Fel och brister

Jag är inne i någon slags introvert fas där jag försöker syna mig själv i sömmarna för att försöka ta reda på vad som får just mig att tänka och agera som jag gör. De flesta av dessa tankar är inte nya, jag är något av en enstöring så jag har haft trettio år på mig att sitta och fundera på mig själv och mitt liv.På det stora hela tycker jag nog att jag är en rätt så bra människa även om mina fel och brister är flera och ibland riktigt allvarliga.

Hur många gånger barnen på jobbet än säger; "Du är så rolig, fröken" när jag skojar och busar med dem, så kan jag ändå ryta i när saker går mig emot; hur många gånger jag än får höra att jag kan få andra att skratta så kan jag ändå vara sur och tvär. Jag kan ha en riktig jobbig attityd när jag blir arg, jag lever för att argumentera med och mot allt och alla, jag är inte en lagspelare och jag kan vara riktigt svår att föra ett samtal med.

Många av mina sämre sidor stammar från en barndom som var långt ifrån idyllisk, det kunde emellanåt vara lite jobbigt hemma och i skolan blev jag mobbad så till den grad att jag efter ett tag gick in i mig själv och var nöjd med ensamheten. Jag var tyst och deltog aldrig riktigt förrän jag började gymnasiet och fick nya vänner i en ny skola. Det var då jag började ha starka och ofta högljudda åsikter, antagligen i ett försök att ta igen alla år av tystnad.

Den tvära personligheten började också visa sig mer och mer efter att den mestadels var något jag bara visat hemma med familjen och när jag flyttade hemifrån och hade friheten att leva mitt liv som jag ville, att bete mig hur jag vill, ja, då fanns det inget som stoppade mig. Och här är jag nu, om ett par månader är det tolv år sedan jag flyttade hemifrån och jag har fortfarande svårt att släppa taget om den där obstinata flickan jag var då.

Det sista halvåret innan min förre chef slutade käftade jag emot och ifrågasatte honom så många gånger att jag ibland kunde svära på att han hade mord i blicken. Vid ett tillfälle sa han att jag måste tänka efter innan jag lägger fram ett argument eller ett förslag och det kan nog vara sant, i alla fall vad gäller argumenten för där vet jag att jag kan brista. Oftast för att jag VET att jag har rätt och blir frustrerad när andra inte förstår det.

Man skulle ju kunna tro att jag lever i ett ständigt tillstånd av ånger över saker jag sagt och gjort men skrämmande som det kan verka så gör jag sällan det och jag ber väldigt sällan om ursäkt. En före detta bekant påpekade att sociopater inte heller känner ånger eller skuldkänslor men det var lite väl magstarkt. Hur många fel och brister jag än har så är psykisk ohälsa inte en av dem och jag tycker att jag är fruktansvärt normal och alldaglig.

Som jag sa i början av det här inlägget så får jag nog ändå säga att jag trots allt detta är en bra person, jag bryr mig om min familj, mina vänner och mina kollegor; mitt arbete gör mig lycklig och får mig att må bra; jag är kapabel att känna empati för andra även om jag inte tycker synd om varje människa som har det svårt. Jag är nöjd och glad med hur jag är även om inte alla tycker om den personen och allt som är fel med henne.