Den onda cirkeln

Min chef säger att allting hänger samman, mår man inte bra fysiskt så mår man inte bra psykiskt och mår man inte bra psykiskt så-- ja, ni förstår var cirkeln kommer in. Just nu mår jag rent ut sagt skit fysiskt, jag är utmattade, ständigt trött, hängig, nere, det kryper i kroppen på mig med oro, nervositet och stress. Inte för att jag är orolig, nervös eller stressad, det är bara samma slags känsla som får det att knyta sig i mig.

Utmattningen gör att jag inte kan koncentrera mig, allting går i slow motion runt mig och jag sitter på åskådarplats i min egen tillvaro. Kan ni tänka er något mer obehagligt än att titta på medan människor går och står och pratar runt dig, till dig till och med, men du har ingen aning om vad de egentligen säger. Det är lite som att sitta och stirra ut i tomma intet medan en film spelar i bakgrunden, bara det att filmen är verklig.

När det händer på jobbet, när jag tittar rakt på ett av barnen och ser att de pratar men det tar mig några sekunder att faktiskt höra vad de säger... Då blir jag rädd, verkligen skräckslagen. Tänk om något händer, tänk om någon skadar sig, ropar på hjälp, blir retad, och jag inte reagerar för att min omvärld är som ett töcken. Hur kan jag med gott samvete gå till jobbet när jag vet att den tröttheten är redo att slå till?

Förra veckan var jag sjuk, förskyld med feber, så jag var hemma tre dagar. På torsdag och fredag när jag jobbade blev det verkligen tydligt vad som har pågått en längre tid. Att jag inte fixar det mer, att jag är så fysikst trött att det påverkar min koncentrationsförmåga, vilket i sin tur påverkar min arbetsförmåga. Jag hoppas att vila, egentid och att bara få vara, kommer att ge mig tid att återhämta mig snart nog.

Idag var jag på vårdcentralen. Egentligen ringde jag imorse för att boka en tid med min läkare men det är lång väntetid och sjuksköterskan tyckte jag skulle komma in till den öppna mottagningen. Som av en lyckosam slump så var min läkare en av jourläkarna idag och jag fick träffa just henne. Hon sjukskrev mig i två veckor, de tog en massa prover och jag ska på återbesök igen och en och en halv vecka.

På grund av min MS och eftersom tröttheten kan bero på skumma blodvärden så ville hon gå igenom proverna och träffa mig igen efter att jag fått vila ett tag. Hon nämnde att det kan bero på en försämring av MS:n vilket är en möjlighet och vad jag trott det varit hela tiden, eller så kan det vara en utmattningsdepression. I så fall är det förhoppningsvis en mild variant och inte av "gå in i väggen" sorten.

En av mina kollegor nämnde i förra veckan att hon haft en kollega på sin gamla arbetsplats som börjat tappa fokus, få svårt med koncentrationen och inte riktigt uppfatta vad som pågick runt omkrong henne, och sen så gick hon in i väggen, blev utbränd, drabbades av utmattningssyndrom - vad man än vill kalla det. Jag har haft två mildare depressioner, deppar, men aldrig riktigt på det här sättet.

När jag kom hem var det egentligen meningen att jag skulle försöka mig på ett urinprov, men jag lyckades helt glömma det och gick på toaletten ändå. Så det var bara att vänta ett par timmar och sen försöka igen - och sen traska iväg till vårdcentralen en andra gång. Hade mobilen med stegräknare i fickan båda turerna och har idag lyckats gå nästan 9,000 steg. Det är inte alltför illa och jag känner mig riktigt avslappnad.

Lite trött är jag, inte riktigt så att jag börjar se allt i slow motion men jag känner ett välbekant tryck över bakhuvudet som brukar betyda att det är på väg. Hade jag fortsatt pressa mig själv nu hade det helt klart dykt upp, det kan fortfarande göra det, men jag hade tänkt vila en stund och mota Olle i grin' så att säga. Ska bli riktigt jävla skönt att bara få rå on mig själv i några veckor nu.