Livet är hårt, men jag är hårdare

Nä, fy vad jag ljuger. Idag har jag jobbat fyra timmar och promenaden hem var antagligen en av de längsta hittills. Det var så skönt att komma innanför dörren och få sätta sig en stund, bara vara för mig själv. Jag har verkligen saknat mina kollegor och alla underbara barn på jobbet, men det märks att jag varit hemma ett tag nu, energin försvinner väldigt snabbt. Jag hoppas det bara är för att jag varit hemma ett tag.

Min första dag tillbaka började bra med många kramar från både vuxna och barn och det blir man ju alltid glad av. Lite lunch på det var inte heller fel och sedan hade vi en riktigt bra eftermiddag ända fram till efter mellanmålet när det var dags att gå ut en stund. För vad vore en dag på förskolan utan minst en katastrof. Dagens missöde involverade ett hoppande barn som föll framlänges och föll med ansiktet först.

Det var tårar och skrikande och blod så det stod härliga till. Två lösa tänder och en massa snyftningar och att inte alls förstå varför man måste vara inne istället för att gå ut efter att precis landat med ansiktet i golvet. Jag gick ut med ett par andra barn och när min kollega kom ut för att avlösa mig, sa hon att stackarn som ramlat inte alls var sig likt. I vanliga fall är det hundratjugo knyck men hon blev nog lite chockad av olyckan.

På det stora hela var det alltså en helt vanlig dag på jobbet, även om dagens missöde var lite mera allvarligt än vad det brukar vara. Barn som ramlar och slår sig händer ju ofta, det går inte att komma ifrån, men för det mesta så brukar det gå över om man bara får gråta lite. För min del brukar det mesta gå över om jag får sova lite istället, men jag vet inte om jag ska våga mig på det efetrsom jag ska upp och jobba tidigt imorgon.

Jag tänker ge det ett par dagar nu, se om dagens trötthet beror på att det var första dagen tillbaka eller om den hemska känslan av att inte vara helt närvarande kommer att återkomma. Det får bli massor av sömn, positiva tankar och att ta det så lugnt som möjligt på jobbet. Fast det där sista är ju en dröm som aldrig kommer bli verklighet, för vem kan säga att de kan ta det lugnt när de jobbar med små barn hela dagarna?