När jag var ungefär fem år gammal bodde vi grannar med en familj från något afrikanskt land som jag nu inte minns. Varje dag luktade det så härligt i trappuppgången när mamman i familjen lagade mat och jag brukade gå och sniffa utanför deras dörr. Nu mer än tjugofem år senare kommer jag ibland hem och möts av samma ljuvliga dofter i min egen trappuppgång och blir lika glad varje gång.
Visst är det någon alldeles särskilt med dofter man minns från sin barndom och som är förknippade med lyckliga minnen. Doften av pastellkritor och temperablock (vattenfärg) i målarrummet på jobbet, en solvarm brunbränd arm efter att man legat på gräsmattan, de kladdiga bruna fläckarna på fingertopparna från maskrosor och den där skarpa lite äckliga doften, för att inte tala om vidriga smaken.
Ibland krävs det så väldigt lite för att man ska känna sig glad och just nu känns det som att glädje är något jag måste ta vara på till varje pris när allting annan håller på att falla samman runtomkring mig. Då är det guld värt när någon säger "jag tycker om dig", eller "jag vill sitta bredvid dig, fröken", eller "vad smal du har blivit, du är jättefin", eller vilken annan värmande sak som helst.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar