Inspiration - Julklapp Edition

Om lite mer än tre veckor är det julafton och jag börjar känna att jag kanske borde börja köpa julklappar nu. Jag har ju några redan färdiga även om jag inte slagit in dem än; kompisens julklapp lämnade jag av nu i helgen och jag har även köpt till mamma och svågern. Det svåra nu blir att köpa till syrran eftersom det måste vara något hon gillar och hon önskar sig ju ingenting i år, allt hon har sagt är att hon inte vill ha böcker eller hushållsgrejer. Brorsan är jag inte lika bekymrad över, han bryr sig inte så noga vad han får.

Jag har bantat ner listan över saker som jag kan köpa till min syster till att inkludera heminredningssaker men jag har ingen aning om vad jag ska köpa och just nu söker jag online efter lite inspiration men inget känns riktigt rätt. Så här är det varje år känns det som, jag är inte en av de julklappsshoppare som är ute i sista minuten dagen innan julafton men jag brukar inte ge mig själv alltför mycket tid att köpa in de sista julklapparna. Till helgen tror jag att jag får ta en tur till Överby köpcentrum och se vad jag kan tänkas hitta.

Idiotier på insändarsidan

Medan jag läste morgontidningen idag skakade jag flera gånger på huvudet och undrade hur dumma folk egentligen är. Det är emellanåt rent sorgligt vad folk väljer att beklaga sig över på insändarsidan och idag var inget undantag. Eller vad sägs om personen som klagar på att det används för lite bilbälte i svenska filmer och att "tv-företagen inte ska medverka i dessa sammanhang", vilket jkag antar betyder att SVT, TV4 och liknande ska sluta visa filmer och serier där bilbälte inte används.

Jag vet inte vad n tycker, kära läsare, men nog visst fan låter det här om att folk tar efter vad som görs på film lite som argumentet om att ungdomar som spelar dataspel blir massmördare och barn som leker med Barbie får anorexia. Jag kan hålla med om att vi människor och särskilt barn gör som vi ser andra göra, men är man vuxen och sitter i en bil så vet man att man ska bära bilbälte oavsett hur de gjorde i senaste Beck-filmen och är man barn i en bil så är det den vuxne förarens ansvar att se till att alla bär bilbälte.

Inte lika lustigt men minst lika idiotiskt inlägg skriver en person som tröttnat på att bussarna längs en viss sträcka här i stan agerar som stoppklossar för trafiken när de stannar vid hållplatserna vilket i sin ur medför att "en del bilister kör om på fel sida av refugen, alltså fel sida av vägen". Efter att ha läst insändaren tre gånger nu kan jag fortfarande inte lista ut om skribenten är en av dessa som kör om på fel sida i sin brådska att komma snabbt till jobbet på morgonen. Det klagades nämligen på hur frustrerande det är att bli sen.

Jag vet av erfarenhet hur jobbigt det är att bli sen till jobbet från tiden då jag bodde i grannstaden och fick åka buss till jobbet varje dag. Vissa dagar var bussarna försenade eller så blev de stående i trafiken när det var långa köer. Det var inte mycket att göra åt eftersom bussar avgår från hållplatsen en viss tid och är man inte med på den då så får man snällt vänta på nästa buss. Har man däremot bil och kan köra till jobbet bestämmer man själv när man kör hemifrån och kan lite bättre anpassa sin körtid efter eventuella hinder.

Jag säger definitivt inte att det är bästa situationen att bussar måste stanna vid trottoarkanten och hålla upp bilarna bakom men jag tycker nog ändå att skribenten av insändaren och alla andra som stör sig på att bussen stannar mitt i vägen, de borde planera sin körning lite bättre så att de inte blir sena till jobbet bara för att de måste stå stilla bakom en buss i 30 sekunder. Det är precis lika irriterande som när folk åker hemifrån i sista sekund och sedan gasar på som fan ute på stora vägen i sin brådska att komma fram till jobbet i tid.

Vare sig det gäller bilbälte i filmer eller bussar som håller upp trafiken så handlade båda insändarna i grund och botten om att inte vilja eller behöva ta något egenansvar, det är någon annans fel att folk struntar i att sitta säkert i bilen och det är någon annans fel att man inte kommer fram i tid till jobbet. Jag är så jävla trött på den här alltmer utbredda mentaliteten att man inte ska behöva ansvara för någon del av sitt patetiska lilla liv, det finns alltid någon att skylla på när saker och ting inte går som man tänkt sig.

I-landsproblemen lägger sig på hög

Det blev en pencillinkur trots mina förhoppningar om att det inte skulle vara halsfluss. Tyvärr krossades det hoppet när jag var på vårdcentralen i morse så nu får allting smaka mögel ett tag. Lyckligtvis har smaklökarna inte riktigt uppfattat detta ännu så dagens middag smakade ändå bra och jag lyckades få i mig allting trots att det gjorde ont i halsen. Men nu lider jag istället av världens största i-landsproblem; jag är FÖR mätt. Tänk på de stackars svältande barnen i Afrika! Inte ens sin mättnad får man ha gott samvete för verkar det som.

Meh!

Igår mådde jag nästan oförskämt bra när jag åkte hem från Göteborg, jag satt mittemot två skitsnygga killar på tåget och när jag kom hem unnade jag mig en pizza till middag. Jag var visserligen trött på kvällen men inte mer än man kan förvänta sig efter en lång dag med kompisen och brorsan och jag gick och la mig i alldeles lagom tid för att sova (nästan) åtta timmar meneftersom jag i vanliga fall bara behöver ungefär sex timmars sömn på en natt så tyckte jag att det där "nästan" inte var så mycket att krångla med.
 
Tyvärr vaknade jag tidigt i morse och hade både feber och ont i hela kroppen, ända nere i från tårna och upp till huvudet, jag tror till och med ögonen värkte då i morse. Jag blev tvungen att ringa och sjukanmäla mig, ta ett par tabletter och sedan somna om i ett par timmar innan jag orkade att ens tänka på att släpa mig ur sängen. Under dagen har huvudvärken kommit och gått medan febern har varit relativt konstant och det har börjat göra ont i halsen så där som jag hatar. Imorgon ska jag gå till vårdcentralen för halsont brukar betyda halsfluss.

Sist gång jag var på vårdcentralen för halsont var det inte halsfluss men gången innan och gången innan det. Det har gått så långt att jag tycker det är normalt att äta pencillin även om jag hatar det och allting smakar mögel. Förhoppningsvis är det inte halsfluss den här gången heller och jag kan vara tillbaka på jobbet på onsdag. Just nu ska jag laga lite mat som jag sedan ska försöka äta, som tur är går det fortfarande att svälja utan att det gör alltför ont. Kanske till imorgon har febern och halsontet försvunnit helt.

Första advent

Helgen i bild och text

Först var vi liksom...

... men sen blev vi...

... och sedan gjorde vi lite grejer.

Frukost serverades klockan tolv på lördagsmorgonen

På kvällen gick vi till vackra Liseberg

Mmm, churros!

Läckert

En ren på Liseberg

På söndagen fikade vi och jag ville INTE bli fotograferad

Det ville inte min bror heller...

... och antagligen inte min kompis heller

Sedan var det dags att åka hem...

... och det var vi jätteledsna för.

Nytt jävelskap och gamla traditioner

Idag råkade jag ut för något jag aldrig upplevt tidigare, jag satt på jobbet och ordnade med lite papper när det plötsligt klack till inne i örat och sedan drabbades jag av akut svindel och illamående. Det kändes verkligen som att jag åkt karusell och nyss blivit avsläppt, ögonen gick i kors, huvudet var fullt av ett luddigt tecken och hade jag ställt mig upp hade jag antagligen svajat rätt rejält. Det var bara att hålla tag i bordskanten, andas långsamt och försöka hålla blicken riktad rakt fram tills allting kändes stabilt och normalt igen.

Det lilla anfallet höll bara i sig i någon minut innan svindeln försvann igen men jag går ändå och undrar vad som hände och om det kommer hända igen. För att försöka distrahera mig från det hela så tänker jag göra iordning min adventsljusstake med den nya mossan och dekorationerna jag köpte, de kära gamla svamparna ska nu tas ur tjänst efter många, långa år. Jag lägger antagligen upp en bild på söndag då det är dags att tända det första adventsljuset.

Nostalgitripp

Jätteglad...

... och skitsur!!!

Jag och min lillasyster

Grötfrukost i läckert tapetserat kök

Helgens planer

Nu när onsdagen nästan är avklarad och halva arbetsveckan ligger bakom mig kan jag på allvar börja längta till helgen utan att den känns alltför avlägsen. På fredag har jag fått ändrat min arbetstid till tre istället för fyra vilket passade mig alldeles utmärkt då jag ska med tåget till Göteborg på kvällen och om jag slutar klockan tre så hinner jag hem för att vila en liten stund innan jag måste åka. Väskan måste jag packa redan imorgon torsdag så att den är klar och jag bara kan sticka iväg på fredags kvällen.

Det blir fest hemma hos kompisen, ett sånt där sista-minuten-beslut efter att jag ringt och sagt att jag tänkt komma ner med hennes julklapp så att hon får den innan julafton. På ett eller annat vänster har hon lyckats samla ihop ett gäng med folk som ska parta med oss med kort varsel. På lördag bär det av till Liseberg vilket jag ser fram emot, det är ju julmarknad där nu och jag har inte varit på Liseberg under juletid sedan jag var liten så det ska bli extra roligt hoppas jag.

På söndag åker jag hem igen men först är det meningen att jag ska träffa min bror för en fika. Har inte sett honom på några veckor nu så det ska bli skoj att snacka lite skit med honom för vi lär inte ses igen förrän till jul. Jag har alltså en hel del att se fram emot den här helgen precis som jag haft varenda helg hela den här månaden. Det har varit jätteroligt men det känns ändå skönt att december månad i kalendern är helt tom förutom julfesten med jobbet som ska hållas kvällen innan lucia.

Sugen på semester

I kontrast till gårdagens jubel över att den första snön förhoppningsvis snart ska falla så vill jag idag skriva om solsemester, vita sandstränder och knallblått hav, att äta på restaurang varje kväll efter en lång dag av att baka sig i solen. Jag behöver inte nödvändigtvis åka under vintern, jag kan lika gott vänta ett par månader tills våren kommer, men jag vill verkligen komma bort i ett par veckor och bli servad istället för att vara den som servar. Att vänta till sommaren vet jag fan inte om jag vill, kan eller orkar.

Ode till vintern

Enligt en rubrik på Svenska Dagbladets hemsida varnar SMHI nu för ishalka och snö. Woohoo!!! tänkte jag men blev snart grymt besviken när jag läste resten av artikeln och insåg att det bara rörde sig om vissa delar av Norrland. Jävla norrlänningar som alltid ska ha sån tur. Inte för att jag vill flytta så långt upp bara för att få uppleva en riktig jävla vinter. Livet är ett oändligt lidande, ett långt och hopplöst plågeri utan minsta lilla snöflinga, ett själsdödande-- Ja, ni förstår, jag vill helt enkelt att det ska börja snöa, helst innan jul vore bra.

Det har varit jättefint att det varit varmt och skönt utomhus och ännu bättre att det inte regnat alltför mycket den här hösten, men nu när det börjar närma sig december så tycker jag nog ändå att det är dags för snön att ge sig tillkänna även för oss som inte hade turen att födas norr om Dalarna. Dessutom önskar jag att den kommer med råge, gärna ett snöoväder och inte något mesigt vitt pudertäcke på gräsmattorna som smält bort innan det ens hunnit bli eftermiddag och som endast tillför världen ännu lite äcklig lervälling och sörja.

Varje år när den första snön kommer brukar jag skynda mig ut på balkongen och utföra en liten segerdans (jag menar allvar, jag DANSAR!) och sedan sätter jag mig i soffan och tittar på de vita, fluffiga flingorna tills jag blir uttråkad. Jag älskar verkligen snö med en passion, precis lika mycket som jag älskar när det är 35 grader varmt och man kan känna huden torka ut när man vistas i direkt solljus, eller lika mycket som jag älskar höstdagar då luften är friskare än en Vicks Blå och varje andetag grundligt rensar bihålorna.

När det gäller väder är jag definitivt av åsikten att ska man ha väder så ska man ha det ordentligt, vilket antagligen är varför jag inte har någon särskild åsikt om våren, den mest menlösa årstiden av dem alla. Men våren är fortfarande många månader bort och innan den kommer så hoppas jag på en riktig vinter med midjedjupa snöhögar och ett tjockt, vitt täcke över allting, jag längtar till och med efter alla overaller som ska av och på barnen på jobbet och det decimetertjocka lagret med is och snö som täcker varje gata. På vintern vet man fan att man lever!

Överraskningar, hemligheter och ledtrådar

Det är snart dags att börja göra sig i ordning för kvällens festligheter eftersom jag ska bli hämtad om en timma. En av mina kollegor fyllde år igår och idag ska vi fira hennes födelsedag vilket vi sett fram emot i flera veckor nu och eftersom kollegan inte vet vad som ska hända annat än att det ska bli fest, så har vi roat oss med att reta henne lite med antydningar om vad kvällen kan tänkas bjuda på. Festens arrangörer har även gett henne ledtrådar, den senaste jag hörde var svarta fisknätstrumpor och falukorv...

Vuxenpoäng

Jag kanske inte är den mest ordningssamma eller hushålliga person i världen, sanningen är nog snarare så att om jag kan slippa städa eller ta tag i andra hushållssysslor så gör jag det, men nu har jag trots all min nonchalans vad det gäller vuxenlivets många ansvar ändå skaffat ett Ica-kort. Med min trettionde födelsedag runt knuten kändes det som att det var dags att äntligen skaffa i alla fall några av de där vuxenpoängen och ett Ica-kort är lättare att skaffa än villa, vovve, Volvo, man och två perfekta små avkommor.

Livet här och nu

Utan att gå tillbaka i bloggarkivet har jag en känsla av att det varit lite dyster här på senaste tiden vilket faktiskt inte speglar hur jag känner mig just nu. Ja, jobbet är tungt och utan mediciner mot min fatigue är jag glad för varje dag jag överlever, men jag mår ändå över förväntan bra. Det varma vädret som håller i sig har varit underbart och bristen på regn har bara gjort saken bättre. Mitt i vanliga fall mycket upptagna sociala liv online har fått ta ett kliv tillbaka så att jag ska kunna fokusera på mig själv och att bara vara.

Jag finner mig själv allt som oftast framför datorn där jag tittar på film efter film medan jag pysslar med mina handarbeten, projektet just nu är en 3x2 meter duk som mamma ska få i julklapp. Varje helg verkar bjuda på något äventyr, vare sig planerat eller ej och varje dag går jag till jobbet med lätta steg. Det är underbart att känna sig så glad, så fri från allt det där mörka som ibland tar över mina tankar och mitt liv. Jag är till och med så lycklig att andras överdrivna klagande inte berör mig nämnvärt, det kan till och med roa mig ibland.

Jag känner mig mer och mer som den gamla Anne, hon som sakta men säkert gick förlorad när min MS började tära på min kropp. Jag var tvungen att förändras, att tänka annorlunda för att ens orka med dagen, men det känns nu som att de två personer jag varit i mitt liv, den före MS och den efter, äntligen kan mötas och bli densamma. Kanske var lite egentid allt jag behövde, en återgång till hur mitt liv såg ut när den enda jag behövde tänka på var mig själv och slapp ägna energi på att oroa mig för en osäker framtid med en kronisk sjukdom.

Det känns som att jag fått tillbaka lite av min framtidstro nu, eller kanske snarare att jag slutat tänka på framtiden och vad den kan föra med sig och istället koncenterar jag mig på nuet. Det är en underbar tid att vara vid liv och att leva livet. Morgondagen lär komma vare sig jag vill det eller ej och ingen vet vad den kommer föra med sig, bra eller dåligt, men just nu känns det inte som att jag behöver tänka på vad som skulle kunna ske och istället fokusera på vad som faktiskt händer och njuta av varje vaket ögonblick här och nu.

Dåliga, dumma förlorare

Det händer tack och lov sällan att jag måste gå hem tidigare än tänkt från jobbet på grund av ett eller annat av mina "små" problem. Idag hette problemet magkatarr och var ovanligt i dubbel bemärkelse efetrsom jag sällan drabbas på dagtid utan istället brukar känna av detta tillstånd sent på kvällen och mitt i natten. Men idag när vi satt oss ner för att äta lunch kände jag hur det började svida i magen och upp i matstrupen och trots att maten var relativt snäll mot magen så blev magkatarren inte bättre utan snarare sämre vad det led.

Efter lunch var det min tur att torka av borden, köra ut matvagnen till köket och sedan ta min halv timmas rast. Värken i magen blev värre. Och värre. Och sen ännu lite värre tills jag inte stod ut längre och sa till mina kollegor att jag var tvungen att gå hem. Här kommer då alltså anledningen till varför jag ens skriver det här inlägget (förutom chansen att få sympatier), jag känner mig ännu skyldigare när jag avbryter en arbetsdag än vad jag gör när jag ringer på morgonen och säger att jag inte kan komma överhuvudtaget.

Jag har skrivit om de här skuldkänslorna förr, många gånger om, hur jag nästintill känner mig som en smitare. Ja, ännu värre faktiskt, det finns de gånger jag känner mig som en simulant, som att jag nog skulle kunna jobba om jag bara var en bättre människa och inte gav upp vid första bästa tecken på sjukdom. Fast det är ju egentligen heltokiga tankegångar som fler gånger än jag kan räkna har fått mig att gå till jobbet trots hög feber och värk i hela kroppen, för att inte tala om alla gånger min MS spökar och allt jag vill göra är att sova.

Just när jag gick hem idag var magkatarren inte så illa som den kan vara men jag känner min kropp och hade jag stannat på fötter de timmar som var kvar av mitt arbetspass så hade jag inte kunnat stå rakt och hade antagligen spytt på någon stackars förälder. Nu kunde jag istället gå hem och kräkas i toaletten utan att någon riskerade att träffas och sedan kunde jag luta mig tillbaka mot mitt berg av kuddar och försöka vila en stund. Nu känns magen bra nog att våga mig upp ur sängen men långtifrån bra nog att vilja äta något trots att jag är hungrig.

I morgon bär det iväg till jobbet tidigt eftersom jag börjar redan klockan sex och min kollega skickade ett meddelande på mobilen att vi har ett barn som ska dyka upp vid den tiden. I vanliga fall brukar det första barnet dyka upp runt halv sju men jag brukar ändå vara på plats, prata lite med nattpersonalen, skriva upp på tavlan utanför köket hur många barn som ska äta frukost, lunch och mellanmål, tända lite lampor och ordna lite papper eller städa leksaker. I morgon ska det bli roligt att ha lite sällskap för en gång skull.

Förbannat stolt förskollärare

I senaste numret av tidningen Förskolan kan man läsa om förskolan Utflex, en privat förskola i byn Varuträsk utanför Skellefteå, där man inte bara erbjuder föräldrarna pedagogisk omsorg för deras barn utan även tjänster så som hämtmat tillagad av förskolans kokerska, barnpassning på kvällstid och till och med vård av sjuka barn så att föräldrarna inte ska behöva ta ledigt från jobbet. Enligt förskolchefen Marie-Louise Nordin är tanken att man vill "hjälpa stressade föräldrar, som kanske inte har anhöriga i närheten, att få bukt på vardagen".

Visst låter det ädelt och hjälpsamt men jag ställer mig ändå frågan om matlagning och barnpassning är en del av min yrkesroll och jag tycker definitivt inte att jag ska eller kan erbjuda ett sjukt barn den omsorg som en förälder kan. För inte så länge sedan skrev jag om min roll som förskollärare och den stolthet jag känner över att vara en del av barns lärande, samt hur viktigt det är att förskollärarna får sig ett ordentligt lyft i och med den reviderade läroplanen samt den lärarlegitimation som nyligen infördes för att höja statusen på vårt yrke.

"... blir det utbrett [att förskolor erbjuder extratjänster] kan det nog finnas en risk för att den allmänna synen på förskolan, som har förändrats från att vara en verksamhet enbart för att föräldrarna ska kunna arbeta eller studera till att vara en förskola också för barnens egen skull, kan falla tillbaka" [Marie Gummesson, ordförande i Lärarförbundets skolformsnämnd för förskolan, tidningen Förskolan nr 9 2011]

I sken av detta citat känns det otroligt fel att förskollärae skulle tycka att det i deras yrkesroll ingår att ta hand om barn på föräldrarnas fritid eller att ta hand om sjuka barn så att föräldrarna ska kunna arbeta istället för att ta ut VAB-dagar. Dessa extratjänster gör ingenting för att höja läraryrkets status, snarare tvärtom då den enbart förstärker de missuppfattningar som redan finns om att vi i förskolan är en förvaringsplats dit föräldrar kan lämna av sina barn så att någon annan kan hålla ett öga på barnen i ett par timmar.

Som jag skrev i mitt inlägg för några veckor sedan så är i alla fall inte jag någon barnvakt, jag är lärare precis som vilken annan lärare som helst och jag har då aldrig hört talas om någon skola där personalen erbjuder sig att ta hand om barnen utanför arbetstid eller dit föräldrarna kan komma för att köpa matlådor så att de ska komma "iväg från jobbet direkt till träningar på kvällen och då tycker [Marie-Louise Nordin] att det känns bra att kunna erbjuda ordentlig färdigmat istället för en hamburgare eller pizza på vägen".

Jag håller med några av kommentarerna på tidningen Förskolans Facebooksida; "... är barnen till det yttersta föräldrarnas ansvar eller samhällets? Om 'samhället' (förskolan) ska ta hand om barnen när de är sjuka. Jag tror på att förskolan är för barnen, för deras lek, lärande och utveckling" och "Vi har pedagogisk utbildning och ett pedagogiskt uppdrag och i och med en ny läroplan och lärarleg, trodde jag att uppdraget skulle bli tydligare. Sjukvård och hämtmat ingår inte i förskolans uppdrag!"

Sedan är ju inte alla negativa, på förskolan Utflex anser i alla fall förskolchefen att systemet fungerar och man får ju anta att även hennes anställda gör det. På tidningen Förskolans Facebooksida kan man även läsa; "Hämtmat är en jättebra idé, att föräldrar kan få med sig bra mat från förskolan och umgås med barnen istället för att stå i köket", men någon var även av åsikten att; "Vem avgör vad som är bra mat? Är det en orimlig tanke att föräldrar umgås med sina barn även i köket?" Till den sistnämnda vill jag bara säga; Hurra!

För varför ska inte föräldrar och barn umgås även hemma i köket, varför ska matlagning ta tid från umgänget? Det finns inget som säger att föräldrar måste vara dessa sönderstressade nervvrak som lever sitt liv i ständig rörelse och hoppar mellan än det ena, än det andra. Jag har ondgjort mig över det förut, alla dessa människor som inte tycker att deras liv är kompletta om de inte är upptagna med något varje vaken minut och som tycker att det är viktigare att barnen tränar fotboll tre dagar i veckan än att vara hemma med sina föräldrar.

Hur bra förskolan än är så finns det saker som inte ens vi kan erbjuda och där ingår saker som matlagning och bakning, för att inte tala om möjligheten att låta barnet vara den enda som får all förälderns uppmärksamhet och omsorg vid sjukdom. Om det inte framgått redan så tycker jag hela idén är löjlig. Jag är inte barnvakt, jag är inte sjuksköterska och jag jobbar inte i restaurang. Jag är förskollärare och förbannat stolt över det så varför skulle ja elle rnågon annan lärare vilja sudda ut gränserna mellan vad som tillhör vårt yrke och vad som inte gör det?

Vill ha!!!

Manga Anne

Jag hade inget bättre för mig så jag lekte lite i ett program jag hittade online där man laddar upp en bild och programmet omvandlar sedan bilden så att man ser äldre eller yngre ut men även hur man skulle sett ut som medlem av det motsatta könet eller om man blivit avbildad av olika konstnärer som till exempel Botticelli. Längst ner i rullgardinslistan fanns även alternativet att transformera bilden till ett manga-porträtt (ni vet, japanska serietidningar) och eftersom jag är precis så nördig att jag vill veta så tryckte jag så klart på det alternativet. Jag tycker jag ser rätt söt ut med de där stora violetta ögonen och det hjärtformade ansiktet. Jag får nog leta fram fler bilder att mangafiera.

Spöknätter

De senaste två veckorna har gått i dimmornas tecken, en tjock vit dimma som rullar in och lägger sig som ett fluffigt täcke över världen, som döljer och förvanskar det jag ser utanför mitt fönster. Långt bortom järnvägsspåren lyser en stark lampa som får träden närmast mig att kasta svarta, förvridna skuggor över marken och den vita dimman gör att det ser extra kusligt ut. Det är kvällar och nätter som dessa då en rysning går längs ryggraden på mig och man kan nästan ana de osaliga andarna som vandrar omkring i månljuset.

För många år sedan en natt precis som denna öppnade jag ytterdörren för att släppa ut katten och medan han stod där och på katters vis försökte bestämma sig för om han skulle ta klivet ut i mörkret eller inte, så hörde jag ett ljud som hemsöker mig än idag. Det var ljudet av hästhovar på kullerstensgator och det lätta mullret av en hästdragen vagn. Eftersom det var mitt i natten och det inte fanns några kullerstensgator i närheten var det en riktigt kuslig upplevelse som jag än i dag associerar med dimma och andar som inte kunnat komma till ro.

De senaste veckorna har vi pratat mycket om just spöken på jobbet, jag och mina kollegor, sedan en av kollegorna varit på seans och fått kontakt med en släkting. Jag har alltid varit mycket öppen för andar och energier men det var många år sedan jag hade någon personlig upplevelse och jag har nästan förträngt de många gånger obehagliga saker jag varit med om. Nuförtiden tänker jag att andar är något jag skulle vilja tro på men egentligen tycker är lite löjligt, nästan som att jag aldrig själv haft de upplevelser jag faktiskt haft.

Ibland skulle jag vilja känna den där närvaron igen samtidigt som jag, lättskrämd som jag är, vet hur dåligt jag mådde när andarna gjorde sig påminda. Det fanns platser jag knappt kunde förmå mig själv att besöka och platser där det hände saker jag helst velat glömma. En väninna som var mycket intresserad av andevärlden menade att jag hade en skyddsande, en fripassagerare som var knuten till mig och följde mig vart jag gick och att det var denna ande som gjorde att jag var så mottaglig för energierna på vissa ställen.

Det var nog nästan tio år sedan jag förlorade min fripassagerare och det på ett världigt "verkligt" vis för hon kom till mig mitt i natten och stod bredvid min säng en stund innan hon försvann. Jag vet inte om det var en dröm eller om jag var vaken men nästa dag berättade min syster att hon haft samma dröm, om en mörkhårig kvinna som ställt sig i hennes rum innan hon försvunnit. Hade det inte varit för att min syster som inte för ett ögonblick tror på spöken så hade jag antagligen avfärdat det hela som en dröm men nu vet jag inte vad jag tror.

Någon gång i framtiden kanske jag ska försöka öppna mig för de här energierna igen och se vad som händer, om jag fortfarande kan känna något eller om den delen av mitt liv är över för alltid. Jag skulle i alla fall vilja gå på en seans någon gång för det verkar så spännande och det närmaste jag kommit ett medium var när jag blev spådd i tarotkort och det var en helt fantastisk upplevelse. Det är mycket roligare med andar och spöken när man tror på det och inte är lite smått skeptisk så som jag blivit de senaste åren.

Magvärk i tre-stegs-kombo

Efter många om och men och byte av lokal och dag flera gånger ska det ikväll äntligen bli födelsedagsfirande för min lillebror. Nu hoppas jag att gårdagens slutbesked om att vi ska gå på kinesisk restaurang här i stan fortfarande stämmer för jag behöver några timmar att vakna till mig innan jag kan ens tänka på att börja göra mig iordning. Har haft en rent helvetisk natt med magsjuka som fått magen att krångla, mensvärk som varit värre än vanligt och som pricken över i:et fick jag en rejäl släng av magkatarr mitt i natten.

Inget rådde bot på den trots att jag försökte allt i min repetoar; tabletter, yoghurt, banan, sitta upp i sängen. Vad jag än gjorde blev det bara värre tills jag till sist mådde så dåligt att jag äntligen(!) kunde kräkas och börja må lite bättre. Tyvärr har jag en väldigt svag kräkreflex så jag har inget annat val än att stå ut med lidandet tills allting kommer upp på egen hand, att trycka ner fingrarna i halsen är på sin höjd obehagligt men utan någon direkt verkan. Jag har för länge sedan insett att jag aldrig kommer att göra någon karriär som bulimiker.

Så här dagen efter, eller snarare senare på dagen efter en släng av magkatarr, så känner jag mig märkligt tom i magen, lite hungrig men på intet vis intresserad av att äta något riktigt än. Jag är även lite kluven tillkvällens middag som jag absolut inte vill hoppa över men samtidigt vill jag inte göra magen upprörd och få ligga ytterligare en natt och vrida mig av allt starkare magsmärtor tills jag flera timmar senare kan kräkas. Jag somnade inte förrän klockan nio i morse och vill helst slippa upprepa det mönstret för att inte tala om att slippa ha ont.

Nu när jag sovit några timmar och börjar känna mig någorlunda normal igen ska jag försöka peta i mig lite frukost även om det börjar bli ovanligt sent på dagen för den måltiden att intagas. Planen var mannagrynsgröt och det borde ju vara snällt nog mot magen. Egentligen borde jag börja skriva upp allt jag äter och försöka hitta något slags mönster för när jag drabbas av magkatarr för som det är nu kan jag inte hitta någon särskild gemensam faktor. Tänk om det var så enkelt som att man var stressad eller hade ätit stekt mat.

Magsjuka, vetekuddar och dålig humor

Idag har varit en helt ointressant dag och även om listan på saker jag skulle vilja skriva ett inlägg om är både lång och varierad så är idag inte dagen då jag kommer skriva något långt. Igår kväll drabbades jag av en släng magsjuka som tvingade mig att mer eller mindre bo i badrummet i flera timmar men jag tänker inte äckla er med detaljerna. Jag kan däremot tillägga att jag inte mådde något bättre idag och fram på eftermiddagen hade jag mensvärk och mådde ännu eländigare så det fick bli en lång tupplur med min underbara vetekudde på magen.

Det är faktiskt rent otroligt hur bra den där vetekudden är till en mängd saker; magsmärtor, muskelvärk, nackont och kalla fötter. Däremot fungerar den inte när fötter och händer isar på grund av felsignaler i nervsystemet orsakade av min MS, de känns visserligen kalla men mer som att jag förfrusit en kroppsdel än att jag bara fryser. Nu har jag visserligen aldrig förfrusit något alls så jag kan ju inte vara helt säker på hur det känns men isande fötter och händer känns som kalla klumpar med små och supervarma eldslågor i fingrar och tår. 

Som avslutning på dagens totalt meningslösa inlägg vill jag dela med mig av bilden här bredvid och en översättning; "Om DU inte pratar med din KATT om kattmynta, vem kommer göra det?" Jag svär på att jag höll på att spruta apelsinjuice ur näsan när jag läste det här. Antingen betyder det att min humor är så avancerad att jag förstår alla de små antydningarna och bakomliggande skämten... eller så betyder det att jag har världens värsta sinne för humor. Eftersom jag uppskattar de väldigt populära Dassböckerna gissar jag på det senare.

Vad i helvete?!?!

Jag har haft en absolut vedervärdig eftermiddag och kväll som dock gjordes lite bättre av att jag fick dela eländet med min kära syster. Hon hämtade mig på jobbet strax efter halv fem så att vi skulle kunna åka och storhandla. Tyvärr kom vi inte särskilt långt förrän vi hamnade i en bilkö som vi inte kom ur på 70(!) minuter och vi var båda trötta, griniga och hungriga när vi väl kom fram till affären så det fick bli middag på McDonald's innan vi kunde ta oss för att handla och jag hade en väldigt lång inköpslista så handlingen tog sin lilla tid.

Nu är jag i alla fall äntligen hemma, helt genomtrött och redo för sängen vilken sekund som helst. Men jag vill inte gå och lägga mig för tidigt heller för då lär jag vakna innan fan fått på sig träskorna imorgon bitti och inte kunna somna om. Jag ska läsa senaste numret av tidningen Förskolan och kanske se en film om orken finns. Det känns otroligt skönt att det bara är två dagar kvar innan helgen även om även denna helg bjuder på sina aktiviteter, denna gång i form av födelsedagsfirande för min käre lillebror. Mer om det senare.

I valet och kvalet

Det känns lite som att jag är på väg att ge mig själv otur genom att skriva det här inlägget men jag måste ändå säga att jag de sista två veckorna mått ovanligt bra, ända sedan jag slutade tvärt med min senaste vakenhetsreglerande medicin på läkarens inrådan. Jag är fortfarande extremt trött och sover minst ett par timmar varje dag efter jobbet och alla de andra MS-symptomen finns kvar, men mentalt mår jag så mycket bättre än jag gjort på väldigt länge, jag är gladare och känner mig näsintill helgonlikt harmonisk och lycklig.

På grund av detta är jag just nu osäker på hur jag ställer mig till ny medicinering vilket helt säkert kommer att komma på tal när jag får en besökstid till min neurolog. Å ena sidan skulle en fungerande medicin vara guld värd, jag skulle kunna jobba mina 75% utan att helt ta slut på mig själv och jag skulle slippa sova fyra timmar på eftermiddagen. Å andra sidan har jag drabbats av den ena biverkningen mer vedervärdig än den förra med alla de fyra mediciner mot min fatigue som jag hittills har prövat (även om nummer tre var värre än nummer fyra).

Ett alternativ skulle ju vara att gå ner ytterligare i tid och helt skippa medicinering men hur ofta jag än pratar om att jobba mindre så blir det aldrig av utan jag fortsätter kämpa emot och visa på stora mått av den där dumdristiga envisheten jag nämnt förut. Så även om jag tycker det känns bra nu så kommer jag nog ändå testa den medicinering som läkaren föreslår härnäst bara så att jag ska kunna fortsätta jobba så mycket som jag gör nu och slippa gå igenom hela processen med skuldkänslor och tråkigt pappersarbete.

Fatigue=smärta?

Idag upptäckte jag ytterligare ett symptom som jag tror kan vara MS-relaterat. Jag säger upptäckte eftersom jag så här i efterhand kan säga att jag vetat om det i flera år, jag har bara aldrig tänkt på det. Det handlar om smärta i relation till trötthet, när min fatigue blir riktigt svår får jag extremt ont i kroppen, särskilt i benen och ryggen. Det spelar ingen roll hur mycket jag stått eller suttit, hur mycket jag gått eller cyklat eller suttit på golvet. När jag blir trött får jag bara ont. Fast jag vet så klart inte att det har med min MS att göra. Jag behöver nog ett expertutlåtande från någon som kanske upplevt samma sak.

Det vackraste du hört...

En nygammal favorit de här dagarna är Adele, en fantastiskt begåvad människa med en röst som får rysningarna att löpa ner längs ryggraden och sångtexter som har lite mer substans än många av de åh, så populära "baby, baby, baby"-sångerna som jag absolut avskyr. Jag önskar att jag hade ens hälften av Adeles talang, på sin höjd kan jag sjunga visor med barnen på jobbet men det är tyvärr den sorgliga sanningen att jag är nästintill tondöv och mitt tonregister är i bästa fall begränsat, i värsta fall totalt obefintligt. Kanske i mitt nästa liv kan jag få lite talang, tills dess nöjer jag mig med att sjunga med i Adeles låtar när jag är ensam hemma och ingen annan kan höra eländet.

Städhjälp

Mästerkocken exprimenterar

Jag bestämde mig för att frosta av frysen vilket innebar att jag var tvungen att tömma ur det sista som fanns i lådorna och sedan komma på vad jag skulle göra till lunch idag med det lilla jag hade kvar i kylen. Lyckligtvis var det rätt så tomt i frysen, bara lite lax, köttfärs och bacon. De två sistnämnda tänker jag göra köttfärslimpa av imorgon så lotten föll på lax idag. Nu puttrar en jättegod laxsås på spisen och jag tänkte dela med mig av min kulinariska genialitet medan jag väntar på att maten ska bli färdig så att jag kan få stilla min hunger.

Annes laxsås med pasta 

Det här behöver du till 4 portioner:

3-4 st laxfiléer

ca 2 dl olja

2 msk vitlökssmör

Paprikapulver

Oregano

3-4 dl creme fraiche

Salt och grovmalen svartpeppar

Så här gör du:

1. Blanda ihop oljan med vitlökssmör, paprikapulver och oregano

2. Skär laxfiléerna i kuber och marinera dem i oljan i ca 15 minuter

3. Lägg laxen i en stekpanna och stek lätt i några minuter

4. Tillsätt creme fraichen

5. Låt koka upp och sänk ner plattan, tillsätt ev. mer paprikapulver och oregano
6. Red av med maizena eller vetemjöl

7. Smaka av med salt och peppar

Servera med pasta och sallad

Låt er väl smaka!

Jag använde olivolja vilket blev lite väl starkt så jag var tvungen att maskera smaken med extra mycket kryddning. Det gör mig inte så mycket ör jag gillar kryddstark mat men för den som inte vill krydda så mycket och som heller inte gillar när smaken av olivolja tar över så föreslår jag att man använder en olja som är mildare i smaken. Till nästa gång kan jag tänka mig att använda röd currypasta i marinaden eller kanske blanda ner den i såsen. Lite strimlad paprika hade också passat bra men min grönsakslåda gapar sorgligt tom.

En inte helt fy skam dag

Klockan är inte riktigt halv fem ännu och det är snart dags för ännu en lördagskväll. Mina lördagar brukar vara rätt så händelselösa, i alla fall kvällen och idag är inget undatag. Dagen hittills har däremot varit späckad. Tillsammans med mamma, min syster och min svåger åkte jag upp till Dalsland för att lägga en krans på pappas grav, tog en liten sightseeingtur mitt ute i ingenstans eftersom min svåger satt vid ratten, tog en kissepaus på Rasta och for sedan till O'Leary's för en sen lunch bestående av supergod ceasarsallad och banana split.

Ny meningslös lista

Har du;
- följt Skilda Världar? Ja
- snott någons mobil? Nej
- varit medvetslös? Nej, men svimmat av i några sekunder
- sagt nej till samlag? Ja
- varit full på ett släktkalas? Ja
- gjort något riktigt dumt? Ja
- gjort något som du verkligen ångrar? Ja
- varit full i skolan? Nej
- blivit portad från krogen? Nej
- slagit sönder en TV? Nej
- fått barn? Nej
- åkt ambulans? Nej
- gjort något olagligt? Nej
- blivit polisanmäld? Nej
- slagit ner någon? Nej
- slagit någon blodig? Nej
- skämts över dina föräldrar? Ja
- skämts över din bästa vän? Nej
- ätit ur en papperskorg? Nej
- moonat? Ja, men ofrivilligt 

Senaste person som du;
- pratade med?Min syster
- SMSade med? Min bror
- såg dig gråta? Kollegorna men det var ett tag sedan
- delade en drink med? mamma, svågern och hans föräldrar förra helgen
- sov med? Therese
- gick på bio med? Therese
- gick på stan med? Min syster
- skällde på dig? Min syster
- skickade mail till dig? Fredrik
- gjorde dig glad? Mamma 

Den senaste veckan har du;
- gråtit? Nej
- köpt något onödigt? Nej
- sjungit? Ja
- varit sjuk? Halvkrasslig som vanligt
- kramat någon? Barnen på jobbet
- kysst någon? Nej
- festat? Nej, men var på middag i helgen
- rest? Nej
- haft sex? Nej
- haft mens? Nej
- skolkat? Nej
- ljugit för någon? Nej
- saknat någon? Ja
- gjort något olagligt? Nej
- porrsurfat? Nej

Ensam är underbar

Än en gång frågar någon mig; "Ska du inte skaffa pojkvän då?" på vilket jag svarar; "Jag trivs bra ensam" och får en förvånad blick i gengäld. För det verkar vara svårt att förstå att inte alla människor i världen önskar sällskap dygnet runt, att det faktiskt finns de av oss som njuter av ensamheten och som får sitt sociala behov tillgodosett på andra sätt än att bo tillsammans med någon. För egen del trivs jag så bra med att bo ensam att jag sällan tänker på att ha en partner i mitt liv, jag har liksom ingen nytta av en man.

För det är i dagsläget det enda jag kan se som positivt med att bo med någon, nyttan, bekvämlighetsfaktorn. Någon att dela hushållssysslorna med, någon att handla mat med och någon att ha sex med. Jag behöver ingen att umgås med för det har jag andra människor i mitt liv, jag behöver ingen att prata med eller dela mina vemödor för jag har ett fullt fungerande kontaktnät. Så vad ska jag med en man till när jag kan städa själv, min syster hjälper mig med storhandlingen och sex är något som jag inte haft på så länge att jag slutat bry mig.

Visst är en partner något mer än en sak att använda för att det är bekvämt, det är ju hela den här kärleksbiten och visst, jag kan hålla med om att det är underbart att vara kär och att älska någon men jag förstår ändå inte grejen med att aktivt söka efter en partner och lever efter filosofin att händer det så händer det. Eftersom jag inte ens inaktivt söker en partner så lär det väl bli så att det inte kommer hända men nu när syrran och svågern försöker få barn så har jag istället ställt in siktet på att bli den roliga mostern som skämmer bort syskonbarnen.

Däremed inte sagt att jag helt gett upp tanken på att ha ett familjeliv, i alla fall inte om tidigare mönster kommer upprepa sig och jag följer i min systers fotspår. Hon må vara den yngre av oss men hon har alltid ordnat med sitt liv ett par år innan jag själv fått tummen ur och gjort detsamma. Om detta mönster nu kommer upprepa sig så lär jag vara i ett förhållande och på smällen sisådär tre sekunder efter att min syster fött barn. Hur det än blir; rolig moster eller familjeliv för egen del så är jag säker på att jag kommer fortsätta värdera min ensamhet.