Läkarbesök, neuropsykologer och trötthetsfaktorn

Efter alldeles för många ombokningar och missförstånd kom jag igår äntligen iväg för att träffa min neurolog på sjukhuset. Jag trodde även att det skulle bli en eftermiddag med en ny infusion av den nya bromsmedicinen men uppenbarligen skulle vi bara prata om mitt hälsotillstånd och besluta om det skulle bli någon ny infusion eller inte eftersom min senaste magnetröntgen inte visade några nya förändringar.

Men eftersom min trötthet inte har blivit bättre och faktiskt har jag känt mig ännu tröttare den senaste månaden eller två, så beslutades det i alla fall att det blir en ny infusion och sedan en varje halvår under de närmaste tre åren. Min läkare tyckte dock att det var väldigt märkligt att ingenting tycks bita på min MS fatigue, varken denna hypade mirakelmedicin eller de fem jag haft tidigare.

Eftersom mina kognitiva besvär dessutom bara blir värre (eller åtminstone upplever jag att de blir det även om alla andra verkar tycka att jag är både vältalig och sammanhängande) så ska jag nu även få göra ett besök hos neuropsykologen för att kolla upp det här med minnet och inlärningsprocesserna som sviktar. Vad allt detta kommer leda till vet jag inte och orkar inte bry mig om just nu.

Min fatigue gnager sig igenom mig i allt snabbare tempo och jag fruktar att jag kommer vakna en dag snart och det kommer inte finnas något kvar av mig, jag kommer helt enkelt inte orka sätta den andra foten framför den andra och tvinga mig igenom ytterligare en dag. Den här senaste tiden har det tyvärr blivit så att väldigt lite känns roligt eller värt att göra eftersom tröttheten ständigt är där och förstör.

Om detta stundande besök hos neuropsykologen kommer leda nånvart vet jag inte och som sagt så orkar jag inte bry mig heller. Alltför länge och alltför många gånger har jag blivit besviken på det som var menat att hjälpa mig; från läkare som plötsligt slutar sin tjänst, till mediciner som ger liten eller ingen effekt gång på gång. Just nu känns det inte värt att lägga energi på att hoppas, det känns som ett slöseri.