lördag 27 november 2010

Dagen efter

Så här dagen efter mitt inlägg om röstning, hittar jag två kommentarer från människor som med all säkerhet aldrig tidigare läst min blogg och aldrig kommer göra det igen. Den ene verkar vara en partimedlem, den andre är anonym så jag vet inte vem han eller hon är. Båda anser i alla fall att ja, man får rösta på vad som helst. Fast det var inte så mycket det jag fann intressant för den biten hade jag redan räknat ut.

Nej, det som verkligen intresserade mig var att två vilt främmande människor utan minsta anknytning till mig eller någon jag känner (om man nu inte tror på teorin att alla människor känner varandra i sjätte led), ändå på något sätt fann min blogg, läste mitt inlägg och beslöt sig för att kommentera det. Redan när jag skrev det undrade jag faktiskt om något sådant skulle hända, särskilt eftersom jag använde partiets namn.

Det skulle alls inte förvåna mig om i alla fall herren som jag antar är partimedlem, faktiskt söker på partinamnet för att se vad som händer i bloggvärlden. Annars känns det väl som ett rätt stort sammansträffande att han skulle hitta inlägget bara några timmar efter att det postades. Man kan ju fråga sig varför. Är det bara för att ta tempen på vad svenska folket har för åsikter? Eller fick jag en ovanligt beskedlig kommentar.

Jag kan inte påstå att jag någonsin känt mig manad till att lära känna människor som har främlingsfientliga åsikter, deras människosyn är tillräckligt olik min för att det känns som att ett sådant möte är omöjligt. Vad mina redan existerande vänner och familjemedlemmar anser är inget vi diskuterar eftersom jag vill inte ta den idiotiska dialogen med dem. I det fallet är det nog bättre att bara hålla tyst.

Min erfarenhet av nationalister, rasister och liknande, är begränsad till klasskamrater, bekanta och folk man läser om i intervjuer och artiklar. Nazister har alltid för mig verkat vara rätt skränig och bråkiga, den klassiska skinnskallen som rusar runt och viftar med armarna. Främlingsfientliga är svårast av alla att känna igen för de ser ut som vem som helst och yttrar sina åsikter när ingen kan höra dem.

Rasister, eller nationalister (vilket nu verkar blivit synonym med rasist), är också svåra att känna igen. De är inte riktigt lika stökiga som sina rakade kusiner. Däremot ser flesta av dem väldigt självgoda ut, som att de riktigt gottar sig i eländet. Många av dem verkar vara välmående rikemansungar, eller gillar i alla fall att presentera sig så, vilket bara får mig att tro än mer på att de inte vet ett smack om invandrare.

För en invandrare är ju ingen siffra i statistiken, han eller hon är en människa, en individ som har samma rättigheter och skyldigheter som alla andra. Kriminella, soffliggare och annat drägg är inte mer överrepresenterade bland invandrare än vad de är bland helsvenskar. Jag har mött ett fåtal invandrare som inte velat lära sig svenska och som varit helt nöjda med att leva på bidrag resten av sina liv.

Men de allra flesta går i skolan, lär sig svenska, skriver in sig på Arbetsförmedlingen, skaffar praktikplatser och söker jobb. De försöker vara en del av det svenska samhället utan att ge upp sin kultur och sitt ursprung, något jag tycker de ska ha beröm för, inte utsättas för ogrundade påståenden om att de försöker förvandla Sverige till en muslimsk stat. Tyvärr verkar detta löjliga påstående blivit någon slags sanning.

Påståendet att man inte får sjunga svenska nationalsången på skolavslutningen är patetisk och osann, likaså att avslutningar i kyrkan beror på muslimerna. Staten och kyrkan har separerat om någon missade det, och skolväsendet tillhör staten inte kyrkan. Det är mer troligt därför som många skolor väljer att finna andra lokaler för sina avslutningar. För att inte tala om alla löjliga missförstånd hela tiden.

Som att muslimer (och människor med andra religioner) skulle vara emot att vi firar svenska högtider. Det finns inget föräldrarna på min arbetsplats tycker är roligare, än när vi firar midsommar, lucia och har julpysselkvällar. Det finns heller inget jag tycker är intressantare än att lyssna på dem berätta om deras kultur och högtider. Men föräldrarna vet att vi bara firar svenska högtider, eftersom vi är en svensk förskola.

Jag tror om något att invandrare är bättre på än oss svenskar är att blanda sina egna traditioner med våra. De firar bajram och ramadan och jul och midsommar. Jag förstår verkligen inte de här löjliga påstpendena om att de, som grupp, skulle vilja ändra på oss när det i min erfarenhet är precis tvärtom. Men som med allt annat så antar jag att hatfulla människor bara bryr sig om vad en liten handfull människor tycker och gör.

fredag 26 november 2010

Får man rösta på vad som helst?

Det här inlägget har legat och gnagt i mig ett tag nu, ända sedan strax efter valet faktiskt, och det skrämmande stora valstöd Sverigedemokraterna fick. Man undrar ju, vilka är de här personerna som röstade på dem? Var bor de? Vad jobbar de med? Är de läkare som svurit en ed att hjälpa människor i nöd, eller kanske poliser som är menade att beskydda medborgare oavsett urspungsland och hudfärg?

Det som gör mig mest illa berörd är ändå tanken på att de kanske är lärare som
följer en läroplan byggd på idén om solidaritet med alla människor. Att människor som varje dag arbetar med barn, som mycket mäjligen kan ha ett brn med utländsk härkomst i sin klass eller barngrupp, skulle rösta på ett så vidrigt parti som Sverigedemokraterna. Hur kan man följa läroplanen om man sympatiserar med rasister?

Det finns inte en människa som kan påstå att SD inte skulle vara rasister, hur mycket partiet än bräker om att de är nationalistiska. De gick till val med ett valprogram där invandring och hur man ska minska antalet invandrare i Sverige, samt en valfilm om... Ja, herregud, jag kan inte ens beskriva hur vedervärdig den är. Ni får helt enkelt klicka på länken och se själva. Jag trodde inte det var sant när jag såg den i alla fall.

Det finns alltså människor som frivilligt röstat på ett parti som anser att invandring är ett hot mot den svenska kulturen och vars medlemmar anser att invandring endast bör förekomma om invandraren i fråga ser etniskt svensk ut (enligt en något plump kvinnlig SD:are jag nu glömt namnet på) och andra liknande uttalanden. Det är inte att vara nationalist eller värna om den svenska kulturen, det är rasistiskt.

Det som ger mig mardrömmar, och som låg bakom att tanken till det här inlägget alltså väcktes, är just vilka som röstat. Var det den beskedlige mannen som hjälper dig på banken, eller kanske tandläkaren du går till, eller hon den där som tar emot ditt barn varje dag på förskolan? Och om du inte heter Svensson eller Andersson, eller om bryter på arabiska eller bosniska, vad tänker de egentligen när de ser dig?

Jag tycker att de lärare som den 19 september (eller dessförinnan) gick och lade sin röst på Sverigedemokraterna, borde ta och läsa den läroplan ni är menade att följa i arbetet med de barn ni ska ansvara för;
"Skolan skall främja [för att] främlingsfientlighet och intolerans [möts] med kunskap, öppen diskussion och aktiva insatser. Det svenska samhällets internationalisering och den växande rörligheten över nationsgränserna ställer höga krav på människors förmåga att leva med och inse de värden som ligger i en kulturell mångfald. Medvetenhet om det egna och delaktighet i det gemensamma kulturarvet ger en trygg identitet som är viktig att utveckla, tillsammans med förmågan att förstå och leva sig in i andras villkor och värderingar."
"Inget barn skall i förskolan utsättas för diskriminering på grund av kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, sexuell läggning hos någon anhörig eller funktionshinder eller för annan kränkande behandling. Verksamheten skall syfta till att barnens förmåga till empati och omtanke om andra utvecklas, liksom öppenhet och respekt för skillnader i människors uppfattningar och levnadssätt."
Hur ska ni kunna lära barnen något av detta, när ni själva anser att vissa av dessa barn inte ens förtjänar att behandlas som likvärdiga människor? I Läroplan för förskolan Lpfö 98, står det till och med; "Vuxnas förhållningssätt påverkar barns förståelse och respekt för de rättigheter och skyldigheter som gäller i ett demokratiskt samhälle och därför är vuxna viktiga som förebilder" så hur tänker en SD:are som är lärare?

Jag brukar ofta se folk i debatter och på kommentarsidorna till bloggar och artiklar, som frågar dem som försvarar mångkultur och invandrare och flyktingar, om de bor i ett invandrartät område. Skulle den andre personen då svara nej, så verkar det som att alla hans eller hennes argument plötsligt blir lika tomma som luft. Man får tydligen endast ha åsikter om invandrare om man bor nära dem.

Innan någon av mina läsare då känner sig manade att ställa mig den frågan, för de som inte redan vet, så bor jag i ett område där det för två år sedan bodde närmare 70% invånare med annat ursprungsland än Sverige. Det är mer än att det flyttar in en kroatisk familj på din mammas gata. I mitt sjuvåningshus är det svenska efternamn på inte mer än tio dörrar, resten är övervägande arabiska och albanska.

Mitt område har också dåligt rykte, när något händer här; vare sig det är ungdomar som slåss, bilar som stjäls eller poliser som attackeras, så slås det på stort i lokaltidningen, ofta med helsidesuppslag (även när det inte är mitt område utan närliggande områden så är det oftast vi som hamnar på tapeten ändå). Samma sak händer i övervägande svenska, lite "finare" områden, och det blir en notis i ett hörn av tidningen.

Jag undrar hur många av de som skriver dessa artiklar, eller som har främlingsfientliga åsikter, som faktiskt bor i ett invandrartätt område. För inte borde det väl bara vara de med positiva åsikter om invandrar som får stå tillbaka om de inte bor granne med en arab, en alban eller en somalier. Det borde väl vara alla dessa hatfulla människor också, de som tycker invandrare bara är till besvär och ska skickas hem.

Trots det som händer i mitt område, trots alla skriverier och negativa rykten som florerar, så har jag nog aldrig trivts så bra som jag gör just här. Ja, någon tände eld på en bil för inte så länge sedan, i somras fick vi en ruta krossad på jobbet och vissa av mina grannar vet inte vart volymknappen sitter på deras stereoapparater, men vart brinner det inte, vart krossas rutor inte av snorungar och vart spelar grannen inte för högt?

Vad är det för skillnad på min granne Mohammed och din granne Anders? Förutom att min granne inte föddes i Sverige, talar svenska med brytning, har mörk hud och mörkt hår och gillar att spela annan musik än Gyllene Tiders Juni, Juli, Augusti på repeat en hel sommar (ja, det har faktiskt hänt mig, varje onsdag, fredag och lördag i tre månader). Grannar är underbara eller irriterande, oavsett vad de pratar för språk.

... och eftersom det här inlägget nu slutat handla om röstning och istället övergått till ett inlägg om varför man vill sparka vissa grannar och krama andra, så ska jag avsluta här. Men jag vill tillägga att jag som bor, lever och arbetar i ett invandratätt område, som varje dag träffar människor med tjugo olika kulturer, nog har en mer trovärdig bild av mina grannar än vad Jimmie Åkesson och hans anhängare har.

Sömnproblem

Det går verkligen inte att somna idag, hur mycket jag än försöker. Jag kan känna hur ögonlocken är på väg att stängas och jag gäspar och gäspar så det står härliga till, men hjärnan är glasklar och arbetar på högvarv. Det händer då och då men det är alltid värst när jag måste vara tidigt på jobbet, imorgon redan vid klockan sju på morgonen. Det är ju en sak om jag somnar senare och kanske inte ska börja jobba förrän tio.

Det kändes meningslöst att ligga och stirra i taket och rulla tummarna så jag tänkte jag skulle trött ut mig själv med lite surfande och hamnade på något sätt här på bloggen. Och efetrsom det här är en miserabel blogg (jag kanske ska döpa om den) så ville jag dela med mig av mitt omänskliga lidande. Jag vet inte hur min kollega fixar det här med sömnlösheten, jag håller på att bli galen och jag kommer ju ändå att somna.

Nu känner jag mig faktiskt som att jag kanske kan somna om jag bara stänger ögonen s nu ska kudden få sit ett nytt nattligt besök. Jag måste bara kila iväg till fönstret för att kolla om det fortfarande snöar. Senaste rapporten från folket på Facebook säger att det kommer snöa ända tills på tisdag. Det kommer då vara dag åtta (eller nio) och jag väntar otåligt på kramsnön så man kan åka pulka. Pudersnö är värdelöst i pulkabacken.

onsdag 24 november 2010

Framsteg

Idag är jag trött men det är en normal slags trötthet, och inte en enda gång har jag tappat fokus idag så det går framåt, sakta men säkert. En bidragande faktor är nog att det är så få barn på jobbet nu, många som stannar hemma i vinterkylan, så det går att göra saker i lite maklig takt. Man behöver inte ha ett dussin bollar i luften samtidigt. Det ska nog gå bra att gå upp och jobba 75% som vanligt från och med nästa vecka. Vi håller tummarna.

tisdag 23 november 2010

Känningar

Just nu känns det som att den där obehagliga känslan av att inte ha kontroll över min kropp och istället bara vara en passagerare i mitt eget huvud, den känslan ligger på lur och bara väntar på att slå klorna i mig. Det var skönt att sluta tidigt idag för jag tror inte jag hade fixat mycket längre. Särskilt som det började redan vid niotiden när jag satt och pratade med två av mina kollegor och inser att jag är på väg att bli en zombie.

Sedan dess har det gått upp och ner som en jo-jo, på väg in i zombieträsket ena minuten bara för att kämpa mig upp till ytan igen i nästa stund. Det är inte lika illa som det var för några veckor sedan men det verkar som att symptomen sitter i fortfarande. Jag ska se hur det går imorgon också, går det bra är det fantastiskt, börjar jag känna mig så här konstig så får jag försöka att snabbt få tag på min läkare så vi kan prata alternativ.

måndag 22 november 2010

Livet är hårt, men jag är hårdare

Nä, fy vad jag ljuger. Idag har jag jobbat fyra timmar och promenaden hem var antagligen en av de längsta hittills. Det var så skönt att komma innanför dörren och få sätta sig en stund, bara vara för mig själv. Jag har verkligen saknat mina kollegor och alla underbara barn på jobbet, men det märks att jag varit hemma ett tag nu, energin försvinner väldigt snabbt. Jag hoppas det bara är för att jag varit hemma ett tag.

Min första dag tillbaka började bra med många kramar från både vuxna och barn och det blir man ju alltid glad av. Lite lunch på det var inte heller fel och sedan hade vi en riktigt bra eftermiddag ända fram till efter mellanmålet när det var dags att gå ut en stund. För vad vore en dag på förskolan utan minst en katastrof. Dagens missöde involverade ett hoppande barn som föll framlänges och föll med ansiktet först.

Det var tårar och skrikande och blod så det stod härliga till. Två lösa tänder och en massa snyftningar och att inte alls förstå varför man måste vara inne istället för att gå ut efter att precis landat med ansiktet i golvet. Jag gick ut med ett par andra barn och när min kollega kom ut för att avlösa mig, sa hon att stackarn som ramlat inte alls var sig likt. I vanliga fall är det hundratjugo knyck men hon blev nog lite chockad av olyckan.

På det stora hela var det alltså en helt vanlig dag på jobbet, även om dagens missöde var lite mera allvarligt än vad det brukar vara. Barn som ramlar och slår sig händer ju ofta, det går inte att komma ifrån, men för det mesta så brukar det gå över om man bara får gråta lite. För min del brukar det mesta gå över om jag får sova lite istället, men jag vet inte om jag ska våga mig på det efetrsom jag ska upp och jobba tidigt imorgon.

Jag tänker ge det ett par dagar nu, se om dagens trötthet beror på att det var första dagen tillbaka eller om den hemska känslan av att inte vara helt närvarande kommer att återkomma. Det får bli massor av sömn, positiva tankar och att ta det så lugnt som möjligt på jobbet. Fast det där sista är ju en dröm som aldrig kommer bli verklighet, för vem kan säga att de kan ta det lugnt när de jobbar med små barn hela dagarna?

Tillbaks till jobbet

Den här veckan börjar jag jobba halvtid, fyra timmar om dagen. Idag blir det ett eftermiddagspass och jag har legat och vridit och vänt mig halva natten. Är nog lite nervös tror jag, för hur det ska bli att komma tillbaka och hur det ska gå. Jag vill tro att det kommer gå bra och att allting ska vara som vanligt, men tänk om det inte är det. Tänkt om hjärnan bara lägger av efter ett par timmar. Nej, usch, så ska jag inte tänka!

söndag 21 november 2010

Upp, upp, upp!

Idag känns det som att jag faktiskt kommer ha en bra, normal dag. Det började kanske inte så himla bra eftersom jag sovit minst nio timmar varje natt i en vecka nu och det är alldeles för mycket. När jag vaknar är jag helt väck ett tag, fast idag var det inte så illa som det varit. Det känns ändå bra att återgå till jobbet imorgon, jag känner mig optimistisk, även om jag tror det är en bra idé att börja på halvtid.

I andra nyheter; Jag har börjat lyssna mer på musik nu, eller kanske det bara är så att jag spenderar mer tid på YouTube. Har hittat en hel del låtar som jag inte lyssnat på, på väldigt länge. Jag hittade låten i klippet här nedan, en låt jag inte hört på säkert ett år. Videon har jag aldrig sett förut och den är lite... märklig. Men låten är underbar, jag vill både dansa och sjunga när jag hör den så det är ju ett bra tecken.

söndag 14 november 2010

torsdag 11 november 2010

Uppdatering

Idag var jag alltså iväg till läkaren för att prata lite och få reda på mina testresultat från prverna de tog förra veckan. Normalt, normalt, normalt, förutom nått svaj med min B12 nivå så jag fick ta ett nytt blodprov idag. Jag blev även sjukskriven en vecka till och sedan ska jag börja på halvtid i en vecka för att se hur det går. Det känns både bra att det är på rätt väg, samtidigt som jag har lite ågren för att gå tillbaka till jobbet.

Sista veckorna där var verkligen inte roliga, inte bara det att jag var konstant förkyld i mer än en månad, det var ju det där med att jag flummade ut hela tiden, tappade fokus. Jag hatade den känslan, det kändes som att vara i en kropp jag inte kunde kontrollera, som om det inte ens var jag alla gånger utan någon annan tagit över mina handlingar och jag var bara med på åkturen utan att kunna göra något mer än se på.

Det var skrämmande, både själva känslan och att jag inte riktigt var med hela tiden. Jag vet att jag skrev det i ett tidigare inlägg, men min största oro var för barnens skull. Hur ska jag kunna göra mitt jobb om jag inte är 100% med i situationen? Men jag hoppas i alla fall på det bästa, att den här sista veckan av att vara helt hemma kommer göra mig helt återställd och att en mjukstart på jobbet kommer vara vad jag behöver.

onsdag 10 november 2010

Ett jävligt tråkigt inlägg

Just nu både vill och vill jag inte skriva det här inlägget. Jag vill skriva det eftersom jag vill få ur mig lite avdet där mörka som kryper runt i mig, men samtidigt så mår jag så jävla dåligt att jag bara vill lägga mig ner och låtsas som att resten av världen inte finns. Jag är så väldigt trött, hängig, nedstämd, vad man nu vill kalla det. Det riktigt kryper i kroppen på mig, ben och armar känns tunga och stumma.

För att göra saken ännu värre har hag även ont i huvudet och det värker i leder och rygg. Allting är bara skit, skit, skit, ingenting känns roligt nog för att göra; inte läsa, inte se film, inte prata med någon i telefon eller umgås. Jag vill bara vara ensam, i ett mörkt rum, ligga under täcket och inte göra något alls. Det känns i alla dall bra att jag ska tillbaka till läkaren imorgon, kanske få några svar och få välbehövlig hjälp.

Precis just nu ska jag ta en dusch, kanske tvätta bort lite av det som gör att jag mår så hemskt. Vad jag gör efter det vet jag inte, men jag hoppas att huvudvärken har lättat lite s att jag kanske kan se en film eller läsa ett par kapitel i boken som ligger och väntar på sängbordet. Senaste veckan eller så har jag inte känt för vare sig det ena eller det andra, mest har jag slösurfat på Internet och sovit. Hur mycket kan man sova egentligen?

torsdag 4 november 2010

Presentförslag

Min syster ringde till mig en dag i förra veckan och sa att jag skulle gå in på minegenkalender.se och beställa en så skulle hon betala för den (visst har jag en snäll syster!) Idag var jag och hämtade ut den på posten nere på bensinstationen. Den är riktigt fin och jag rekommenderar verkligen sidan till alla som funderar på födelsedagspresenter eller julklappar. Man får välja färg, mönster, text och innehåll helt själv!

Inget duger man till

Idag har jag inte gjort mycket. Städat badrummet och köksbänken, gått ut med några soppåsar, försökt få den ena katten att förstå att det inte är farligt att gå på lådan trots att den har ett tak och varit nere på macken för att hämta ut ett paket. Detta har tagit mig ungefär tre timmar, med en halvtimmas Internet-surfande mitt upp i allt, och nu är jag helt slut. Man duger verkligen ingenting till nuförtiden.

Nu har jag resten av lägenhet att städa, för att inte tala om att jag också måste bädda nytt i sängen för jag får besök av en kompis nu i helgen, och jag borde egentligen se till att fönstren blir tvättade. Men jag drar mig lite för det där sista för sist gång jag tvättade fönster tog det två dagar, plus två dagar för att hänga upp nya gardiner. Jag brukade fixa en hel dag av städ och tvätt och matlagning och ändå vara pigg på kvällen.

Jag försöker verkligen hushålla med energireserverna numera, men det känns som att de ständigt ändras, mitt förråd av skedar varierar från dag till dag. Jag har ju aldrig skedar att slösa bort, men visst har det funnits dagar när de räcker till. De senaste veckorna har jag vaknat med allt för få skedar, bara tillräckligt för att jag ska orka med basgrejer så som att stiga upp, laga mat, duscha och läsa några kapitel i en bok eller ese en film.

Stora, små och Belgian Blues

Jag tog en paus med städningen och surfade runt en stund tills jag kom till en sida jag brukar besöka, en jätteduktig dansk konstnär som bland annat skriver en väldigt rolig serie om de skandinaviska länderna och resten av världen. Nyligen lade hon upp en bild på sin sida och anledningen till varför jag skriver det här inlägget är på grund av att vissa av kommentarerna som bilden fick, gjorde att jag började tänka lite.

Bilden föreställde en överviktig kvinna iklädd bikini och tanken var väl att Big is Beautiful. Många höll med om attt kurvor är snyggt, någon sa till och med att tjocka tjejer är snyggare än tjejer med kroppar som streckgubbar - och sedan var bråket i full gång. En väldigt oförskämd tjej sa att det är inget snyggt med att vara fet och lat och trycka i sig skräpmat (vilket jag håller med om) och att den perfekta tjejen är vältränad.

När folk gav henne mothugg så ändrade hon sig istället till att hon alls inte sagt att feta människor äcklar henne, bara att de som är lata gör det, men eftersom alla feta människor är lata så hade hon ju rätt. Tonen i den diskussionen blev bara otrevligare och otrevligare efter det, när dena ena sidan tyckte att är man tjock så är man automatiskt lat och otränad, och den andra sidan att bara smala människor är fula.

Det jag undrar är; varför måste det vara det ena eller det andra? Varför kan inte alla accepteras som de är? Jag menar inte att det är bra eller hälsosamt att vara så extremt överviktig att man inte kan gå eller stå, inte heller att man ska vara utmärglad och anorektiskt, eller att man ska ha svällande muskler som en anabolastinn Belgian Blue. Allt jag menar är att alla människor är vackra om de bara tycker om sig själva.

Problemet är ju att de av oss som är tjocka om baken får höra att vi inte duger något till, att vi är lata, bara äter snabbmat, aldrig tränar och att vi måste ha väldigt dåligt självförtroende. Medan de som tränar hela tiden, bara äter hälsomat och som är besatta av sin vikt är de som är hälsosamma och självsäkra. Det har gått så långt att alla tror på att det är så, även vi tjocka tjejer som ändå är nöjda med hur vi ser ut.

Varje
gång jag har utvecklingssamtal eller liknande med min chef så frågar han mig vad jag gör för att hålla mig frisk, vilket han frågar alla för det är en av punkterna som ska gås igenom under samtalet, men det finns ändå den där bifrågan om min vikt. Samma sak när jag går till läkaren och hon frågar hur mycket jag tränar. Brukar smala människor få samma fråga? Jag kan inte minnas att folk brukade fråga mig det.

I dagens samhälle är folk så besatta av vikt och hur den gör en sjuk, att tanken inte ens finns att man kan vara frisk även fast man är tjock. Jag kan ju bara ta mig själv som exempel, men jag är fullt frisk om man bortser från min MS och att mina leder värker i kallt och fuktigt väder, inget av det vilket beror på övervikt. Hjärta och lungor är frisk, blodtrycket är normalt, jag blir inte andfådd snabbare än en smal mäniska.

Självklart blir jag andfådd och trött snabbare än en person som tränar men det har inte med vikten att göra för jag vet smala, otränade människor som stånkar på värre än jag av att gå i trappor. Ändå är det jag som folk tycker är fet och ohälsosam och tycker det är okej att fråga hur mycket jag tränar och som de tittar snett på när jag äter på McDonald's ungefär två eller tre gånger om året. OM ÅRET!!!

Det finns faktiskt smala människor som aldrig tränar och som äter skräpmat tre gånger i veckan, men ingen tycker de är äckliga och att de inte borde få äta en jävla hamburgare. För det är okej att vara smal, det är bra att vara smal, så länge man är smal så spelar det ingen roll att man inte har någon kondition, att man äter onyttigt nästan varje dag eller kommer dö i förtid. Är man smal så syns det ju inte att man är ohälsosam.

Jag önskar att någon gång i framtiden så kommer folk att inse att man behöver inte vara smal för att må bra, eller för att ha bra kondis, eller för att tycka om sig själv och ha ett bra självförtroende. Jag önskar att de kommer förstå att en person som tränar sex dagar i veckan och väger sin mat är precis lika ohälsosam som en anorektiker som inte äter något alls. Det är inte vad du väger som gör dig snygg eller ful.

tisdag 2 november 2010

Vad jag skrattade

Den onda cirkeln

Min chef säger att allting hänger samman, mår man inte bra fysiskt så mår man inte bra psykiskt och mår man inte bra psykiskt så-- ja, ni förstår var cirkeln kommer in. Just nu mår jag rent ut sagt skit fysiskt, jag är utmattade, ständigt trött, hängig, nere, det kryper i kroppen på mig med oro, nervositet och stress. Inte för att jag är orolig, nervös eller stressad, det är bara samma slags känsla som får det att knyta sig i mig.

Utmattningen gör att jag inte kan koncentrera mig, allting går i slow motion runt mig och jag sitter på åskådarplats i min egen tillvaro. Kan ni tänka er något mer obehagligt än att titta på medan människor går och står och pratar runt dig, till dig
till och med, men du har ingen aning om vad de egentligen säger. Det är lite som att sitta och stirra ut i tomma intet medan en film spelar i bakgrunden, bara det att filmen är verklig.

När det händer på jobbet, när jag tittar rakt på ett av barnen och ser att de pratar men det tar mig några sekunder att faktiskt höra vad de säger... Då blir jag rädd, verkligen skräckslagen. Tänk om något händer, tänk om någon skadar sig, ropar på hjälp, blir retad, och jag inte reagerar för att min omvärld är som ett töcken. Hur kan jag med gott samvete gå till jobbet när jag vet att den tröttheten är redo att slå till?

Förra veckan var jag sjuk, förskyld med feber, så jag var hemma tre dagar. På torsdag och fredag när jag jobbade blev det verkligen tydligt vad som har pågått en längre tid. Att jag inte fixar det mer, att jag är så fysikst trött att det påverkar min koncentrationsförmåga, vilket i sin tur påverkar min arbetsförmåga. Jag hoppas att vila, egentid och att bara få vara, kommer att ge mig tid att återhämta mig snart nog.

Idag var jag på vårdcentralen. Egentligen ringde jag imorse för att boka en tid med min läkare men det är lång väntetid och sjuksköterskan tyckte jag skulle komma in till den öppna mottagningen. Som av en lyckosam slump så var min läkare en av jourläkarna idag och jag fick träffa just henne. Hon sjukskrev mig i två veckor, de tog en massa prover och jag ska på återbesök igen och en och en halv vecka.

På grund av min MS och eftersom tröttheten kan bero på skumma blodvärden så ville hon gå igenom proverna och träffa mig igen efter att jag fått vila ett tag. Hon nämnde att det kan bero på en försämring av MS:n vilket är en möjlighet och vad jag trott det varit hela tiden, eller så kan det vara en utmattningsdepression. I så fall är det förhoppningsvis en mild variant och inte av "gå in i väggen" sorten.

En av mina kollegor nämnde i förra veckan att hon haft en kollega på sin gamla arbetsplats som börjat tappa fokus, få svårt med koncentrationen och inte riktigt uppfatta vad som pågick runt omkrong henne, och sen så gick hon in i väggen, blev utbränd, drabbades av utmattningssyndrom - vad man än vill kalla det. Jag har haft två mildare depressioner, deppar, men aldrig riktigt på det här sättet.

När jag kom hem var det egentligen meningen att jag skulle försöka mig på ett urinprov, men jag lyckades helt glömma det och gick på toaletten ändå. Så det var bara att vänta ett par timmar och sen försöka igen - och sen traska iväg till vårdcentralen en andra gång. Hade mobilen med stegräknare i fickan båda turerna och har idag lyckats gå nästan 9,000 steg. Det är inte alltför illa och jag känner mig riktigt avslappnad.

Lite trött är jag, inte riktigt så att jag börjar se allt i slow motion men jag känner ett välbekant tryck över bakhuvudet som brukar betyda att det är på väg. Hade jag fortsatt pressa mig själv nu hade det helt klart dykt upp, det kan fortfarande göra det, men jag hade tänkt vila en stund och mota Olle i grin' så att säga. Ska bli riktigt jävla skönt att bara få rå on mig själv i några veckor nu.