Vilotider

Nästa vecka har jag varit på min nuvarande arbetsplats i fyra år. Det är lång tid i ett liv som under samma period handlat om att ta varje dag som den kommer, att sällan kunna planera långsiktigt och att aldrig veta vad morgondagen bjuder på. Trots det har jag väldigt sällan missat några kvällsmöten eller planeringsdagar. Jag kämpar på trots att timmarna drar iväg men idag kände jag att det går bara inte att göra ett jättepass.

Först skulle jag jobba sex timmar och sedan var ytterligare fyra timmar vikta åt möten men när det första mötet var avklarat kände jag att jag måste komma hem. Hjärnan känns luddig och jag skulle antagligen bara fattat hälften av informationen. Så det blev ett åtta-timmarspass och det räckte mer än väl för min stackars trötta hjärna och sega kropp. De där nya vakenhetsmedicinerna är det fan bara skit med tycker jag.

Imorgon går jag ett kort pass även om jag måste lägga på en timma eftersom vi har en sjuk kollega, men fem timmar fixar jag betydligt bättre än åtta eller tio timmar och jag slutar ändå tidigt så jag kan komma hem och sova i ett par timmar. Resten av veckan kommer förhoppningsvis bli mer barmhärig även med de två föräldrasamtal jag har bokat in och på fredag hinner jag sova en stund innan det är dags att dra till den stora staden.

Min bästa vän sedan nitton år fyller trettio nästa vecka så det ska vi fira denna helgen på lördag. Det ska bli skoj att komma iväg men jag hoppas verkligen att jag inte kommer slita ut mig i veckan för då lär jag vara smått väck när det blir dags för festligheter. Därför tänker jag vila varje chans jag får den här veckan med början redan nu och något dåligt samvete för missad arbetstid tänker jag inte ha heller, så det så.

Det är visst okej att kränka vissa

Det stormar om än den ena, än den andra manliga rapparen för att han kallar kvinnor för bitches och horor i sina låtar. Nu senast handlade det om Jay-Z sedan hans dotter med Beyonce fött, ett rykte startade att han nu insett hur fel han haft i alla år som skrivit så nedlåtande sångtexter om kvinnor och det skulle han genast sluta med för han ville inte att hans dotter skulle växa upp i en sådan värld. Senare visade det sig att det ryktet inte var sant.

Samtidigt som männen sågas för sina val av texter hyllas kvinnor som talar illa om män i sina sånger, som kallar dem förlorare och talar om för världen att en man är varken att lita på eller särskilt mycket värd. Så medan Jay-Z låter sin dotter veta att kvinnor är slampor, får den lilla flickan av sin mamma veta att män tar kvinnor för givet, de är själviska och otrogna varje chans de får (If I Were A Boy) och duger bara som pengakor (Bills, Bills, Bills).

Är det alltså den här synen på män vi vill förmedla till våra döttrar och söner? Varför är det mer rätt att tala illa om män än det är att tala illa om kvinnor i dessa låttexter, ja, inte bara mer rätt utan faktiskt accepterat och förväntat och ingen säger ett ljud om det. När Jay-Z och Beyonces dotter föddes hörde jag i alla fall inga rykten om att hennes mamma skulle sluta skriva låtar som förnedrade män.

Men jag antar att det är så det fungerar i dagens samhälle, hur mycket vissa än vill påstå att vi har långt kvar att gå innan kvinnor erhåller samma status som männen i samhället. Hur ska vi kunna vara jämbördiga varandra om kvinnor åtnjuter vissa privilegier som männen inte har? Det är precis lika fel som att män har vissa fördelar som vi inte har. Faktum är att jag är så trött på hela den så kallade jämställdhetsdebatten att jag kan spy.

Någon jämställdhet handlar det inte om för då hade försöken varit fler att sudda ut skillnaderna istället för att se vem som kan bete sig sämst. Bara för att vissa kvinnor känner att vi varit underställda männen alltför länge och att det nu måste bli ändring på det, så ger det dem faktiskt inte rätten att bete sig lika svinigt själva. Alla manshatande kvinnor där ute borde fundera på varför de tillåts hata män men tvärtom blir det rabalder.

Tillbaka i tiden har det varit sämre, till och med fel, att vara kvinna. Ingen förnekar att kvinnor varit underställda männen på flera platser i världen under väldigt lång tid och på vissa platser fortfarande är det. Men att vi kvinnor nu skulle ge igen med samma mynt är fel. Fel, fel, fel! Hur ska vi någonsin kunna gå framåt och hur ska vi kunna bli jämbördiga och lika mycket värda när allt vi gör är att attackera varandra?

Fel och brister

Jag är inne i någon slags introvert fas där jag försöker syna mig själv i sömmarna för att försöka ta reda på vad som får just mig att tänka och agera som jag gör. De flesta av dessa tankar är inte nya, jag är något av en enstöring så jag har haft trettio år på mig att sitta och fundera på mig själv och mitt liv.På det stora hela tycker jag nog att jag är en rätt så bra människa även om mina fel och brister är flera och ibland riktigt allvarliga.

Hur många gånger barnen på jobbet än säger; "Du är så rolig, fröken" när jag skojar och busar med dem, så kan jag ändå ryta i när saker går mig emot; hur många gånger jag än får höra att jag kan få andra att skratta så kan jag ändå vara sur och tvär. Jag kan ha en riktig jobbig attityd när jag blir arg, jag lever för att argumentera med och mot allt och alla, jag är inte en lagspelare och jag kan vara riktigt svår att föra ett samtal med.

Många av mina sämre sidor stammar från en barndom som var långt ifrån idyllisk, det kunde emellanåt vara lite jobbigt hemma och i skolan blev jag mobbad så till den grad att jag efter ett tag gick in i mig själv och var nöjd med ensamheten. Jag var tyst och deltog aldrig riktigt förrän jag började gymnasiet och fick nya vänner i en ny skola. Det var då jag började ha starka och ofta högljudda åsikter, antagligen i ett försök att ta igen alla år av tystnad.

Den tvära personligheten började också visa sig mer och mer efter att den mestadels var något jag bara visat hemma med familjen och när jag flyttade hemifrån och hade friheten att leva mitt liv som jag ville, att bete mig hur jag vill, ja, då fanns det inget som stoppade mig. Och här är jag nu, om ett par månader är det tolv år sedan jag flyttade hemifrån och jag har fortfarande svårt att släppa taget om den där obstinata flickan jag var då.

Det sista halvåret innan min förre chef slutade käftade jag emot och ifrågasatte honom så många gånger att jag ibland kunde svära på att han hade mord i blicken. Vid ett tillfälle sa han att jag måste tänka efter innan jag lägger fram ett argument eller ett förslag och det kan nog vara sant, i alla fall vad gäller argumenten för där vet jag att jag kan brista. Oftast för att jag VET att jag har rätt och blir frustrerad när andra inte förstår det.

Man skulle ju kunna tro att jag lever i ett ständigt tillstånd av ånger över saker jag sagt och gjort men skrämmande som det kan verka så gör jag sällan det och jag ber väldigt sällan om ursäkt. En före detta bekant påpekade att sociopater inte heller känner ånger eller skuldkänslor men det var lite väl magstarkt. Hur många fel och brister jag än har så är psykisk ohälsa inte en av dem och jag tycker att jag är fruktansvärt normal och alldaglig.

Som jag sa i början av det här inlägget så får jag nog ändå säga att jag trots allt detta är en bra person, jag bryr mig om min familj, mina vänner och mina kollegor; mitt arbete gör mig lycklig och får mig att må bra; jag är kapabel att känna empati för andra även om jag inte tycker synd om varje människa som har det svårt. Jag är nöjd och glad med hur jag är även om inte alla tycker om den personen och allt som är fel med henne.

Under ytan

Idag skriver Daniel om att ha MS och ta bromsmediciner och om allting som pågår inne i kroppen som man inte kan se eller kanske ens vet något om. Så sent som igår kväll pratade jag med en vän om just detta, om allting som händer som man inte har någon kontroll över. För ett par år sedan såg jag en video på YouTube om hur MS fungerar i kroppen, vad som händer när något går fel och immunförsvaret börjar attackera den egna kroppen.

Efter det mådde jag rätt dåligt i flera veckor, kunskapen om vad som pågår tillsammans med bilderna från videon och min egen överaktiva fantasi gjorde att jag i tid och otid kunde börja tänka på det och känna mig både yr och illamående vid blotta tanken. Min överaktiva fantasi har jag ju skrivit om förr här på bloggen, hur jag kan övertyga mig själv om att saker är sanna tills jag tvingat in mig själv i ett stresstillstånd.

När jag pratade med min vän igår och hon frågade hur det var med mig och vad som är på gång med min MS och mina mediciner, berättade jag att jag antagligen skulle få byta bromsmedicin så snart jag gjort en ny MRI. Min förra undersökning visade ju på flera nya plack på hjärnan och min läkare tyckte att min sjukdom var så pass aktiv att min nuvarande broms antagligen inte fungerar längre.

Min vän blev tyst en stund och sedan sa hon; "Fy vad läskigt att ha sånt där i hjärnan" och jag insåg att ja, det är det faktiskt, det är riktigt jävla läskigt och det finns dagar när jag är rädd, när jag är arg och när jag hatar vad den här sjukdomen gör med mig. Nu när det dessutom är tal om ny broms så har jag ytterligare en sak att oroa mig för, vilken medicin jag ska få och om jag kommer få biverkningar av den som jag får av allt annat.

Båda de mediciner som min läkare föreslagit har rätt så allvarliga biverkningar och följdsjukdomar och jag oroar mig för att något kommer hända, något som är värre än de röda märkena jag får av sprutorna jag tar nu eller yrseln och illamåendet som min vakenhetsmedicin ger mig. Det är faktiskt inte förrän nu som jag börjat tänka på hur min framtid med MS kommer te sig, jag vill bara vara säker på att jag faktiskt har en framtid.

Passiv aggressivitet

Det här inlägget har legat och gnagt i mig ett tag nu och jag har inte riktigt funnit orden eller kraften att sätta mina tankar på pränt. För det här inlägget handlar om mig och mitt sätt att bemöta andra människor. Ja, visserligen inte kreti och pleti för jag har ett någorlunda hum om de sociala spelreglerna och försöker att inte göra folk förbannade i onödan. Men det är annorlunda med dem som känner mig väl, de får se min mindre trevliga sida.

Om jag skulle bli tvungen att vara helt ärlig med mig själv och med andra om vilken min sämsta sida är så skulle det inte vara att jag har lätt för att bli arg eller att jag kan vara en riktigt självisk enstörning. Snarare är det det faktum att jag är fruktansvärt passiv aggressiv som måste toppa den listan. När jag blir förbannad så skäller jag men när jag verkligen vill visa mitt missnöje och min ilska då blir rösten mild och ögonen smalnar till springor.

Det har funnits stunder när jag i efterhand kommit på mig själv med hur jag beter mig, hur jag sockersött väser fram ett; "Visst. Gör som du vill" mellan sammanbitna tänder och nacken så spänd att det gör ont. Jag läser att just passiv aggressivitet kan räknas som en form av psykisk misshandel, att ett sådant beteende kan vara "svårt att sätta fingret på och komma åt. Det är ett manipulativt beteende; att få som man vill utan att uttrycka vad man vill".

Det här är definitivt inte mitt mesta smickrande personlighetsdrag men det är heller inget jag sticker under stolen med eller försöker dölja. Jag är den jag är och ibland är det ingen trevlig person men jag är inte falsk heller. Fast om man ska tro listan av symptom för ett passivt aggressivt bettende så borde jag kanske vara det, men å andra sidan är det inte det enda på listan som jag inte känner igen i mig själv. 

• Tvetydighet eller tala kryptiskt; ett sätt att skapa en känsla av otrygghet i andra eller för att dölja sin egen osäkerhet.
• Avsiktlig ineffektivitet; att alltid vara sen och glömma saker, ett sätt att utöva kontroll eller att straffa.
• Bekväm glömska; att vinna alla argument genom förnekelse.
• Rädsla för konkurrens.
• Rädsla för att vara beroende av andra.
• Rädsla för intimitet som ett sätt att agera ut sin ilska; passivt aggressiva kan ofta inte lita på andra. På grund av detta vaktar de sig mot att bli intimt knutna till någon.
• Skapar kaotiska situationer.
• Hittar på ursäkter när man inte presterar i arbetslag.
• Förhindring; att skapa problem eller förhinder för att bromsa utvecklingen, personlig eller i relation till andra.
• Förhalning; att vänta med viktiga uppgifter till förmån för mindre viktiga men roligare uppgifter.
• Tjura
• Offerroll; istället för att erkänna sina egna svagheter har man en tendens att skylla sina misslyckanden på andra. 

På den listan känner jag igen några; så som att inte vilja vara beroende av andra och att förhala vilket jag är en mästare på. Det finns även en lista på kriterier man måste uppfylla och när jag läser den så börjar jag undra om inte en psykolog skulle få en orgasm på stället av tanken på att rota omkring inne i mitt huvud. Det finns sju kriterier och för att få en diagnos måste man uppfylla åtminstone fyra av dessa; 

• Passivt motstånd till att uppfylla rutinmässiga sociala och yrkesmässiga uppgifter.
• Beklagar sig över att vara missförstådd och föga uppskattad av andra.
• Tjurig och argumentativ.
• Kritiserar och hånar myndigheter eller myndighetspersoner.
• Uttrycker avund och förbittring mot de mer lyckligt lottade.
• Talar ofta och överdrivet om sin egen personliga olycka.
• Växlar mellan fientligt trots och ånger. 

Lyckligtvis kan jag bara säga helt säkert att jag uppfyller ett av de kriterierna för tjurig och argumentativ är luften jag andas. Möjligen gör jag lite motstånd mot vissa sociala åtaganden men jag brukar definitivt inte prata om hur ingen förstår mig eller överdriva hur jobbigt jag har det. Några av de andra kriterierna känns inte så specifika för vem har inte kritiserat regeringen eller känt sig lite avundsjuk på någon som verkar ha allting.
Min passiva aggressivitet är en sådan där light-version men jag är riktigt duktig på den vilket oftast min syster och bror får känna på, även om jag nog är lite värre mot min syster. När min bror gör något som retar mig brukar jag skrika på honom och om han är nära nog och inte alltför arg så kan jag slå till honom på armen. Min syster får däremot utstå den beska och väsande Anne som inte är så trevlig alla gånger.

Styggelser i barnvagnar

Det finns saker man bara inte säger till andra människor om man nu inte är ute efter att såra dem så mycket man kan. På jobbet talar jag om för barnen att man inte kallar andra tjocka eller skrattar åt deras hår eller hudfärg eller när de gör ett misstag. Samtidigt kan jag emellanåt drabbas av den nästintill oemotståndliga lusten att säga saker som jag vet att man faktiskt inte får säga, som att kalla någon korkad eller säga att deras barn är jättefula.

Självklart inte barnen på mitt jobb för på något underligt vis har jag en avdelning ful av otroligt vackra barn i alla former och färger, men det finns ju andra ungar som man ibland ryser åt och jag vet att det är en hemsk sak att tycka men jag kan inte hjälpa det. Jag har åtminstone självkontrollen att inte säga något om det högt samtidigt som jag retar mig på alla som fladdrar runt ungen och berättar för den stolta modern hur gullig hennes barn är.

Eftersom jag lider av ett ofta använt sinne för sarkasm kan jag ibland komma på mig själv med att himla med ögonen när gullandet går till överdrift och i mitt stilla sinne undrar jag vad fan är fel på människorna. Är det bara jag som ser att det stackars barnet ser ut som en mindre söt kusin till en mops? Lyckligtvis för mig och alla andra känner jag väldigt få föräldrar med barn så stygga att jag måste bita mig själv i tunga.

Satan i gatan

När jag tränar finns det en sak jag verkligen avskyr att göra och det är lunges, jag gör både sådana där jag sätter fram en fot och sjunker ner och de där jag sätter bak foten innan jag sjunker ner. De är nog så bra eftersom de är träning för hela underkroppen i en enkel (nåja) rörelse, men fy fan vad jag svär medan jag håller på. Att få ner knät nästan hela vägen till golvet är inte att tala om men balansen har i alla fall förbättrats lite.


Annars njuter jag av min träning, särskilt nu när jag börjar se lite resultat i spegeln även om vågen berättar att jag lagt på mig två kilo sedan jag började träna. Jag som aldrig tyckt om att träna och som avskydde gymnastiken i skolan, kör gladeligen ett pass framför TV:n nästan varje dag och ska jag vara helt ärlig så funderar jag allvarligt på att fylla ut mina två vilodagar med lite träning också. Särskilt nu när jag fått ett nytt träningsspel i födelsedagspresent.

Kortvarigt

Idag drabbades jag av lite akut torgskräck och ville verkligen inte gå ut bland allt folk som rör sig i området under dagens ljusa timmar. Så istället kröp jag ner i sängen och sov ett par timmar och när jag vaknade var min motvilja mot allt levande borta och jag gick ner till bensinstationen för att skicka iväg ett paket till en kompis som fyller år om några dagar. Det finns dagar när jag är så trött att jag inte vill vara bland folk men det brukar inte vara människorna själva jag vill undvika.

En historia för var tillfälle

Min mamma har en uppsjö av berätterlser och anekdoter som hon kan dra till med, det finns något för varje händelse i ens liv. Nu idag när jag äntligen efter många turer äntligen kunnat köra min nya diskmaskinen, har min mamma så klart en diskmaskins-relaterad historia att berätta. Jag har hört den förut men jag tycker den är rätt söt, särskilt eftersom huvudrollen spelas av mig själv vid 18 månaders ålder, precis innan min lillasyster är född.

Bakgrunden till historien är att båda mina föräldrar var upptagna den dagen och jag hade blivit lämnad hemma tillsammans med en vän till familjen som skulle passa mig i några timmar. När det blev dags för lite mellanmål frågade han om jag ville ha ägg och smörgås vilket jag tackade ja till. Ägg kokades, smörgåsar breddes och äggen delades innan de las på mackan och vi mumsade i oss dem innan diskmaskinen skulle laddas.

Göran: "Anne, var ska vi göra av äggdelaren?"
Jag: "I diskminen."

Så äggdelaren ställdes in i "diskminen" och startades och när den var klar öppnades aldrig luckan utan den fick stå och svalna av med luckan stängd. När min mamma kom hem öppnade hon diskmaskinen och äggdelaren hade delvis smält till något högst oigenkänneligt och mamma frågade vem som ställt den i maskinen. Familjevännen sa att det var ju självklart han men det var ju faktiskt jag som hade sagt åt honom att göra det... och mamma bara skaka på huvudet.

Dansa, dansa, dansa!

Ögonfransarna är fortfarande svarta av mascara för jag har inte orkat tvätta av sminket ännu. Mina tår är fortfarande kalla efter att ha gått från bilen till min ytterport för jag kom alldeles nyss hem. Ikväll har jag varit med min syster och svåger, lyssnat på alldeles för hög musik och fått ögonkontakt med en och annan snygging. Jag anser det faktiskt vara en framgång när jag går ut på ett dansställe och ingen bjuder upp mig för jag kan inte dansa.

Min syster har förgäves försökt lära mig både line dance och bugg (vilket var kvällens val) men jag får det helt enkelt inte rätt. Det finns även en liten möjlighet att jag ger upp alldeles för lätt för i början när jag tränade var det vissa rörelser jag hade svårt att få rätt men nu känns de helt naturliga. Jag kanske ska se om jag kan få min syster att ge det hela ett nytt försök och den här gången inte ge upp förrän jag faktiskt kan snurra runt på dansgolvet.

För det ser ju så himla roligt ut och jag vill verkligen dansa. Det jag vill undvika är att trampa på någon stackare eller helt döda deras kärlek till dansen genom att vara mitt okoordinerade och lätt klumpga själv. Lyckligtvis finns det andra danser jag kan göra, de där som inte har bestämda rörelser, när man rör på fötterna och svänger med höfterna. Den sortens dans är jag riktigt bra på trots att jag inte kan hålla takten.

Påsken kom tidigt i år

 
Nu när julen är över och de få julsaker jag har kvar att brodera har blivit lagda på hyllan, är det dags för nästa högtid. Den här gången ska jag göra servettringar och ett så kallat ostband till min mamma. I min låda i köket ligger även en mängd andra saker, bland annat en jättefin tavla med vallmoblommor som min syster har beställt. Det är rätt skönt att ha något att sysselsätta händerna med medan jag slötittar på film på datorn.

Dagens sanning

Stackars den som inga byxor har

Jag läste en artikel i dagens lokaltidning TTELA och måste erkänna att jag blev lite paff av innehållet. En man som suttit på Brinkeberg i Vänersborgs kommun, frigavs efter närmare tre månader på anstalten men när han knallade ut genom portarna hade han varken byxor eller skor. Skorna hade beslagstagit redan vid gripandet för teknisk undersökning och byxorna han hade när han greps hade blivit för trånga. Det ansökta klädbidraget hade han dessutom nekats.

... och nu ska vi alla tycka synd om den stackars mannen utan byxor i närmare nollgradig regndis. Låt mig höra en unison suck av sympati, kära läsare. För visst är det synd om den stackars saten som begått en kriminell handling och hamnat på anstalt där han inte bara satts i arbete utan även haft tillgång till idrottshall, fotbollsplan och i alla fall tre mål lagade mat om dagen. Ja, han har verkligen inte förtjänat sitt byxlösa öde efter den pärs han fått utstå.

När han frigavs fick han nästan 700 kronor och en redan betald tågbiljett till Stockholm där han är hemmahörande. Eftersom klädbidraget blivit nekat blev han istället erbjuden att köpa byxor och skor på anstalten men eftersom pengarna skulle räcka till mat och uppehälle tills han kan få pengar av socialtjänsten i hemkommunen tackade han nej till detta. Istället förväntade han sig tydligen att samhället var skyldig att ge honom ett par skor och byxor.

Jag vet inte vad ni läsare tycker men jag anser i alla fall inte att mina skattepengar ska gå till kriminellt belastade personer så att de kan få gratis kläder när de redan har fickan full av pengar. Särskilt efter att ha levt i frihetsberövat välstånd i några månader. För jag är inte en av de där mesarna som tycker att det är synd om folk som sitter på anstalt och som får nöja sig med sitt lilla rum och att anpassa sitt liv efter anstaltens regler och rutiner.

Det finns så många andra som verkar tycka att människor som begår brott ska få en smäll på handen och en klapp på huvudet så jag behöver inte vara en av dem. Jag kan istället sitta här och långsamt puttra i min irritation över hur vi tydligen ska tycka synd om den här mannen för att han blivit av med skorna på grund av det brott han begått, som blivit av med byxorna för att han gått upp i vikt och som inte haft framförhållningen att skicka efter kläder hemifrån utan istället förväntat sig att få klädbidrag.

För det står nämligen också i artikeln, att han ansökte om bidraget, svaret drog ut på tiden och när det väl blev dags för frigivning så hade han inte tid att få några kläder skickade till sig. Så man får ju anta att någonstans där i Stockholms-trakten finns det ett par byxor som passar och som kunde ha funnits på anstalten den dagen det blev dags att lämna den. Det var väl helt enkelt lättare att tro att samhället var skyldig honom ytterligare en sak.

Den sämre föräldern

Idag fann jag en artikel från 2007(?) i Aftonbladets webbupplaga av tidningen Wendela där professor Annica Dahlström intervjuats angående några av de saker hon hävdar i sin bok Könet sitter i hjärnan. Jag har inte läst boken så jag kan inte uttala mig om den i övrigt. Däremot lämnas jag med en lätt illamående känsla efter att ha läst intervjun där Dahlström hävdar att män biologiskt sett är dåliga föräldrar enbart på grund av deras kön.

Några av de saker hon säger är bland annat att män oftare skadar sina barn fysiskt eftersom de inte förstår hur sköra barn är. Barn är också tryggare hos sin mamma och skulle en man ta hand om sitt barn före tre års ålder kan detta psykiskt skada barnet samt leda till hälsoproblem i framtiden, till exempel kronisk stress, diabetes och fetma. Att pappan är pappaledig under barnets första halvår likställer Dahlström mer eller mindre med en dödsdom för barnet.

Pappans roll blir istället att ta hand om hela familjen, att skydda mamman och barnet från utomstående krafter och se till att ingen stör dem under de första åren av barnets liv. Tydligen ska han vara en bifigur i barnets liv eftersom hans "konstiga maskulina doft och mörka stämma" är för främmande för det stackars barnet. Det finns egentligen bara två saker jag kan hålla med om av allt dumt den här kvinnan säger.

Det första är att kvinnor har "ögon i nacken", vi förlitar oss mer på alla våra sinnen, även det så kallade sjätte sinnet och vi har en mer utvecklad rumsuppfattning än vad de flesta män har. Enligt en studie jag läste för något år sedan går detta tillbaka till tiden då människan ledve som jägare och samlare. Kvinnorna uppehöll sig nära hemmet och det är därifrån vi utvecklat dessa "ögon i nacken" för att hålla uppsikt över barnen samt varna för annalkande faror.

Det andra jag håller med om som Dahlström skriver i sin bok är att kvinnor har känsligare hörsel när det kommer till svaga, ljusa ljud. Jag minns att jag läste någonstans att kvinnors hörsel är anpassad att uppfatta barngråt så att vi vaknar om barnet skriker på natten. Djupare, mörkare ljud har vi dock svårare att uppfatta, åtminstone medan vi sover. Men bara för att Dahlström faktiskt lyckades få två saker rätt betyder inte att jag tycker hon har rätt.

Män behöver inte en synvinkel på 360 grader eller vakna vid minsta lilla ljud för att vara bra pappor. De behöver inte ha känsliga nerver i fingertopparna för att förstå att man inte rycker och sliter i ett litet barn och jag tror knappast det har med kön att göra om man har "mindre tålamod med dregel och bajsblöjor" för trots att jag är kvinna finns det få saker jag ogillar så mycket som snoriga näsor och bajs som letar sig utanför kanten på blöjan och uppför ryggen.

Det finns helt klart både de män och kvinnor som har detta tålamod med äckliga saker som Dahlström menar att män oftast saknar. Precis som det finns människor av båda könen som tar för hårt i barn av misstag, eller som helt missar att det lite större barnet kilar förbi med en sax i handen eftersom deras huvuden inte går varvet runt och det faktiskt pågår saker bakom deras rygg som de inte ser. För de är människor, inte män och inte kvinnor, och människor felar och gör misstag.

Trettio dagar - Dag 30 (slutklämmen)

Vart jag sklulle vilja donera pengar och varför

• MS-forskning, av rent själviska skäl så klart men också eftersom det är ett område det inte satsas på lika mycket som t.ex cancerforskning, möjligen eftersom de räknar med att vi MS:are inte kommer dö i första taget.

Löpband eller crosstrainer?

Nu när jag kommit igång med träningen fem dagar i veckan och även börjat fundera på allvar på att skaffa ett par hantlar (eller möjligen få min systers ett-kilos-hantlar), så har jag börjat tänka på det här med promenader och längre fram löpträning- Problemet här är att jag är en jäkla mes som hatar att vara utomhus i kallt väder om det inte är absolut nödvändigt. Så tankarna gick då naturligt till att införskaffa ett löpband men sedan stötte jag på ett problem.

Min kompis har en crosstrainer och jag vet flera andra som använder dessa mackapärer och tycker de är jättebra. Jag gjorde en snabb undersökning runt på nätet för att se vilken som anses ge den bästa träningen och även om crosstrainern ger en mer allsidig träning /tydligen) så bräner man mer kalorier på löpbandet. Det stod även att eftersom människan är skapt att gå och har gjort så i tusentals, miljontals år, så är ett löpband antagligen bäst att satsa på.

Som ni säkert förstår så lutar det alltså åt ett löpband, men inte enbart på grund av vad jag läst utan även på grund av att jag inte är särskilt förtjust i hur man använder crosstrainern, de där jäkla pedalerna och handtagen och skumpeliskump upp och ner. Nej, det känns helt enkelt inte som att det är något för mig. Men å andra sidan kommer jag inte köpa in någon så pass dyr utrustning riktigt än. Vädret blir snart varmare och jag kan promenera utomhus så kanske kommer löpbandet till hösten istället

Nästa hinder att komma över är att jag verkligen inte gillar att promenera ensam, men å andra sidan tycker jag inte om att prata när jag går heller. Detta kan antagligen avhjälpas med musik men vad jag ska göra åt motivationen vet jag inte för som det är nu orkar jag knappt gå hem efter jobbet, än mindre ge mig ut på en långpromenad. Kanske får det bli ett löpband i alla fall... och ett par bra promenadskor även om det alltid känns lika konstigt att ha skor på sig inomhus.

Trettio dagar - Dag 29

Vad som gör mig lycklig

• Att vara en del av gemenskapen

Trettio dagar - Dag 27 och 28

En utmaning jag skulle vilja göra

• Hoppa bungyjump... kanske 

 Vad jag är rädd för

• Höjder (så bungyjump kanske inte är för mig)
• Mörker och saker som gömmer sig i mörkret
• Spindlar, särskilt den stora feta sorten
• Sköterskor med nålar

Illamående och eländig

Idag mår jag absolut skit. Jag har haft ont i huvudet hela dagen och det har bara blivit värre och värre alltmedan timmarna tickat iväg. Fram på kvällen har jag även varit fruktansvärt illamående vilket jag även var igår kväll och jag misstänker att mitt obehag i kombination med yrselattackerna jag haft i några dagar nu har med min nya medicin att göra. Just nu känner jag mig ärligt talat inte särskilt motiverad att fortsätta utsätta mig för detta elände.

Detta fick jag på min stora dag

• Rosa pilatesboll
• Svarta sofföverdrag
• 500 kronor till en tatuering
• Vit "fågelbur" med rosa stenar i botten
• En blå och svart kontorsstol

Trettio dagar - Dag 25 och 26

Min sämsta vits

• En kvinna kom in i en bokhandel och frågade föreståndaren: "Har ni någon bok om barnuppfostran?" Föreståndaren svarade: "Nej, de är tyvärr slutsålda." Då sa kvinnan: "Jaha, men då tar jag en bok om självbehärskning istället."

En utmaning jag gjort

• Kan inte komma på något...

Trettio dagar - Dag 24

Fem bra filmer

• Troja
• Doften av grön papaya
• 28 Dagar Senare
• Robin Hood - Prince of Thieves
• Lord of the Rings (trilogi)

Olyckskorp

Jag insåg med plötslig ängslan i bästa Nasse-stil, att det idag är fredag den trettonde och bara för att jag nu vet vilket datum det är oroar jag mig för att drabbas av alltings överjävlighet. Ni kanske inte är bekanta med detta begrepp, kära läsare, men tro min när jag säger att det existerar. Det är ungefär som Murphys lag, om något dåligt kan hända så händer det (ungefär) men med alltings överjävlighet så får man även räkna med att de dåliga sakerna kommer inträffa under hela dagen.

Som tur är ska jag till min lilla trygghetszon om en halvtimma, på jobbet brukar jag sällan råka ut för några olyckor. Då är jag faktiskt mer orolig för den kolaåaj som jag ikväll ska baka inför lördagens födelsedagsfirande. Det gick ju väldigt bra att koka både knäck och kola i julas och kolapajens smet ska ju inte bli lika fast, men det finns ändå tusen saker som kan gå fel känns det som och jag är alldeles för nervös på grund av dagens datum för att kunna tänka positivt.

Nu tänker ni säkert att det bara är en massa skrock och det är sant men placebo-effekten funkar med otur och olyckor också, i alla fall för min del. Plötsligt börjar jag bli alltför medveten och över-försiktig när jag gör saker, vilket förstås leder till att jag trampar snett eller skär mig i fingret. Förhoppningsvis kommer dagen ändå gå hyfsat bra eftersom jag ikväll får långväga besök och imorgon bjuds familjen på middag här hemma eftersom jag fyller år på söndag.

Trettio dagar - Dag 23

Fem bra böcker

• Four to Score - Janet Evanovich (del  Stephanie Plum-serien)
• The Eye of the World - Robert Jordan (del i Wheel of Time-serien)
• The Old-Girl Network - Catherine Alliott
• The Lonesome Gods - Louis L'Amour
• A Fateful Choice - Rachel Lee

Trettio dagar - Dag 22

Mitt favoritcitat

•  In the beginning the Universe was created. This has made a lot of people very angry and has been widely regarded as a bad move. 

Douglas Adams, författare

Trettio dagar - Dag 21

Fem män jag skulle vilja bjuda på middag (levande som döda)

• Min pappa, så att han kan berätta historier
• Min bror, som också är en duktig historieberättare
• Robert Jordan, en av mina favoritförfattare
• Tahmoh Penikett, intressant person OCH ögongodis
• Kung Carl XVI Gustaf, ocensorerad

Nyårsafton i repris

Äntligen kom den, den efterlängtade snön, det vita fluffiga täcket som breder ut sig över min hittills gråtrista och regntunga vintervärld. Den första snön föll på eftermiddagen medan jag låg och sov ett par timmar efter jobbet. Det andra snöfallet, det som fortfarande håller på, började falla medan jag tränade. Jag kom helt av mig och istället för att stretcha och sträcka så började jag steppa omkring med lyckliga små glädjeskutt och lyckotjut.

Fast jag var snart på rätt spår igen, avslutade min träning och slängde in en matlåda i micron eftersom jag var alldeles för lat för att laga någon mat idag. Medan micron surrade i bakgrunden så stod jag lyckligt suckande vid mitt köksfönster och tittade på snön - och just precis då small det till och fyrverkerier lyste upp himlen och det kändes nästan som nyårsafton igen. På riktigt den här gången, med snö och kyla och allt som är underbart!

Trettio dagar - Dag 20

Fem negativa egenskaper som andra säger att jag har

• Högljudd
• Slarvig
• Envis
• Glömsk
• Lätt att bli arg

Trettio dagar - Dag 19

Fem positiva egenskaper som andra säger att jag har

• Rolig
• Generös
• Kreativ
• Bra smak (inredning)
• Duktig kock

Femte försöket

Igår började jag med min nya medicin mot fatigue, ett medel vars verksamma innehåll bland annat används som fågelgift och som vid överdosering kan orsaka krampanfall. Krampanfallen varnade min läkare mig för, jag får exprimentera fram och tillbaka så länge jag håller mig till 20mg om dagen men överstiger jag den doseringen ökar risken för biverkningar avsevärt. Det där om fågelgiftet fann jag på en amerikansk hemsida om olika MS-relaterade läkemedel.

Som sagt tog jag min första kapsel igår och höll mig till en. Jag märkte inte av någon skillnad vare sig till eller från vad gäller tröttheten. Idag tog jag en kapsel på morgonen och efter några timmar kände jag mig lätt snurrig men det gick snabbt över. Fram på eftermiddagen började jag känna mig rejält trött, betydligt mer än jag gjort under de här två veckorna som jag varit ledig från jobbet och inte tagit någon medicin alls mot min fatigue.

Däremot så tror jag inte att den plötsliga tröttheten har med den nya medicinen att göra, det borde ta lite längre tid än två dagar att märka av någon effekt och det vore för jävligt om trötthet skulle vara en av biverkningarna. Imorgon ska jag ta en på morgonen och en efter ett par timmar för att se hur det funkar. Min läkare sa även att jag kan ta två på morgonen och en på eftermiddagen, eller till och med två på eftermiddagen. Jag får testa mig fram till en kombination som passar mig.

Det här blir den femte medicin jag testat mot min fatigue. De första två funkade bra i några månader innan effekten började gå ur dem, den tredje funkade i några veckor och biverkningarna var fruktansvärda. Den fjärde funkade sämst, jag märkte knappt någon skillnad i tröttheten och vad lite skillnad jag märkte höll bara i sig ett par veckor. Så snart jag slutade med dem kände jag mig dessutom mycket gladare och mentalt piggare än jag gjort på länge.

Så nu hoppas jag på att det ska vara femte gången gillt och att den här medicinen ska fungera för mig. Min läkare verkar ha höga förhoppningar men ska jag vara helt ärlig så har jag gett upp lite. Jag vill ha en positiv inställning och tro på medicinen men efter fyra misslyckade försök och fyra besvikelser känner jag mig inte särskilt entusiastisk. Den här gången får min läkare stå för positiviteten medan jag väntar på resultaten och ser vad som händer utan förväntningar.

Trettio dagar - Dag 18

En talang jag skulle vilja ha och varför

• Jag skulle vilja kunna sjunga "på riktigt", utan att rösten brister eller folk börjar vrida sig i plågor. Jag älskar att sjunga så det vore ju kul att kunna göra det annat än när jag är ensam.

Trettio dagar - Dag 17

Ett kort på min handstil

Dagens middag

Det har varit riktigt kallt nu på kvällen och vad passar då bättre än lite god soppa? Jag slängde ihop lite saker i en kastrull och slutresultatet blev en jättegod lax- och räksoppa. En liten klick creme fraiche åkte ner i katrullen tillsammans med lite potatis, purjolök och en rejäl nypa dill. Jag vill inte förstöra ett vinnande koncept men nästa gång funderar jag på att ha i lite curry också, bara för att få en klatschig färg och lite smak. Fast då får jag nog byta ut laxen mot en vit fisk istället.

Ett förbannat jävla skithelvete

Idag åkte jag in till stan för att uträtta lite ärenden och kom hem på skitdåligt humör och med fruktansvärd ryggvärk. Det började bra med en busstur in till stan och ett besök på banken innan jag gick för att köpa en ny snabbkopplare till min nya diskmaskin. Efter det gick det definitivt utför när jag promenerade bort till apoteket för att hämta ut mediciner som jag ringde och beställde redan innan jul men som tydligen hade världens längsta leveranstid.

Till saken hör att jag var på apoteket redan förra veckan efter att jag fått ett SMS om att grejerna nu fanns för avhämtning. När jag pratade med kvinnan på telefon frågade hon om jag vill ha dem levererade i en blå påse vilket jag sa att jag ville. På det sättet slipper jag stå i kön till recepten och kan hämta grejerna i kassan. Men när jag var där förra veckan kunde tjejen i kassan inte hitta någon blå påse och sa att jag fick komma igen senare.

Eftersom det nu gått en vecka tänkte jag att jag skulle ge det hela ett nytt försök, men än en gång kunde den blå påsen inte hittas och jag måste erkänna att jag inte var på mitt bästa humör när jag talade om för kassörskan att det här fanimej inte var första gången jag bett om en blå påse och sakerna ändå inte fanns i kassan. Jag talade även om att jag varit inne redan förra veckan, om SMS:et jag fått och efter lite letande så talade hon om att jag fick ta en kölapp.

Jag fick nummer 145 när nummer 119 betjänades och jag fick stå där och vänta i nästan en halvtimma medan jag blev argare oh argare. Ryggen gjorde så ont att jag knappt kunde stå rakt och den jävla surkärringen som jag brukar råka ut för satt i en av de bemannade kassorna. Med min tur väntade jag bara på att få just henne så att hon kunde vara snäsig och otrevlig som hon brukar vara. Men jag hade tur och fick en annan inte lika snäsig kvinna.

En viss otrevlighetsfaktor fanns ändå men inte på långa vägar så illa som det brukar vara med surkärringen och jag struntade i att snäsa tillbaka vilket jag misstänker att jag nog gjort om jag fått den sura tanten. För jag var verkligen inte på gott humör och hade hunnit komma på ungefär tio olika elaka saker att säga, varav den snällaste var en dryg fråga om det inte räknades som ett serviceyrke att arbeta på apoteket så kanske skulle de behandla sina jävla kunder lite bättre.

Just nu sitter jag här och funderar på om det finns något formulär någonstans där man kan fylla i exakt hur arg och besvikna man är på den urusla servicen, inte bara på apoteket men även deras beställningsservice. Det här är ju som sagt inte första gången jag bett om att få saker skickade i en blå påse, ja, faktiskt så brukar det vara de som frågar så varför ska det då vara så jävla svårt att se till att det blir gjort så att jag slipper stå och plågas i evigheter.

Saken blev inte bättre av att det satt ett par otrevliga gubbjävlar och väntade tillsammans med sina lika otrevliga kärringfruar. Jag är inte den som blir arg på främmande folk i första taget men när de sitter och pratar om hur det bara är pensionärer på apoteket och alla andra måste ju vara arbetslösa (alltså jag och de två andra som inte hade grått hår) och fäller dryga kommentarer om hur de minsann är sjuka men ändå måste vänta i kö på folk som inte är lika gamla och sjuka.

När det väl blev min tur var jag så arg att jag skakade och det brände i ögonen av återhållna arga tårar. Jag hade god lust att slita till mig en av gubbjävlarnas rullatorer och slå ihjäl dem med den, men jag lyckades stilla mig och blängde istälet surt på dem. När jag fått mina mediciner skyndade jag mig därifrån så snabbt jag bara kunde, kom med en buss tio minuter senare och kunde äntligen slappna av efter några rent helvetiska timmar.

Trettio dagar - Dag 16

En hemlighet om mitt jobb

•  Om larmet skulle gå igång finns det ett statshemligtsklassat säkerhetsord man ska säga till vaktbolaget när de ringer

Alla tuttar är inte bra tuttar

Ammande mammor i alla ära och visst ska man få slita fram tuttarna när och varsomhelst och blah blah blah, men ibland går det definitivt till överdrift. På flera tidningars hemsidor har jag idag läst om en mamma som ammade i bilen. På vägen. Medan hon körde! Med i bilen var även två (eller tre) andra barn och eftersom det säkerligen är distraherande att amma och köra samtidigt så körde kvinnan in i en tankbil och hela familjen fick föras till sjukhus med lindriga skador.

Man får väl vara glad för det lilla och mamman är säkert glad att alla hennes barn klarade sig oskadda efter hennes helt sjuka bilfärd. För det finns faktiskt inga ursäkter, precis som man inte har barnen i knät när man kör bil så sitter man fan inte vid ratten och ammar. Det finns en tid och en plats för sådant och E20 är inte en av dessa platser. Å andra sidan tycker jag inte att Ica-butiken eller ett café är rätt plats heller men där är åtminstone inte ett ton tunga fordon inblandade.

Ja, det här med mitt amningsmotstånd, vilket inte egentligen existerar, det är snarare mitt bröstmotstånd som visar sig. För jag vill inte se nakna bröst någonsin, någonstans och allra minst i mataffären. Annars gillar jag bröst, bröst är vackra och mjuka och sköna att ta på, men jag vill inte se dem helt nakna på samma ställe där jag köper mitt bröd och mitt toapapper, eller där jag tar en fika tillsammans med en kompis... eller när jag har föräldrasamtal på jobbet.

För det har faktiskt hänt att jag suttit med en förälder och helt plötsligt började hon amma sin baby mitt framför ögonen på mig och tolken som var med, utan att ens försöka hänga en handduk över axeln eller på annat sätt försöka dölja sig. Hur många som läser den här bloggen och INTE jobbar inom vården kan säga att ni sett nakna kvinnobröst på er arbetsplats? Dessutom kunde jag inte säga något för om det finns en sak alla vet så är det att man inte jävlas med ammande mammor.

Ammande mammor har nämligen tillstånd utfärdat av tio olika utskott, i tre kopior, plus att det inte är politiskt korrekt att vara anti-amning på allmän plats. Gillar man inte att se spädbarn dia, det mest naturliga och pluttenuttiga i världen, då är det tydligen något fel på en. Personligen tycker jag inte att det är något större fel på mig bara för att jag inte vill se nakna bröst överallt. Vad blir det härnäs? Amning på bussen? Eller vid ingången till köpcentrat?

Är det svårt att vänta fem minuter tills man hunnit lämna butiken och gå till sin bil? Eller som i fallet med den ammande mamman som redan satt i bilen och körde den, var det svårt att vänta till nästa avfart och kanske STANNA bilen innan hon tog fram tuttarna? Så vad då om ungen skriker och är hungrig precis i denna sekund? Dör barnet av att behöva vänta ett par minuter? Är det här något om spädbarn som jag inte känner till? Visste alla andra om att spädbarn dör av att skrika i fem minuter?!?!

Trettio dagar - Dag 15 (halvvägsstrecket)

Den finaste egenskapen hos min bästa vän

•  Hon är ärlig och står för vad hon tycker och tänker

Trettio dagar - Dag 14

Min högsta önskan just nu

• Jag önskar att 2012 blir ett år som flyter på utan missöden eller oro

Från det ena tll det andra och tillbaka igen

Klockan är strax efter tio på kvällen och plötsligt vill jag baka, jag vill äta saftiga mjuka kakor eller en härligt varm äppelpaj. Tyvärr har jag inget mjöl och gör jag äppelpaj (på havregryn) så har jag ingen vaniljsås eller glass att äta till den och utan glass är varm äppelpaj rätt så meningslös. Så jag får helt enkelt stå emot frestelsen och se till att baka imorgon när jag varit i affären. Imorgon ska även den gamla diskmaskinen slängas och den nya förhoppningsvis bli inkopplad.

Det ska bli skönt med diskmaskin igen, det finns få saker jag avskyr så mycket som att diska vilket också är varför jag idag diskade ett mindre berg när jag till sist insåg att det snart inte fanns någon plats kvar på diskbänken. Självklart känner man sig nöjd efteråt, som om man faktiskt åstadkommit något bra, men under tiden som jag står där med händerna i det varma vattnet och framsidan av tröjan helt genomblöt så känner jag mig långt ifrån nöjd med min situation.

Överhuvudtaget har jag väldigt svårt för det här med städning. Jag gör det endast under hot och knappt ens då. Vet jag att jag ska få besök så tar jag fram dammsugaren och kanske till och med gör ett svep med skurtrasan över golven, men jag drar ut på det in i sista stund så att jag städar dagen innan besöket. Det har till och med hänt att jag precis ställt undan städgrejerna när det ringer på dörren och mina besökare drar in sina skitiga skor på mina nytorkade golv.

Jag är dock inte en av de där totalt anala människorna som får ett nervöst sammanbrott av lite smuts på golven. Jag har känt och känner folk som nästan dör om de ser en liten sten på hallgolvet eller ett hårstrå i handfatet. Fast det där med hårstrån i handfatet kan jag hålla med om är fruktansvärt äckligt. Som tur är fäller jag väldigt lite hår så jag behöver sällan våndas över sådana saker. Andras hår kan jag nästan inte titta på när det väl fallit av deras huvuden.

Annars gillar jag hår, jag gillar att ta på andras hår och jag gillar att leka med mitt eget hår. Min syster å andra sidan hatar det, hon skriker om någon kommer ens i närheten av att nudda hennes huvud och min bror har börjat morra han också. Min mamma accepterar hårpillandet en liten stund men sedan får hon nog, vilket ungefär är hur jag är också. Andra får ta på mitt hår men bara lite och jag hatar verkligen att bli smekt över huvudet eller någon som drar fingrarna genom mitt hår.

För någon som tycker om att ta på andra och som älskar att krama barnen på jobbet och hela tiden lägger handen på deras huvud eller rygg, så tycker jag inte om att bli vidrörd av andra människor annat än kortare stunder. En kram går bra eller att sitta nära någon i soffan när man tittar på filmen, men det här eviga pillandet driver mig till vansinne - och hur jag kom in på det här ämnet vet jag faktiskt inte. Tankarna liksom sprang iväg med mig.

Jag har i alla fall lyckats övertala mig själv (med lite hjälp av en chattande vän) om att paj utan glass inte är en så stor förlust och tänker ge mig på att baka trots den sena timman. Det är tur att köksskåpen inte gapar helt tomma, annars hade jag fått våndas över det här paj-suget hela kvällen och natten. Jag är inne i en matlagnings- och bakningsfas just nu så risken finns att ni kommer få höra talas om mina kulinariska ansträngningar vare sig ni vill eller inte. Men det är min blogg så vad bryr jag mig?!

Att-göra-lista

(Saker jag gjort i fetstil)

1. Startat min egen blogg
2. Sovit under stjärnorna
3. Spelat i ett band
4. Besökt Hawaii
5. Sett en meteorskur
6. Gett mer än jag har råd med till välgörenhet
7. Besökt Disneyland/Disney World
8. Klättrat i berg
9. Hållit en bönsyrsa i handen
10. Sjungit solo - inte på scen men i duschen
11. Hoppat bungeejump - ibland får jag för mig att jag skulle vilja pröva
12. Besökt Paris
13. Sett ett åskoväder över havet
14. Lärt mig själv något från grunden - lärt mig olika målningstekniker på egen hand
15. Adopterat ett barn
16. Haft matförgiftning
17. Gått hela vägen till toppen av Frihetsgudinnan
18. Odlat mina egna grönsaker - odlat potatis och morötter med barnen på jobbet
19. Sett 'Mona Lisa' i Frankrike
20. Sovit på ett nattåg
21. Haft kuddkrig
22. Liftat
23. Varit hemma från jobbet utan att vara sjuk
24. Byggt ett snöfort
25. Hållit ett lamm
26. Badat naken
27. Sprungit ett marathon
28. Åkt i en gondol i Venedig
29. Sett en solförmörkelse
30. Sett en soluppgång eller solnedgång
31. Slagit en home run
32. Varit på en kryssning - räknas en resa till England?
33. Besökt Niagarafallen
34. Besökt mina förfäders födelseplats - hur många generationer tillbaka?
35. Besökt ett amishsamhälle
36. Lärt mig själv ett nytt språk - jag skulle vilja lära mig själv spanska
37. Haft tillräckligt med pengar för att känna mig tillfreds
38. Besökt Lutande Tornet i Pisa
39. Klättrat på en klättervägg
40. Sett Michelangelos 'David'
41. Sjungit karaoke
42. Sett gejsern Old Faithful få ett utbrott
43. Betalat för en främling på restaurang
44. Besökt Afrika - varit i Marocko
45. Promenerat på en strand i månsken
46. Åkt ambulans
47. Blivit avbildad av en konstnär
48. Djuphavsfiskat
49. Besökt Sixtinska Kapellet
50. Åkt hela vägen upp i Eiffeltornet
51. Snorklat
52. Kysst någon i regnet
53. Lekt i leran
54. Varit på en drive-in biograf
55. Medverkat i en film - gjorde och var med i en film på mellanstadiet i alla fall
56. Besökt Kinesiska Muren
57. Startat ett företag
58. Tränat kampsport
59. Besökt Ryssland
60. Arbetat på ett härbärge
61. Varit med i scouterna - var med i juniorerna som barn
62. Sett valar
63. Fått blommor utan att fira något
64. Gett blod - får inte lämna blod på grund av min MS
65. Hoppat fallskärm
66. Besökt ett koncentrationsläger
67. Inte kunnat betala en räkning pga för lite pengar på kontot - bara en gång som tur är
68. Flugit helikopter
69. Sparat en favoritleksak från barndomen
70. Besökt Lincolnmonumentet
71. Ätit kaviar
72. Sytt ett lapptäcke - ingen avancerad kreation
73. Besökt Times Square
74. Besökt Everglades (träskområde i Florida)
75. Blivit avskedad från ett jobb
76. Sett vaktbytet i London
77. Brutit ett ben - bara lilltårna, vid tre olika tillfällen
78. Åkt motorcykel
79. Besökt Grand Canyon
80. Publiserat en bok
81. Besökt Vatikanen
82. Köpt en sprillans ny bil
83. Besökt Jerusalem
84. Varit med på bild i tidningen - gruppfoton för diverse skolaktiviteter
85. Läst hela bibeln - inte hela men jag har läst en hel del
86. Besökt Vita Huset
87. Dödat och tillagat ett djur
88. Haft vattenkoppor
89. Räddat någons liv
90. Suttit med i en jury
91. Träffat en kändis
92. Varit med i en bokklubb
93. Förlorat en närastående
94. Fött barn
95. Besökt Alamo (missionsstation i Texas)
96. Simmat i Stora Saltsjön (USA)
97. Varit inblandad i ett rättsfall
98. Ägt en mobiltelefon
99. Blivit stucken av en geting
100. Ridit på en elefant

Trettio dagar - Dag 13

Fem kvinnor jag skulle vilja bjuda på middag (levande som döda)

• Astrid Lindgren, en självklarhet vid alla middagsbord
• Mary Mellberg, min gammelmormor som tydligen var synsk
• Janet Evanovich, en av mina absoluta favoritförfattare
• Maggie Smith, som säkert berättar om sin spännande skådespelarkarriär
• Min lillasyster för jag tror att hon också skulle vilja träffa gästerna

Vardagsliv

Den senaste tiden har jag funderat på exakt hur svår min MS är i jämförelse med andra MS-patienter, hur ligger jag till på en skala från ett till tio om någon helt objektiv skulle få för sig att rangordna oss. För det mesta tänker jag att jag nog har det ganska bra och antagligen har de allra flesta MS:are det långt värre än vad jag har. Men så läser jag eller hör talas om någon som anses ha mycket svåra MS-symptom och jag blir lite ställd för så skulle jag beskriva min vardag. Eller så betyder det bara att jag har lite mer jävlaranamma.

Nya matexperiment

Det är ett sorgligt faktum i mitt liv att jag gått tre år på Hotell- och Restaurangprogrammet där jag tillbringade flera dagar i veckan med att laga mat och jag blir ändå helt ställd av vissa saker. Som huruvida man kan ersätta mjölen i bechamelsåsen med havregryn eftersom allt mitt mjöl är slut. Tekniskt sett borde det gå om jag maler grynen lite i min icke-existerande mortel men jag blir ändå osäker och undrar om jag kanske ska hoppa över att göra lasagne idag.

Om jag faktiskt vågar mig på att göra bechamel på havregryn så kommer det bli en fetaostsås och jag tänker smaksätta lasagnen med rosmarin vilket är ett expreiment. Oftast när kyl och frys börjar tömmas på de mer uppenbara alternativen så brukar min kulinariska våghals komma fram och jag blandar ner lite av varje i en gryta, smakar av med svartpeppar eftersom det är min favoritkrydda och sedan hoppas jag att jag överlever natten utan ett sjukhusbesök och magpumpning.

Om det blir ett lyckat experiment kan det tänkas att jag lägger upp receptet här på bloggen så att ni antingen kan frestas eller förfasas. För egen del känner jag mig faktiskt rätt så frestat, med undantag för det där med vetemjöl vs. havregryn och om jag fegar ur så kan jag ju smälta ner osten i mjölken och låtsas att jag gjorde på rätt sätt. Ingen annan kommer ju äta middag med mig idag och om jag misslyckas totalt så finns det ju alltid smörgåsar.

Trettio dagar - Dag 11 och 12

En ny sanning om mig

• Jag tycker om att träna efter en livstid av att avsky fysisk ansträngning

Ett kort på något jag vill ha just nu