökigt och svettigt och mitt upp i allt detta ovana kaos ska man hinna sitta ner en stund, prata med gästerna och äta sin egen frukost.

När de sista föräldrarna droppat av och frukosten är undandukad kan lugnet åter lägga sig över avdelningen. Några barn kommer envisas med att ha på sig sina tomtekläder och lucialinnen hela dagen, ett helt gäng med lekande, busande, skrattande, stojande små bråkstakar med glitter i håret eller en röd luva lite käckt på sned. Med andra ord kommer det vara en av de bästa dagarna på hela året precis som alltid.

Livsglädje

Idag har jag både hunnit skriva klart mina julkort och handlat in de sista julklapparna så nu kan jag ta det lugnt på den fronten fram till jul. Allting annat känns fortfarande hysteriskt stressigt, särskilt jobbet där man vill så mycket men hinner så lite. Samtidigt går jag mest och väntar på julledigheten efter flera månader av en stressig känsla som bara byggts upp mer och mer för varje avslutad vecka.

Lyckligtvis känns jobbet roligt igen så att jag i alla fall inte lider mig igenom varje arbetsdag så som jag gjorde för ett par månader sedan. Mycket tror jag beror på min MS och det faktum att jag mått dåligt både fysiskt och psykiskt men jag kom till någon slags gräns och när jag väl kom över den så började livet kännas bra igen, som om det faktiskt var värt ansträngningen att kliva upp varje morgon och gå till jobbet.

Inte för att det var just jobbet som kändes tungt utan tillvaron i största allmänhet och mest av allt ville jag bara stanna kvar i sängen och göra så lite som möjligt. Men nu är jag äntligen tillbaka i de levandes land och kan se att det finns ett ljus i slutet av tunneln. Just nu heter det ljuset julledighet, två underbara veckor av att bara vara tillsammans med familjen och njuta av julen och livet.

Den första snön

Den kom, den såg, den försvann. Ja, i går kom den första snön och trots att det snöade i stort sett hela dagen, från tidigt på morgonen till sent på eftermiddagen, var det inte många söflingor som faktiskt blev liggande på marken. I morse var det ytterst lite snö kvar på gården på jobbet och överallt annars var den som bortblåst. Men jag hänger inte läpp för det för jag vet att snart nog lär det komma ännu mer underbar snö för att lysa upp i vårt kalla och gråa höstlandskap.

Läkarbesök, neuropsykologer och trötthetsfaktorn

Efter alldeles för många ombokningar och missförstånd kom jag igår äntligen iväg för att träffa min neurolog på sjukhuset. Jag trodde även att det skulle bli en eftermiddag med en ny infusion av den nya bromsmedicinen men uppenbarligen skulle vi bara prata om mitt hälsotillstånd och besluta om det skulle bli någon ny infusion eller inte eftersom min senaste magnetröntgen inte visade några nya förändringar.

Men eftersom min trötthet inte har blivit bättre och faktiskt har jag känt mig ännu tröttare den senaste månaden eller två, så beslutades det i alla fall att det blir en ny infusion och sedan en varje halvår under de närmaste tre åren. Min läkare tyckte dock att det var väldigt märkligt att ingenting tycks bita på min MS fatigue, varken denna hypade mirakelmedicin eller de fem jag haft tidigare.

Eftersom mina kognitiva besvär dessutom bara blir värre (eller åtminstone upplever jag att de blir det även om alla andra verkar tycka att jag är både vältalig och sammanhängande) så ska jag nu även få göra ett besök hos neuropsykologen för att kolla upp det här med minnet och inlärningsprocesserna som sviktar. Vad allt detta kommer leda till vet jag inte och orkar inte bry mig om just nu.

Min fatigue gnager sig igenom mig i allt snabbare tempo och jag fruktar att jag kommer vakna en dag snart och det kommer inte finnas något kvar av mig, jag kommer helt enkelt inte orka sätta den andra foten framför den andra och tvinga mig igenom ytterligare en dag. Den här senaste tiden har det tyvärr blivit så att väldigt lite känns roligt eller värt att göra eftersom tröttheten ständigt är där och förstör.

Om detta stundande besök hos neuropsykologen kommer leda nånvart vet jag inte och som sagt så orkar jag inte bry mig heller. Alltför länge och alltför många gånger har jag blivit besviken på det som var menat att hjälpa mig; från läkare som plötsligt slutar sin tjänst, till mediciner som ger liten eller ingen effekt gång på gång. Just nu känns det inte värt att lägga energi på att hoppas, det känns som ett slöseri.

Doftminnen och värmande ord

När jag var ungefär fem år gammal bodde vi grannar med en familj från något afrikanskt land som jag nu inte minns. Varje dag luktade det så härligt i trappuppgången när mamman i familjen lagade mat och jag brukade gå och sniffa utanför deras dörr. Nu mer än tjugofem år senare kommer jag ibland hem och möts av samma ljuvliga dofter i min egen trappuppgång och blir lika glad varje gång.

Visst är det någon alldeles särskilt med dofter man minns från sin barndom och som är förknippade med lyckliga minnen. Doften av pastellkritor och temperablock (vattenfärg) i målarrummet på jobbet, en solvarm brunbränd arm efter att man legat på gräsmattan, de kladdiga bruna fläckarna på fingertopparna från maskrosor och den där skarpa lite äckliga doften, för att inte tala om vidriga smaken.

Ibland krävs det så väldigt lite för att man ska känna sig glad och just nu känns det som att glädje är något jag måste ta vara på till varje pris när allting annan håller på att falla samman runtomkring mig. Då är det guld värt när någon säger "jag tycker om dig", eller "jag vill sitta bredvid dig, fröken", eller "vad smal du har blivit, du är jättefin", eller vilken annan värmande sak som helst.

Springa hit och dit

För ett tag sedan fick jag en kallelse om att jag skulle till min neurolog på ett återbesök. Ja, rättare sagt fick jag en kallelse om att min inbokade tid hade blivit ändrad på grund av dubbelbokning. Eftersom jag inte fått någon första kallelse tyckte jag detta var lite märkligt men tänkte att det var väl bra att jag åtminstone fått något slags meddelande om saken. Tyvärr blev min nya inbokade tid inställd idag.

Jag har istället fått ytterligare en ny tid, en tredje sådan alltså, och ska nu dit på besök om ett par veckor. Vad detta besök ska innehålla vet jag inte eftersom jag i början av månaden hade fått en telefontid och då pratade med min läkare som fick det att verka som att saken var biff och jag skulle få min andra behandling med den nya bromsmedicinen. I dagsläget har jag inte en susning om vad det är som pågår.

Förhoppningsvis kommer detta besök om lite mindre än två veckor ge mig några svar  och förhoppningsvis även en ny behandling. Jag har ingen lust att springa runt som en huvudlös höna, eller kanske som en marionette som blir dragen i trådarna från alla håll och kanter. Är det inte läkaren så är det Försäkringskassans handläggare som ska ha mig att agera springbud till neurologen och jag vet snart varken ut eller in.

För de som har följt min blogg ett tag nu så har jag inte gjort någon hemlighet av att jag tycker att det klagas alltför mycket på både läkare och handläggare, men nu börjar jag undra om det kanske inte ligger något i dessa klagomål. Jag är inte riktigt så långt gången att jag vill använda mig av den uttjatade devisen "man måste vara frisk för att orka vara sjuk" men det är inte långt ifrån att även jag vill använda dessa ord.

Upphittad kanin!

Den här ljuva saken hittade vi på vår gård på jobbet idag. Han (vi är rätt säkra på att det är en han) är helt tam och har antagligen rymt hemifrån under de senaste dagarna för han sågs för första gången av en förälder under gårdagen. Idag kunde min kollega lyfta upp honom och han lä sig både bäras och klappas under en lång stund så han är inte det minsta folkskygg. Om någon känner till en bortsprungen kanin i Trollhättan så hör gärna av er till mig.

Mörkerrädsla och omöjligheter

En dag i slutet av förra veckan läste jag i min lokala morgontidning TTELA (20 september) om tioåriga Maja som tvingas gå två kilometer på en enslig grusväg genom skogen för att komma till platsen där taxin ska möta upp henna. Tidigare då hon fortfarande gick på lågstadiet var hon berättigad till att bli hämtad på gårdsplanen utanför sitt hem men så inte längre nu när hon är ett år äldre och  då ska klara sig själv.

Av förståliga skäl är hennes föräldrar nu väldigt upprörda över denna ändring av reglerna som de blev meddelade om först i slutet av juni. Det är helt klart inte särskilt lång framförhållning de har här i kommunen och heller inte okej att tro att en tanig liten tioårong som dessutom är mörkrädd ska gå två kilometer varje morgon, särskilt nu när vintern och mörkret börjar närma sig.

Detta verkade även ansvariga hos kommunen inse och föreslog att mamman, som för tillfället är föräldraledig med sin fem månader gamle son, skulle gå med Maja för att möta upp taxin. Detta var dock alldeles för svårt eftersom det även finns en fyraåring hemma och mamma menar att det är omöjligt att gå den långa vägen varje dag med tre barn - och här, kära läsare, hajade jag till och tänkte; "varför då?"

"-Det skulle också innebära att om något av barnen eller jag är sjuk kommer Maja inte till skolan, säger [mamman]. Inte heller när hon går tillbaka till jobbet som sjuksköterska på NÄL kommer situationen  förenklas. -Våra arbetstider stämmer inte överens. Det är ju skolplikt och vi vill följa den. Men det ska inte vara beroende av vår arbetssituation om Maja kan komma till skolan eller inte, säger hon." (TTELA 20 september, 2013)

Jag kan förstå att ibland kan en situation verka oöverkomlig men den här attityden att saker är omöjliga har jag aldrig köpt, särskilt inte när det i mina öron låter mest som undanflykter och ursäkter. Istället för att hjälpa sin dotter att ta de första stegen till att våga själv så verkar det istället lättare att skylla på någon annan och då gärna någon som inte går att riktigt ta på, som en hel utbildningsförvaltning.

Det är ju självklart inte okej att en tioåring ska gå själv även om vägen i fråga har förklarats icke trafikfarlig av en utredningsgrupp, men istället för att då ta sitt föräldraansvar så ska det tydligen förlitas helt och hållet på att någon annan tar hand om det, löser problemet, städar undan hindren och i största allmänhet gör det som alla föräldrar gör överallt oavsett hur många barn de har där hemma.

Speciella regler för speciella mammor

Tydligen får man bete sig hur som helst så länge man går runt med en badboll under tröjan, eller det som med finare ord kallas att vara gravid. Detta fick jag erfara idag när jag tillsammans med syrran och Lilla Stjärnan stod inne på Lindex vid barnavdelningen. Medan syrran stod och kollade på några tröjor stod jag intill kanten vid hyllorna och skojade med Lilla Stjärnan som satt i kundvagnen.

Plötsligt hör jag en irriterad röst bakom mig och någon som surt säger; "Vi ska se om vi äntligen kan komma förbi här. Stå och leka mitt i gången!" Med säkert en meter mellan mig och hyllan på andra sidan vandrar två kvinnor förbi, varav den ena har tidigare nämnda badboll under tröjan. Jag blev rätt så irriterad och frågade högt; "Surpuppa, eller?" för sådan där tyket beteende tänker jag inte tåla.

Badbollsbäraren blängde på mig och väste; "Ja, det är jag för jag är väldigt gravid och väldigt irriterad!" varpå jag skrattade, det ska erkännas rätt så hånfullt. Sedan när är det okej att närma sig någon bakifrån och muttra kommentarer när man på inget vis meddelat att man vill komma förbi? För hur svårt är det egentligen att säga; "Ursäkta, kan vi få komma förbi?" Trots allt gör jag det hela tiden.

Nej, tydligen är det bättre då att stå och trycka och hoppas att man genom telepati ska förmeddla sin närvaro för att sedan gå förbi med gott om utrymme att avvara och tycka att man är så himla häftig. Antagligen hade hon inte förväntat sig att jag skulle svara henne. Det enda jag ångrar är att jag inte talade om för henne att det finns både andra sätt och andra gångar att ta för att ta sig förbi.

Som jag senare sa till syrran när jag berättade om detta korta händelseförlopp, att vara gravid är inte direkt en ursäkt för att få bete sig precis hur som helst. Även bärare av badbollar måste ju ha vett på att uppföra sig i civiliserade sammanhang och inte bara braka på som om de ägde världen efetrsom de lyckats fortöka sig. Att vara på smällen är inte en anledning att förvänta sig särskilda regler.

Jag blev så mäkta irriterad på henne och hennes dryga uppsyn att jag fortfarande flera timmar senare har god lust att ge henne en smäll. Man får väl hoppas att hon enbart hade en dålig dag och att det inte är så här hon beter sig hela tiden. Hon lyckades i alla fall göra mig på minst lika dåligt humör med sitt obehagliga beteende och uppenbarra villfarelse att gravida kvinnor har rätt att säga och göra vad som helst.

Att äta kakan och ha den kvar

Det har inte blivit särskilt mycket bloggande på sista tiden och definitivt inte om något särskilt tankeväckande eller djuplodande. Jag har helt enkelt inte haft tid eller energi att lägga på bloggen även om jag hoppas att detta kommer ändras nu när det börjar gå mot höst igen. Tills dess delar jag med mig av någon annans tankar efetrsom de speglar mina egna, särskilt så här i vårt till synes alltmer anti-homo land.

Bra början på dagen

Tekoppar till havs

I måndags förmiddag låg jag på knä i hallen på jobbet och hjälpte barnen att dra ner galonisarna över gummistövlarna. Jag reste mig upp, satte mig ner på en bänk och skulle precis dra upp en krånglig dragkedja när det plötsligt snurrade runt i huvudet. Sedan dess har jaf varit i stort seet konstant yr och illamående även om kulmen kom i onsdags kväll när jag inte ens kunde sitta ner utan att det både snurrade och gungade.

När jag försökte beskriva känslan har jag sagt att det känns som att sitta i en av de där Snurrande Tekopparna på ett nöjesfält, om nöjesfältet i fråga låg ute till havs och samtidigt gungade upp och ner på vågorna. I tisdags när jag först gjorde denna liknelse slöt jag ögonen och förde handen i en vågrörelse framför ögonen. Det var nog för att jag skulle drabbas av en våg av illamående och dimpa ner på en soffa.

Det var först förra hösten som jag började drabbas av denna akuta yrsel. Tidigare har mina MS symptom mestadels bestått av känselstörningar, minskad styrka också självklart den här bedövande tröttheten. Men nu verkar det som om jag även ska ha fått något fel på balansen och/eller problem med yrsel. Jag har fortfarande svårt att avgöra vilket som är vilket men skulle tro mer på yrsel än några större balansproblem.

Lätt som en plätt

Ärligt talat så vet jag inte varför jag läst så många som sagt att en revbenstatuering är det värsta de har varitmed om för jag kände knappt något. Efter en och en halv timma var den färdig och då hade jag på sin höjd känt ett lätt rivande som kom och gick i omgångar medan det resten av tiden mest vibrerade från maskinen. Antingen är min smärttröskel enormt hög eller så är alla andra mesiga.

Hur gör ni i duschen?

Det kom en ny störtskur och utanför hör jag panikslagna skrin. Jaha, tänker jag, efter att i några dagars tid nu ha lyssnat till barnen som varit ute och lekt när det plötsligt börjat regna. Jag går till mitt fönster och tittar ut men det finns inga barn där. Istället ser jag en ung kvinna som skrikande springer från en port till nästa medan regnet dundrar ner runt henne och slår upp från marken.

Jag måste erkänna att jag blev högst förvånad över detta beteende men kanske är jag färgad av min egna svenska stoiskhet. För om det är något vi svenskar är bra på så är det att uthärda. Vi står vid busshållsplatsen i minusgrader och snöstorm utan att röra en min. Vi stretar på medan orkanbyarna hotar att svepa omkull oss i närmaste lerpöl. Vi vandrar sammanbitet genom de värsta störtskurar.

Vad vi inte gör är att bryta ihop när vädrets makter bestämmer sig för att spela oss ett fult spratt.Vi springer inte gallskrikande genom regnet som om vi blir bombarderade av syra istället för vanligt vatten och jag undrar, hur går det till när denna unga kvinna kliver in i duschen. De femton minuter eller mer som det tar för henne att bli färdig tillbringas de kanske under konstanta skrin av panik?

Min egen duschtid tillbringas i tysthet eller på sin höjd med att jag försöker komma ihåg texten till någon sång som jag sedan sjunger den första versen av ungefär tre gånger innan jag tröttnar. Och när jag ger mig ut i väder som det idag så sänker jag huvudet och härdar ut. Den svenska stoiskheten är så djupt inpräntad i mig att allt annat är otänkbart och ja, faktiskt lite löjeväckande.

MS och sömn

När man lever med MS och kanske då främst när ett av symptomen är fatigue, handlar en stor del av ens liv om sömn. Hur mycket sömn har jag fått? Hur mycket sömn behöver jag? Kan jag hoppa över en tupplur eller ska jag istället hoppa över någon aktivitet? Allt måste ske utifrån hur mycket energi man har just i den stunden och det är svårt att planera för vem vet hur det kommer vara nästa vecka.

I vanliga fall går minst halva dygnet åt att sova för min del, först de där sju-åtta timmarna på natten och sedan ytterligare tre eller fyra när jag kommer hem från jobbet. Ibland sover jag mer och ibland sover jag mindre men hur mycket sömn jag än får så känns det aldrig som att det är tillräckligt. Jag är precis lika trött efter sex timmars nattsömn som jag är efter nio timmar och inget verkar hjälpa.

I dagsläget har jag inga mediciner för min fatigue, efter fem misslyckade försök med olika piller insåg till och med min läkare att min fatigue är för envis att rå på. Nu står istället hoppet till min nya bromsmedicin som även kan ha en effekt på enskilda symptom. Medan min läkare och MS-sköterska verkar optimistiska så håller jag mig lite mer neutral. Jag vågar inte längre hoppas på positiv effekt.

Nu på semestern har jag bara sovit ett enstaka antal gånger under dagtid, om än mestadels eftersom jag varit ute på vift med familjen och därför inte kunnat sova och istället fått pressa på. Jag har även sovit länge på morgnarna, fram till tio eller elva har inte alls varit ovanligt de senaste veckorna och det har varit riktigt skönt att inte väckas av väckarklockans envisa tutande varje morgon.

Det betyder så klart inte att jag vaknat något mer utvilad än vad jag brukar göra, i alla fall inte när det kommer till de kognitiva funktionerna. Medan kroppen har fått vila upp sig efter ett långt och ibland svårt år med alla turer på jobbet, så hade hjärnan nog behövt en dubbelt så lång semester för att hinna ikapp. Men det sägs ju att man inte kan få allt här i världen och jag antar att det är sant.

Gråter inombords

Det finns många saker som irriterar mig så till den milda grad att min ilska tar sig extrema uttryck och jag kan tjata om dem så snart jag får chansen. Den senaste tiden har jag lyssnat mycket på radio medan jag legat ute på balkongen och solat. Därför har jag också hört ett flertal reklamsnuttar som spelas på radio; fläktarna med priser så ingen behöver känna sig blåst var kul, likaså ÖoBs cowboyfantasi.

Vad som däremot inte är lika roligt är Granngårdens reklam för att tala om att de har rea. Reklammakarna tar oss tillbaka till slutet av 1800-talet då Granngården först slog upp sina portar. En man frågar kvinnan Stina vad allt folket gör där och hon svarar att fästfolket har kommit från hela Moder Svea, för nu är det rea. Tydligen tror reklammakarna att fästfolk betyder de som gillar att festa istället för ett förlovat par.

Minst lika irriterande är Volvos reklam där ett par är ute och kör och kvinnan frågar vart de ska tanka. Mannen svarar; "Tanka? Vi har ju Volvo-kort" varpå kvinnan blir irriterad och säger; "Man måste väl tanka även om man har Volvo-kort. Så vart ska vi göra det?" Mannen fortsätter envisas med att säga "Tanka?" med höjt tonläge på slutet, vilket alla vettiga människor vet gör det till en fråga och inte ett påstående.

Sådana här saker stör mig så till den milda grad, den lilla språkpolisen i mig har varit i tårar många gånger den senaste veckan. Jag menar inte att alla ska veta vad fästfolk betyder men om man inte vet vad ett ord betyder ska man heller inte använda det. Förresten är det inte så jävla svårt att slå upp ett ord, det kallas att googla och tydligen så har ju runt 65% av befolkningen tillgång till Internet dagligen.

Förälskelsens inte så ljuva sötma

Jag har gjort det igen, blivit intresserad av någon som absolut inte är en möjlighet. Inte för att han är gift eller i ett förhållande eller så, utan på grund av helt andra men helt klart mycket nedslående anledningar.Min förmåga att alltid falla för helt fel person är ungefär på nivå med flickor och kvinnor som tror att de har en chans med någon Hollywood-stjärna de aldrig ens kommer att träffa.

Jag har varit där också när jag var yngre, kanske inte just att jag trodde att jag skulle kunna gifta mig med någon snygging på bioduken utan helt vanliga drömmar. De där drömmarna har jag nu också och de är precis lika omöjliga nu som när jag var tretton och tyckte att prins William var det vackraste jag sett. Fast sådana drömmar och rena fantasier är okej, det är värre den här gången.

Det här är en person jag faktiskt träffar emellanåt, en bekant som jag har känt i ett par år nu men som jag aldrig umgåtts med särskilt mycket. Vi träffas ibland, hälsar och pratar och skiljs sedan åt. Hade han varit mer än ett vackert ansikte hade jag antagligen inte ens brytt mig om dessa omöjliga drömmar men som det är nu så är han ju faktiskt också snäll och trevlig och rolig.

Men som sagt, något mer än att sukta efter honom på avstånd är omöjligt av anledningar jag inte tänker gå in på. När jag någon gång faktiskt vågar så kommer jag berätta för min syster vem han är men hon är också den enda som kommer få veta. Tills dess så får detta självömkande inlägg räcka som en slags minnesanteckning till mig själv om en tid i mitt liv när jag kände mig kärlekskrank och pinsam.

Fallens Dagar

Igår följde jag med syrran, svågern och Lilla Stjärnan in till stan eftersom festivalen Fallens Dagar just nu pågår för fullt. I år har de bjudit in alla från Robin Stjernberg till Eric Saade och Bo Kaspers Orkester att spela på stora scenen på torget och längs kanalen står det en lång rad av öltält, alla med sin egen liveunderhållning och en underbar utsikt över kanalen och vår fina lilla sommarstad.

Första stoppet för oss blev en sväng ner till slussarna för att titta på dagens sista påsläpp av vatten. Det spelar ingen roll hur många gånger jag ser det, jag tröttnar aldrig på detta mäktiga skådespel. På söndag när de släpper på vattnet för sista gången vid lockan 23 på kvällen så lyses hela området upp av spotlights och det brukar spelas mäktig musik innan fyrverkerierna smäller av en stund senare.

Det här var Lilla Stjärnans första besök vid slussområdet och hon tyckte nog det mest spännande var att sitta i sin vagn och pilla med broräcket och smila för kameran eftersom hon är en sådan linslus. Tydligen hade syrrans svärmor oroat sig över att "någon elak människa" skulle komma fram och försöka skada henne, något som varken syrran eller jag fattade. Men bara för att lugna alla, Lilla Stjärnan är helt oskadd.

Efter att vi stått där en stund till och tittat vandrade vi in mot stan tillsammans med resten av besökarna och tog en tur längs kanalen innan vi gick upp mot huvudgatan. Varenda uteservering var så klart fullsatt och på torget spelade Eric Saade på högsta volym så det var en hel del skrikande tonårsflickor i omlopp. Vi lyckades få ett lugnt bord på Pitchers där vi åt middag och hade det riktigt gott.

När vi alla var mätta och glada gick vi runt i stan en stund till, tillbaka ner mot kanalen och sedan tillbaka till där vi parkerat bilen. Jag blev avsläppt hemmavid och det bestämdes att på måndag ska jag ut till det lilla gula huset på landet för att ta hand om Lilla Stjärnan medan resten av familjen (syrran, svågern och hans föräldrar) kapar ved som de ska ha att elda med till vintern.

Själv tänker jag undvika vedkapen och istället gå på en långpromenad med Lilla Stjärnan, så snart jag listat ut vart man faktiskt kan komma någonstans som inte innebär att man måste gå ute på stora vägen. Fram tills måndag tänker jag njuta av solen på min balkong, även om det fortfarande irriterar mig att jag bara jar sol från klockan 16 och framåt. Men det är bara att göra det bästa av det.

Gröna, sköna sommar

Idag åkte hela familjen till Emaus Lantgård i Uddevalla

Syrran bjöd på hemmagjord Ceasarsallad till lunch som vi åt utomhus

Ett nyfiket svin kom på besök medan vi satt och åt

Getterna och killingarna höll sig på lite avstånd

Lilla Stjärnan tittar på alla spännande djur med morbror

En nyfiken liten häst

Kaninerna var lite slöa i värmen och låg mest och dåsade

De var spännande ändå

Vi undrar vad som har hänt med det här trädet...

Intressanta rötter

Fika på Café Snäckan vid Gustavsberg

Tre generationer; Lilla Stjärnan, syrran och mamma

Snäckor och maneter i vattenbrynet

Skryt och önsketänkande

Min mamma ringde precis för att berätta att hon idag hade träffat mamman till en av mina klasskamrater från grundskolan, en kille jag inte träffat sedan vi gick ur nian för en herrans massa år sedan. Tydligen är han lotskapten numera och gift med en yngre syster till killen som var hans bästa vän under hrundskoletiden. Hans lillebror är IT-tekniker och bor och arbetar i huvudstaden.

Medan min mamma berättade allt detta och även nämnde några andra personer som jag gick i skolan med en gång i tiden, började jag undra vad hon i sin tur berättar om mig och mina syskon när hon träffar gamla bekanta ute på stan. Att hon skryter om brorsan är ju givet, särskilt nu när hon kan begå den oförlåtliga synden att skryta om hur mycket han arbetar och tjänar.

Min syster får säkert också sin beskärda del av mamma "skryt" om än av helt andra anledningar. Hon kör ju hela familjegrejen med hus på landet och världens sötaste lilla dotter och hur hon hjälper mamma med saker som behöver göras därhemma. Jag har en känsla av att när det gäller skryt-mätaren så kommer jag nog inte särskilt högt på den, inte heller vad gäller intressanta saker att förtälja.

Jag har gamla klasskamrater som har spännande jobb både i Sverige och utomlands, en tjej som är relativt känd för den som gillar jazzmusik också alla de som flyttat (eller bor kvar) och har bildat familj med allt vad det innebär. Själv kom jag ett par timmars bilfärd från orten där jag växte upp, blev förskollärare och lever världens lugnaste lilla liv utan villa, vovve, Volvo och egna ungar.

Jag tror knappast att min klasskamrats mamma kommer berätta för honom att hon sprang på min mamma idag som berättade vilket väldigt o-spännande liv jag lever. På sin höjd, tyvärr, kan jag gissa att min sjukdom omnämns när mamma träffar gamla bekanta. Inte för att jag har något emot att hon berättar om det men nog fan borde det väl finnas något mer intressant att prata om.

Eller så finns det inte det och visst är det jävligt sorgligt, det tycker till och med jag även om jag samtidigt är helt nöjd med att leva i total ansvarslöshet gentemot andra människor, att bara ha mig själv att tänka på. Ingen äkta hälft och inga barn, ingen gräsmatta att klippa och inga rabatter att ansa, ingen bil att besikta och ingen husvagn att städa ur... Eller så är det precis det jag vill ha.

Det senaste året har jag gått i de absolut galnaste tankar och på fullaste allvar funderat på att köpa hus. Ensam. Bara jag. I ett eget hus. Med trädgård och rabatter och fasadmålning och frysen som går sönder och vattenläckor och ingen som kan hjälpa mig ta hand om allt det där. Så jag fegar ur och sedan längtar jag lite till och fegar ur i en oändlig cirkel medan jag gör boendekalkyler på nätet och funderar vidare.

Första steget till ett nytt hem

För några veckor sedan köpte jag ett nytt köksbord med fyra tillhörande stolar på Ikea eftersom jag tröttnat på mina hemska köksstolar med metallben som viker sig. Jag hade verkligen tänkt skruva ihop bordet och stolarna redan den helgen men i vanlig ordning sköt jag på det och lådan står fortfarande i hallen utan att jag ens öppnat den. Men idag ska det äntligen ske.

Mestadels sker det eftersom min syster erbjöd sig att komma hit och hjälpa mig skruva ihop det så att jag äntligen kunde få det på plats. Hon har även erbjudit sig att ta med den gamla möbeln till återvinningscentralen medan jag passar Lilla Stjärnan. Mina go'a systerdotter ska få hjälpa mig vika tvätt medan syrran är iväg. Fast mest blir det väl jag som viker och hon som river.

Nu när jag ska få lite ordning i köket har jag riktigt kommit i farten med att göra om här hemma. Nästa steg i omvandlingen ska bli en ny soffa eftersom jag numera hatar mina soffor och knappt använder dem längre. Det enda som faktiskt är bra med dem är att det är avtagbar klädsel som jag kan tvätta när katterna har varit framme och tyckt att det är en bra idé att spy i soffan.

I början av veckan var jag på Ikea och testade varenda soffa de hade innan jag hittade en som både var skön och snygg (snygga, stenhårda soffor har de gott om) men något inköp kommer det inte bli förrän efter sommaren när jag får min retroaktiva löneförhöjning. Tills dess kan jag njuta av att titta på bilder på den verkligen supersköna soffan jag sett ut, en TIDAFORS i mörkbrunt.

De som känner mig vet att jag tjatat om en soffa med stora, mjuka kuddar i flera år nu men det har liksom inte blivit av att jag köpt någon, särskilt eftersom jag har en katt med bulimi som hetsäter och spyr överallt han kommer åt. Min bror lär väl i vanlig ordning säga åt mig att inte köpa en ny soffa på grund av detta men jag städar hellre lite extra än har en soffa jag inte trivs med.

När soffan väl är inköpt så står även ett nytt soffbord på önskelistan, en snygg TV-bänk och ett nytt skrivbord även om det verkar närmast omöjligt att hitta ett skrivbord med underhängande skiva där tangentbordet kan stå. Min gissning är att många använder laptop nuförtiden och därför har skrivbordstillverkarna slutat hänga på den där utdragbara skivan. Löjligt, störtlöjligt!

Fyra veckor flyger förbi

Imorgon börjar officiellt min fyra veckor långa semester och jag har redan bokat upp flera dagar tillsammans med syrran och fler lär det bli. Redan imorgon måndag ska jag ut till syrran och svågern för att hjälpa dem måla köksluckorna i deras nymålade kök. Tanken var väl att jag skulla passa Lilla Stjärnan medan syrran målade men jag älskar ju att måla när jag väl får chansen och här är den nu.

Vi har även planerat en dag för att bygga ihop mitt nya köksbord (ja, jag vet, det är fortfarande inte gjort!) och ta med mitt gamla bord och stolar ut på landet för att bli brasved. Möjligen använder vi samma dag åt att gå igenom min garderob så att syrran kan plocka med sig allt det som inte längre passar mig. För att inte tala om frigöra några galgar till nyinköpta plagg i min redan löjligt överfulla garderob.

Syrran ska även skaffa nya glasögon och jag har blivit inkallad som smakråd när hon går för att se ut nya bågar. Eftersom jag har en åsikt om allt och ingenting så ställer jag mer än gärna upp mär jag faktiskt blir ombedd att framföra dessa åsikter. Mina läsare, om jag har några sådana kvar, ska dock inte oroa sig för jag ska försöka framföra några av mina rabiata åsikter här på bloggen också i sommar.

Sist men inte minst har vi även planerat ett besök till Emaus lantgård i Uddevalla för att titta på djuren och äta lunch i det fria. Syrran, svågern, Lilla Stjärnan och mamma var på Emaus nu i veckan men tyvärr jobbade jag så jag kunde inte följa med. Eftersom jag uttryckte min bittra besvikelse över denna orättvisa så kommer det alltså bli ytterligare ett besök i härlig lantlig miljö.

Förutom alla dessa saker så lär det bli en hel del spontana saker också, besök hemma hos syrran och svågern, fika hemma hos mamma, några dagsturer när andan faller på. Förhoppningsvis ska även brorsan få tummen ur och faktiskt ge klartecken för när jag kan komma och hälsa på hos honom. Eller han kommer hit och plockar upp mig med motorcykeln så att det kan bli lite åka av.

När jag inte har saker inplanerade så kommer jag förmodligen tillbringa den mesta av min tid på min balkong. Tyvärr bor jag i helt fel läge och har bara sol på min balkong från strax före fyra på eftermiddagen och ett par timmar framåt innan den sjunker för lågt för att jag ska ha någon nytta av den. På grund av det kommer det bli intensivpressande under de där få timmarna på eftermiddagarna.

Att semestern så småningom tar slut försöker jag att inte tänka på. Med tanke på det väldigt intensiva år vi haft så har mina kollegor och jag gjort oss förtjänta av semester och att få släppa tankarna på jobbet under mågra veckors tid. Själv tänker jag ta tillvara på varenda sekund och bara njuta av allt som sommaren har att erbjuda med sol och värme och festiligheter och dagsturer.

Dagens i-landsproblem

Av någon anledning, möjligen eftersom jag är besatt av långkjolar och långklänningar just nu, så har jag i min ägo två stycken vita kjolar. Den vänstra kommer från GinaTricot och den högra har jag skickat efter från BonPrix. Båda är jättefina på. Den från GinaTricot är tunnare och längre medan den från BonPrix har ett tyngre fall. Så nu vet jag inte alls vilken jag ska ha på mig imorgon.

5:2 rapport efter (nästan) tre veckor

Imorgon ska jag göra min andra dag av fasta den här veckan som alltså är vecka tre totalt sedan jag började med 5:2 (äta fem dagar och fasta två dagar i veckan) och glädjande nog kan jag se resultat på vågen. Min viktnedgång med regelbundna och (oftast) nyttiga måltider har inte gått särskilt bra trots idogt kämpande i ett och ett halvt år. På två veckor med 5:2 har jag dock gått ner 2,5 kilo.

Den här veckan fastade jag på måndag istället för tisdag eftersom jag skulle äta lunch med syrran på tisdagen och det slarvades en hel del med mitt annars så noggranna kaloriintag även på de dagar då jag får äta. Jag har ju läst och hört väldigt många människor berätta att på så kallade ätardagar kan man vräka i sig vad som helst men jag har hittills inte gjort det eftersom jag tycker det verkar dumt.

Men tisdagens lunch bestod av buffé på en kinaresaurang med ris och tre olika grytor, plus en massa bitar sushi som jag fick stoppa mig själv från att äta till sist. Efter lite shopping blev det även en milkshake från en hamburgerrestaurang och på kvällen, trots att jag inte egentligen var hungrig, åt jag nudlar till middag. Det visade sig på vågen och idag har jag inte varit mycket bättre.

Det blev två istället för en smörgås till frukost, salladen som jag åt till min köttfärssås och spaghetti vid lunch innehöll en massa fetaost och till middag blev det det vitaste av vita hamburgerbröd och fiskburgare följt av en stadig efterrätt på nästan en halv chokladkaka. Den stora varianten på 200 gram som jag åt medan jag tittade på film. Jag ser faktiskt fram emot morgondagens fasta nu.

Från och med nästa vecka har jag semester och då ska jag även börja med att fasta varannan dag under de fyra veckor som min semester varar, men så snart det är dags att börja arbeta igen så blir det 5:2 metoden som gäller. Främst eftersom jag inte kommer orka jobba om jag skulle fasta varannan dag men även eftersom jag vill föregå med ett gott exempel för barnen och faktiskt äta de flesta dagar.

I vanliga fall är jag ju så anti allt vad dieter och gå-ner-i-vikt-snabbt-metoder som man kan läsa om i alla tidningar, särskilt så här i sommartider. Men jag måste ändå säga att jag tror helt och fullt på 5:2 när det gäller att gå ner i vikt och förhoppningsvis hålla den. Det är ju trots allt inte särskilt svårt att fasta från klockan 18 och 24 timmar framåt, i alla fall har det inte varit det för mig.

Kärringar ska inte köra bil

När jag och min syster träffas så brukar vi prata om allt möjligt, från struntprat och skitsnack till djupa filosofiska frågeställningar och relationspsykologi. Under de timmar vi umgås brukar vi kunna avhandla en mängd ämnen och så även igår. Våra funderingar var kanske inte särskilt djupa eller filosofiska under gårdagen men vi kom i alla fall fram till en viktig slutsats; kärringar ska inte köra bil.

Det hela började med att min syster frågade mig vad jag tyckte att en tant var och hur gammal man måste vara för att anses vara en tant. Efter lite klurande fram och tillbaka kom vi i alla fall fram till att en tant är en liten späd sak med vitlockigt hår och alldeles för stor kappa och som passerade 70-strecket för flera år sedan. En tant kan även vara en tjock brittisk tant i tweedkappa och hatt.

Utan att egentligen veta varför så lade jag till; "...och alla andra är bara kärringar." Från detta kom vi även fram till att aldrig, under några omständigheter, borde kärringar få köra bil. Alla kärringar, vare sig de är kvinnor eller män (hörde någon annan den feministiska eliten dra efter andan?) borde få sätta sig bakom ratten på ett motordrivet fordon. Utom möjligen krockbilarna i nöjesparken.

En kärring kan inte köra, tar onödiga risker som inte är fartrelaterade eller kör så försiktigt att all annan traffik stoppas upp. En kärring är både fegis och idiot i en livsfarlig blandning som helt enkelt inte hör hemma på vägarna. Men sådant där får man så klart inte säga högt för det är kvinnorförnedrande att tycka att kvinnor (varifrån ordet kärring kommer) inte kan eller borde få köra bil.

Fast lika illa är det så klart att kalla en man för kärring, inte för att det förolämpar mannen utan för att det är, ja, ni vet, kvinnorförnedrande. För i slutändan kan vad som helst vridas och vändas tills hela det kvinnliga kollektivet har fått varsin offerkofta som de kan svepa in sig i och blinka ut på en oförstående och grym värld. Stackars, stackars kvinnor i sina fula offerkoftor.

Födelsedagsplaner

Min syster, den tidigare storshopparen, brukar numera titta på mig och skaka på huvudet när jag hittar något som jag vill köpa i en affär. Innan hon fick barn så var hon definitivt den som gjorde av med mest pengar på kläder och skor medan det nu är jag som har tagit över den rollen. Idag var ingen skillnad då det blev allt från sandaler till födelsedagspresenter till min syster och svåger.

Min svåger fyller redan imorgon medan min syster får vänta ända tills på lördag då vi även ska hem till dem för att fira. Eftersom min syster under en tid nu köptfärre kläder till sig själv så har hon i år önskat sig kontanter för att kunna köpa lite nytt till garderoben. Dock så har jag, mamma och brorsan redan lagt ihop pengar till en bilstol till Lilla Stjärnan, vilket var vad syrran önskade sig.

Jag tyckte dock att detta var lite fjuttigt eftersom stolen ju inte är till henne och därför köpte jag två toppar till henne idag som hon var med och valde ut. Men hon ville ha dem inslagna och överräckta som riktiga presenter på lördag så det är vad jag nu ägnat en stund åt att göra. Jag har även packat in de fem olika ölsorter på flaska som min svåger ska få pröva på och kanske få en ny favorit.

Vackert om saknad

Från sju till tio

Så länge jag kan minnas har jag behövt sju timmars sömn varje natt. På helger och lov när jag är ledig och kan sova ut så länge jag vill har jag alltid vaknat efter ungefär sju timmar och känt mig utvilad och redo att möta dagen. Numera vaknar jag däremot efter ungefär åtta timmar för att gå på toaletten och sedan sover jag ytterligare två timmar innan jag ens kan fundera på att stiga upp.

Jag får ju anta att det har med min MS-fatigue att göra och inte för att kroppen har fått för sig att jag är en tonåring i behov av tio till tolv timmars sömn varje natt som var fallet när jag var fjorton, femton år och kunde sova till långt in på dagen. Min mamma brukar säga åt mig att gå och lägga mig tidigare på kvällen så att jan kan få sova de där tio timmarna varje natt men det funkar inte heller.

Skulle jag på en vanlig kväll före en arbetsdag, gå och lägga mig när klockan är nio på kvällen så vaknar jag utan fel redan när klockan är fyra och tycker det är dags att gå upp. För jag klarar mig ju med sju timmars sömn, vilket också är vad jag brukar sova under veckorna. Jag har ingen aning om varför jag är inställd på två olika timantal beroende på om det är helg eller inte men så är det i alla fall.

Inatt sov jag alltså tio timmar men natten som kommer lär det inte bli lika många. Det är rätt så skönt att kunna sova hur länge man vill annars, utan att behöva passa några tider och det är ytterligare en anledning till varför jag ser fram emot semestern. I vanlig ordning lär jag ha vänt på dygnet inom ett par dagar och sedan intala mig själv att jag ska vända tillbaka det igen efter fyra veckor men inte lyckas.

Sommaruppdatering

Det är nu andra veckan som jag kör den hör 5:2 metoden som jag skriev om förra veckan. Mina dagar då jag fastar är ju tisdag och torsdag vilket var så där lyckat den här veckan. I torsdags skulle jag nämligen klippa mig efter jobbet och det var lite jobbigt att sitta i frisörstolen och känna att jag var hungrig. Detta löste jag dock genom att prata i stort sett konstant under hela tiden jag satt där.

Att vara hungrig och övertrött är inte en bra kombination men som tur är så är min frisör också en sådan som gillar att prata och vi har det riktigt trevligt varje gång jag kommer dit. Efter besökt hos frisören åkte jag hem och då var det nästan dags för middag men jag åt några fler kalorier än de 500 jag egentligen ska äta på mina fastedagar. Det var definitivt ingen bra dag i det avseendet.

Tisdagens fasta gick inte mycket bättre men då hade jag möjlighet under dagen att dricka en massa vatten och kände mi inte alls särskilt hungrig förrän fram på eftermiddagen. På grund av detta har jag denna vecka inte gått ner lika mycket som jag gjorde förra veckan då 1,5kg försvann från måndag till måndag då jag vanligtvis väger mig. Än så länge denna vecka har jag gått ner inte ens ett kilo.

Mycket av det kan säkert bero på att jag igår kväll var ute på middag med ett dussin av mina kollegor. Vi åt god mat (Ceasarsallad för min del), skrapade skålarna rena när marängsvissen beställdes in till efterrätt och hann med att snacka en hel del skit och strunt. I vanlig ordning blev jag den som bröt upp först eftersom jag var så vansinnigt trött eter en dag som började före klockan åtta.

När klockan var strax efter tio på kvällen så föll jag in genom min ytterdörr och sedan blev det inte många knop gjorda innan jag föll i djup och drömlös sömn långt innan klockan slog tolv. Efter tio timmars sömn vaknade jag imorse och kände mig inte alls särskilt utvilad. Känslan av att faktiskt ha fått sova ut ordentligt lär inte komma smygande förrän någon gång imorgon eftermiddag, i vanlig ordning.

Fast då är det så klart nästan dags att börja ställa om sig för att arbeta igen på måndag morgon. Medan de flesta verkar kunna använda sina helger för att faktiskt vila ut så består mina helger mest av att fylla på en liten gnutta energi som förbrukats under veckan, och hoppas att jag kan härda ut ända fram till fredag. Men nu behöver jag bara göra det i ytterligare en vecka innan semestern.

På fredag nästa vecka gör jag min sista arbetsdag innan jag går på fyra veckors semester. Tanken var ju egentligen att jag skulle åkt till Kanada veckan därpå för att hälsa på en väninna, men de planerna har tyvärr blivit inställda på grund av oförutsedda händelser. Istället blir det en förhoppningsvis skön semester här hemma i Sverige med allt vad det innebär av ostadigt väder och sköna kvällar.

Det kommer säkert bli att jag umgås mycket med syrran och Lilla Stjärnan, åker hem och fikar hos mamma, övertalar brorsan att hämta mig med motorcyeln, drar till Liseberg om jag kan hitta någon som vill följa med, ligger ute på balkongen och steker mig, doppar tårna i vatten som är alldeles för kallt, kollar in uppträdanden på Fallens Dagar, tar långa sovmorgnar... Ja, allt det där som hör sommaren till.

Tidigare liv

Den senaste dagarna har jag tänkt mer och mer på en programserie som gick på Kanal 5 för många år sedan. Den hette Tidigare Liv och handlade om personer som blev hypnotiserade för att minnas liv de hade levt tidigare. Idag hittade jag en video på Youtube med avslappningsövningar, en slags hem-hypnos som jag bestämde mig för att pröva och något hände faktiskt.

Nu vet jag inte om vad jag upplevde var riktigt eller en produkt av min överaktiva fantasi, men efter att jag börjat slappna av och det var dags att träda in i detta tidigare liv, var det första jag såg ett par smutsiga barfota fötter. Det fanns träd och gröna fält omkring mig och i närheten flöt en bred flod. Det fanns ett vitt trähus i närheten och utanför stod en röd lastbil täckt av damm.

Året var antingen 1907 eller 1917 och jag var en ung flicka som hette Alice. Jag hade en pappa men kunde inte se eller minnas att jag hade någon mamma eller några syskon. Platsen där vi bodde hette Greenwood och låg i delstaten Kentucky i USA. Det fanns en stad i närheten med en bred huvudgata och många träbyggnader och ett fåtal bilar som körde på gatan.

Jag hade ögonen stängde under tiden som jag gjorde detta, ljuset var släckt och jag hade stängt av min datorskärm så att jag bara kunde lyssna på hypnotisörens röst. Trots det såg jag ett bländande vitt ljus som blev starkare och svagare om vartannat. Jag kände mig också väldigt nervös och orolig utan att riktigt veta varför och bestämde mig därför för att avbryta det hela innan jag kom längre.

Som sagt vet jag inte om något av detta är sant men jag googlade på staden där jag skulle ha bott och fann att Greenwood är en forort till staden Louisville i Kentucky och där flyter mycket riktigt en bred flod. Men det är allt jag faktiskt kunnat bekräfta av det jag upplevde. Någon dag snart ska jag försöka igen bara för att se om jag ser samma saker och om jag kan komma längre.

Panikframkallande fobier

Som de flesta som känner mig vet så har jag en stark fobi mot fötter och saker som har med fötterna att göra. Jag tycker inte om när någon rör vid mig med sina fötter och jag vill heller inte röra vid deras fötter. Jag tycker heller inte om att ha strumpor på mig och en av de värsta saker som kan hända mig är att mina skor blir blöta så att vatten går igenom och mina fötter blir våta.

Jag tycker inte heller om att ta på andra människors hud, särskilt inte deras rygg. I vintras när jag var på Kanarieöarna med min mamma bad hon mig smörja in henne med solskyddskräm på ryggen och det var en ångestladdad stund för mig varje dag. Jag tycker det är okej med huden på axlarna och armarna men allt annat får mig att rysa. Det är dock okej att ta på min egen rygg och nacke.

Sist men sannerligen inte minst avskyr jag hår som faller av och lägger sig i badkaret eller i handfatet. Än en gång så går det bra med mitt eget hår, det kan jag till och med plocka upp genom att använda händerna, men det ger mig stora skälvan när jag är hemma hos en kompis eller jag har någon på besök och deras hår faller av i mitt handfat när de borstar håret trots att jag kan plocka löst hår från deras kläder.

Det finns säkert ett dussin andra saker jag har lika svårt för och som jag helst undviker att ta på. Då räknar jag inte ens med sådant som insekter, spindlar eller fåglar, eller hamstrar och andra gnagare för den delen Det är nämligen ett kapitel helt för sig själv. Jag kan nog vara rätt så stöddig i mångt och mycket bara för att falla samman totalt av saker som egentligen är rätt så löjliga.

Jag undrar om det är så för de flesta människor eller om jag är något slags undantag som får panik och hjärtklappning så fort det börjar tränga in vatten i skorna och allt jag vill göra är att slänga av mig de förbannade tingen. Hellre går jag barfota med genomblöta fötter än att jag går någon längre stund med blöta strumpor och skor. Man får väl hoppas att de flesta människor inte lider av så fåniga fobier.

Gräset är tillräckligt grönt för mig

Ibland, bara för att roa mig, så brukar jag trycka på den där texten högst upp på sidan där det står Nästa Blogg. Ibland tas man på märkliga vägar till bloggar skrivna på spanska eller ryska, andra gånger hittar man bloggar där författaren lämnat ett meddelande med ny bloggadress, och vissa andra bloggar har bara lämnats vind för våg av sin skapare. Det är lite vemodigt att hitta sådana bloggar.

Varje gång jag tänker att jag ska göra om bloggen, eller lägga ner den, eller flytta till något annat ställe, minns jag alla de där bloggarna som ingen längre vryr sig om. Eftersom jag inte vill förlora allt jag skrivit här så vill jag ju inte ta bort bloggen helt och hållet för att börja på ny kula och att bara sluta skriva skulle nog aldrig falla mig in. I alla fall hoppas jag inte det för skrivandet är min välbehövliga terapi.

Jag förstår faktiskt inte varför folk lämnar för att starta nya bloggar. Är det något fel på blogspot som jag inte har upptäckt ännu? Är gräset grönare på andra sidan? Handlar det om snyggare layout, mer funktioner eller snyggare fonter på andra sidor? Om så är jag faktiskt lite förvirrad. AJg trodde bloggande handlade om att skriva, inte om vem som har den snyggaste bloggen med all de senaste finesserna.

Motsatser och lika barn

Igår råkade jag snubbla över en video på Youtube som jag nu inte kan hitta igen men som i stora drag gick ut på att par som varit tillsammans länge, börjar likna varandra alltmer med åren. Att människor som liknar varandra också dras till varandra vet väl de flesta, den teorin hörde jag redan för femton, tjugo år sedan, men nu visar det sig alltså att många äldre par blir mer och mer lika varandra.

Men egentligen var detta inte vad jag ville med det här inlägget, utan snarare ställa frågan vad som attraherar människor till varandra, vad som gör att just jag finner en sak attraktiv och du letar efter något annat. Att vi alla ser till utseendet först är jag fullt och fast övertygad om, vad folk än säger om att lära känna en person först och sedan börja tycka o deras utseende eftersom de har en vacker insida.

Om man inte är lagligt blind så går det inte att undvika att se hur en annan person ser ut, det är det första vi ser när vi träffar en ny person eller bara sitter och tittar på folk som går förbi när man fikar på stan. Ser man då någon som man tycker är tilldragande är det väl klart att man lägger märke till det och jag förstår verkligen inte vad som är så fel med det. Alla borde få njuta av vackra ting.

Så vad är det då som gör att vi tycker vissa drag är mer estetiska än andra? Vad är det som gör att just jag tycker om mörkt och mörka ögon när jag är mörkblond och blåögd? Eller varför min bästa vän letar efter den perfekta mannen med den perfekta nacken? Eller varför min irländska väninna går igång på långa, smala killar med ledsna ögon? Smaken är som baken, men varför då då?

Om man ser på det hela rent historiskt och genetiskt så är det ju meningen att vi ska söka efter den perfekta partnern som kan producera starka avkommor och försvara oss när det kniper. Säga vad man vill om killar som ser ut som störar med armar och ben, stark avkomma är inte direkt det första jag tänker på när jag ser dem. Trots det letar min väninna med ljus och lykta efter just en sådan man.

Anledningen till varför jag kom på att skriva om det här inlägget beror på Mark Levengood efetr att jag läst en artikel på Aftonbladets hemsida om hans make Jonas Gardell och hur denne ville lära känna Meryl Streep men mest gjorde sig själv till åtlöje. Med i artikeln var en bild på paret tillsammans. Min första tanke var; "Levengood är så jävla stilig. Vad ser han i Gardell egentligen?"

Inte för att Jonas Gardell är hiskligt ful även om han inte är min typ och jag har lite svårt för hans personlighet i största allmänhet, men de verkar som ett sådant omaka par. På bilden i Aftonbladet bär Levengood kostym, slips och guldloafers. Bredvid honom sitter Gardell iklädd t-shirt, shorts och slitna vita joggingskor. Man får leta efter två människor som ser mer olika ut än dessa två.

Utifrån vad man sett på TV, hört på radio och läst om i tidningar, så verkar de även mycket olika till sättet. Gardell har alltid verkat mycket sprallig och lite löjlig i mina ögon, lite överdriven äckel-komik när den är som värst, allt det där som jag inte gillar. Levengood å andra sidan verkar mer lugn, lite nordiskt reserverad så där som vi nordbor verkar kända för att vara runt om i världen.

Bilden på dem tillsammans blev startskottet för en hel del funderingar som ni kanske förstår. För varför dras man egentligen till någon och vad är det som gör att vi är intresserade av en viss typ? Är det sant att motsatser dras till varandra, eller är det vanligare att lika barn leka bäst? Och kanske viktigast av allt, hur vanligt är det att par börjar likna varandra alltmer ju fler år de varit tillsammans?

MS och stress

Det händer inte ofta numera att jag aktivt söker information om MS, vid det här laget har jag rätt bra koll på vilka mina symptom är och hur jag ska hantera dem då de dyker upp. Ibland händer det att jag har en fråga och då är det i första hand Google som får göra tjänst i mitt sökande efter svar, men om problemen består så är det istället min läkare som får frågan nästa gång vi har kontakt.

Just idag tittade jag in på mssidan.se av någon anledning och efter lite trött surfande läste jag ett stycke text som fick mig att börja fundera. Det handlade om anledningarna till varför vi får MS och personen i texten ansåg själv att detta berodde på en blandning av arv, miljö och stress. Det är vad jag tror också så det var inte detta jag började fundera på utan vad som orsakde min egen sjukdom.

Jag fick ju inte min diagnos förrän sent i november 2007 efter mitt andra stora skov i vuxen ålder, men jag har troligen haft symptom sedan jag var i tretton, fjorton år. Det är i alla fall i den åldern jag minns att domningarna i benen började och ytkänseln började försämras, samtidigt som jag även fick problem med synen. Eftersom jag tror på just miljö och stress som orsaker undrar jag nu vad som triggade min sjukdom.

Min absolut första gissning är att min pappas död när jag var tolv spelade en stor roll i att min MS bröt ut, för att inte tala om familjens ekonomiska problem både före och efter hans bortgång. Som äldst i en syskonskara om tre blev det i mångt och mycket jag som fick ta över en del av föräldraansvaret. Inte för att min mamma krävde det utan för att jag själv kände att hon behövde min hjälp.

Jag var även mycket högpresterande i skolan och ville alltid göra mitt absolut bästa och lite till vilket skapade en viss prestationsångest och stress. Men mitt första stora skov kom som sagt i vuxen ålder, jag var ungefär tjugotvå år gammal då och jobbade som timvikarie. Varje morgon var en chansning om jag skulle bli inringd eller inte och jag levde i någon slags konstant virvelvind av stress.

När jag fick mitt skov hade jag precis landat ett låmgtidsvikariat och gått från att fladdra som ett löv i vinden från vecka till vecka, till att faktiskt få någon slags rutin i mitt liv. Jag vet inte om det beror på det eller något annat men det verkar troligt att det finns en koppling. Mitt andra stora skov som ledde till min diagnos, började under tiden som jag skrev min C-uppsats så där finns definitivt en koppling.

Sedan säger jag inte att det inte finns andra kopplingar, jag tror helt klart att arv och gener spelar en stor roll, precis som det beror på vad man äter, hur man lever, vilka kemikalier man utsatts för under sin uppväxt och yrkesverksamma år, vilka mediciner man fått och barnsjukdomar man drabbats av. Än är ju MS en alltför komplex sjukdom för att kunna sätta en nål i bara en anledning att man drabbas.

Sedan jag fick min diagnos är stress något jag ändå försöker minska ner på eftersom jag vet att den påverkar min sjukdom negativt. Jag kan inte ändra på att jag fått MS men jag behöver ju inte förstöra för mig själv heller. Sedan går det inte alltid att undvika stress, särskilt inte när man jobbar inom barnomsorgen i dagens Sverige där både positiv och negativ stress är dagligt förekommande.

Men jag har definitivt blivit smartare när det gäller stress, precis som jag blivit tvungen att bli mer energismart för att orka en hel arbetsvecka. Jag tar inte strider om jag kan undvika dem och jag kan nog i vissa fall upplevas som rätt så sävlig på de dagar då jag redan på morgonen känner att min stress kan nå farliga nivåer. Tyvärr märker jag att min MS allt mer börjar påverka min arbetsinsats.

Men än så länge anser jag mig nog ändå vara MS-frisk, stark och frisk i övrigt, gladd och pigg för det mesta, trött och grinig ibland, stressad och otålig emellanåt, lugn och eftertänksam när jag kan. För trots hur mycket min liv har förändrats av att ha MS så är jag ju fortfarande som alla andra människor, jag har mina toppar och mina dalar och allt däremellan och det tycker jag är rätt skönt.

Framsteg

Jag har lite svårt att se på mig själv hur mycket jag faktiskt gått ner i vikt det här senaste året. Förutom att jag fått gå ner ett par klädstorlekar så tycker jag att jag fortfarande har samma kroppsform som innan när jag tittar på mig själv i spegeln.Visst kan jag se att det är en mindre variant men det är fortfarande samma linger som innan vilket gör det svårt att faktiskt upptäcka skillnaden, både för mig själv och andra.

Vissa av mina kollegor tyckte nästan med en gång att det börjat synas på mig, andra har inte märkt alls att jag gått ner mina 17 kilo, antagligen eftersom det gått såpass långsamt att de hunnit vänja sig. Det är nog först när man börjar kolla på gamla bilder som man faktiskt inser hur mycket som faktiskt har hänt. Det är enda tillfället då jag själv kan känna att wow, vilken förändring jag ändå har gått igenom.

December 2008, när jag vägde som mest

Januari 2013, 25 kilo lättare

Ibland hittar jag en bild på mig själv på jobbet, från någon aktivitet vi genomfört med barnen eller något tillfälle som vi valt att lägga upp på vår hemsida. Jag brukar haja till lite innan jag vänder mig till närmaste kollega och utbrister; "Kolla vad tjock jag var!" Inte för att jag är någon smärt liten sak nu heller men jag måste erkänna att trots allt så känner jag ändå en viss stolthet och en liten sporre att fortsätta.

Kan ju tillägga att bilderna endast är valda för att demonstrera förändringen. Men när jag kollar på dem nu så inser jag att det är en slags omvänd före- och efterbild. För vi vet ju alla hur folk ser trumpna och surmulna ut på förebilden och sedan strålar som solar på efterbilden. Trots att det inte var medvetet så känner jag med rätt nöjd med mitt val av bilder i det här fallet.

Sista beslutet är taget

Jag bestämde mig idag för hur den slutliga designen på min blivande första tatuering ska se ut, ni vet den där jag skrev om igår men som jag gått och filat på i några års tid nu. Egentligen var det ju bara själva stilen på skriften som jag skulle besluta om eftersom jag vetat vilket citat jag velat ha ända sedan jag först bestämde mig för att skaffa denna första tatuering och sälla mig till de gaddades skara.

Ja, inte för att jag använder ordet gaddning i vanliga fall men det finns en smärtgräns för hur många gånger man kan använda samma ord i ett stycke utan att det blir tjatigt. Efter många om och men och några förfrågningar till vännerna, blev det en font som kallas Bleeding Cowboys och som jag tycker är vansinnigt fin och inte alltför snirklig även om den har några svängar och krokar för extra effekt.

Min bästa vän som skaffade sin första tatuering för några år sedan och en kollega till mig som har fler tatueringar än jag kan räkna, har båda sagt att när man väl skaffat den första så vill man skaffa en till. Att det blir som ett slags beroende och man vill skaffa en till och sedan en till och en till och... Ja, ni fattar poängen. Själv har jag inte ens hunnit skaffa min första än, inte ens beställt tid, och vet redan vad nästa ska bli.

Tecknet för Stenbocken

Faktum är att jag bestämde mig för den här tatueringen redan när jag var i tonåren men inte hade råd eller mod nog att skaffa ett permanent märke på min kropp. Nu när jag är äldre och har haft tid att både tänka till och komma fram till ett beslut, så var det inte särskilt svårt att falla in i det där beroendet som mina vänner och bekanta berättat om. Ännu enklare är det så klart eftersom jag är en beroendemänniska.

På torsdag ska jag in till stan och beställa tid för att skaffa den första tatueringen, den snirkliga texten som ska sitta tvärs över revbenen på vänster sida, precis under BH-bandet. Den andra får kanske vänta ett tag, i alla fall till vintern eller möjligen i vår någon gång. Sedan får vi se vad som gör mest ont, nacken eller revbenen. "Du vet att det gör ont, eller?" sa min syster och ja, men lite smärta får man räkna med.

Den så kallade långledigheten

Nu gårnågra av landets busschaufförer i strejk efter att Kommunal och arbetsgivarna inte kunnat komma överens och på flera tidningars hemsidor kan man läsa kommentarer från folk som har en åsikt i frågan. Nu senaste läste jag en mycket lång diskussion med flera inblandade som i grund och botten gick ut på att försöka komma på vem som har det värst; busschaufförer, sjuksköterskor eller lärare.

Någon bestämde sig för att ge sitt bidrag till diskussionen i form av ett påstående om att sjuksköterskorna kanske har det illa, åtminstone lönemässigt med tanke på den långa utbildningstiden, men att lärare borde hållas utanför debatten eftersom de trots dålig lön faktiskt har väldigt lång ledighet. Det är inte första gången, inte ens första gången denna vecka, som jag läser exakt de här orden.

Det som fick mig att skriva det här inlägget är ren och skär irritation över alla idioter som verkar tro att lärare i skolan arbetar 4o timmar i veckan och sedan går på tio veckors sommarledighet när barnen gör det, samt har alla lov under resten av året ledigt. Så är ju verkligen inte fallet. För det första arbetar lärare mer än 40 timmar i veckan just för att kompensera för alla lov då de inte jobbar.

För det andra har de faktiskt inte tio veckors ledighet på sommaren som många tycks tro. Bara för att skolan är över och barnen har släppts ut på grönbete betyder det inte att lärarna kliver ut genom dörren i samma stund och lägger sig i hängmattan fram tills det är dags för skolan att börja igen. De jobbar både efter att barnen slutat och är tillbaka i skolan innan barnen återvänder efter sitt sommarlov.

I vanlig ordning glöms ju alla vi andra lärare bort, vi som jobbar som fritidspedagoger eller förskollärare och som definitivt inte har tio veckors ledighet utan samma fem veckors disponibel ledighet som de flesta andra löntagare i detta landet har. Vi har inte ledigt vid jul om vi inte tar ut semesterdagar och samma sak gäller när det är sportlov, höstlov och påsklov. Vi arbetar alltid utom helger och röda dagar.

Tyvärr verkar det vara en slags vedertagen sanning bland många att lärare inte bara är överbetalda, inkompetenta och lata, vi åtnjuter även en orättvis mängd ledighet under året. Nu kanske den mesta av denna kritiken riktas mot lärare i skolan och av folk som inte har en aning om hur saker och ting faktiskt fungerar. Istället predikar de sina hemsnickrade sanningar och jämför hur illa ställt olika yrkesgrupper har det.

För egen del tycker jag att man ska ha lön efter prestation, utbildning och hur värdefullt ens arbete är för samhället och framtiden. Alla vi inom vård, skola och serviceyrken är definitivt lågprioriterade när det gäller både löneutveckling och villkor, samtidigt som samhället skulle falla samman totalt om vi alla skulle gå ut i någon slags massiv strejk. Då får vi se hur länge resten av folket skulle klara sig.

Jag betvivlar att busschaufförerna vill stanna hemma från jobbet för att förskolan är stängd, precis som vi lärare önskar fungerande buss- och tågtrafik, men skillnaden mellan oss lågavlönade och alla som ondgör sig över oss eller försöker ställa våra yrkesgrupper mot varandra, är att vi faktiskt kan stötta varandra utan avundsjuka och missunsamhet. I alla fall hoppas jag att så är fallet för dte vore väl sorgligt annars.

Till alla som berörs av den utlysta strejken vill jag bara säga att jag hoppas ni får ett bra bud och värdiga villkor, precis som jag hoppas att nästa gång det susar runt lärare, förskollärare och barnskötare, så kommer ni att ställa er på vår sida och önska oss framgång. Det är nämligen inte Vi mot Dom, det är alla vi tillsammans som gör att Sverige fungerar och växer oavsett vad vi arbetar med.

5:2 metoden

Idag har jag min första dag av fasta enligt den nya diet jag tänkt pöva och som jag skrev lite om häromdagen. Tekniskt sett så började jag igår eftersom det är lättare att tänka så och jag åt ungefär som vanligt med frukost, lunch och middag. Min sista måltid åt jag strax före klockan sex på kvällen men eftersom jag gick och la mig rätt så sent så hade jag hunnit börja känna mig lite hungrig vid det laget.

Idag är det 500 kalorier som gäller och jag har hittills ätit två frukter och smällt i mig en massa vatten för att orka. Det var faktiskt inte så farligt att gå utan mat, betydligt lättare än jag hade trott, till stor del antagligen eftersom jag varit förberedd på att känna hunger idag. Det var först vid två-tiden på eftermiddagen som jag faktiskt började känna mig lite hängig och det kurrade till i magen.

Nu ska jag vänta ytterligare en timma eller så innan jag börjar med middagen som kommer bestå av strax över 400 kalorier och kommer intas runt sex-tiden ungefär. Nu när jag är hemma och inte längre har jobb att koncentrera mig på märker jag att jag börjar känna av hungern mer och även att jag tänker väldigt mycket på mat. Men jag ska minsann hålla mig fram tills klockan är sex och vara duktig.

Imorgon är det en vanlig dag igen då jag kommer äta mina tre vanliga mål samt antagligen lite mellanmål eftersom jag är på jobbet då detta serveras. Jag har läst många som använder 5:2 metoden som en slags ursäkt för att vräka i sig de dagar de inte fastar, men så tänker jag verkligen inte göra. Istället så tänker jag äta precis som vanligt och på torsdag är det återigen dags för en dag av fasta.

Jag känner mig väldigt optimistisk eftersom jag tänkt att den första dagen av att inte äta kommer vara den jobbigaste. Nu när jag nästan är klar så känns det mycket bättre och motivationen är på topp även om energin för tillfället inte är det. Men så snart jag ätit middag så kommer jag helt klart må mycket bättre. Det bästa är att jag på fredagens midsommarfirande faktiskt kan unna mig lite.