Stackars den som inga byxor har

Jag läste en artikel i dagens lokaltidning TTELA och måste erkänna att jag blev lite paff av innehållet. En man som suttit på Brinkeberg i Vänersborgs kommun, frigavs efter närmare tre månader på anstalten men när han knallade ut genom portarna hade han varken byxor eller skor. Skorna hade beslagstagit redan vid gripandet för teknisk undersökning och byxorna han hade när han greps hade blivit för trånga. Det ansökta klädbidraget hade han dessutom nekats.

... och nu ska vi alla tycka synd om den stackars mannen utan byxor i närmare nollgradig regndis. Låt mig höra en unison suck av sympati, kära läsare. För visst är det synd om den stackars saten som begått en kriminell handling och hamnat på anstalt där han inte bara satts i arbete utan även haft tillgång till idrottshall, fotbollsplan och i alla fall tre mål lagade mat om dagen. Ja, han har verkligen inte förtjänat sitt byxlösa öde efter den pärs han fått utstå.

När han frigavs fick han nästan 700 kronor och en redan betald tågbiljett till Stockholm där han är hemmahörande. Eftersom klädbidraget blivit nekat blev han istället erbjuden att köpa byxor och skor på anstalten men eftersom pengarna skulle räcka till mat och uppehälle tills han kan få pengar av socialtjänsten i hemkommunen tackade han nej till detta. Istället förväntade han sig tydligen att samhället var skyldig att ge honom ett par skor och byxor.

Jag vet inte vad ni läsare tycker men jag anser i alla fall inte att mina skattepengar ska gå till kriminellt belastade personer så att de kan få gratis kläder när de redan har fickan full av pengar. Särskilt efter att ha levt i frihetsberövat välstånd i några månader. För jag är inte en av de där mesarna som tycker att det är synd om folk som sitter på anstalt och som får nöja sig med sitt lilla rum och att anpassa sitt liv efter anstaltens regler och rutiner.

Det finns så många andra som verkar tycka att människor som begår brott ska få en smäll på handen och en klapp på huvudet så jag behöver inte vara en av dem. Jag kan istället sitta här och långsamt puttra i min irritation över hur vi tydligen ska tycka synd om den här mannen för att han blivit av med skorna på grund av det brott han begått, som blivit av med byxorna för att han gått upp i vikt och som inte haft framförhållningen att skicka efter kläder hemifrån utan istället förväntat sig att få klädbidrag.

För det står nämligen också i artikeln, att han ansökte om bidraget, svaret drog ut på tiden och när det väl blev dags för frigivning så hade han inte tid att få några kläder skickade till sig. Så man får ju anta att någonstans där i Stockholms-trakten finns det ett par byxor som passar och som kunde ha funnits på anstalten den dagen det blev dags att lämna den. Det var väl helt enkelt lättare att tro att samhället var skyldig honom ytterligare en sak.