Spöknätter

De senaste två veckorna har gått i dimmornas tecken, en tjock vit dimma som rullar in och lägger sig som ett fluffigt täcke över världen, som döljer och förvanskar det jag ser utanför mitt fönster. Långt bortom järnvägsspåren lyser en stark lampa som får träden närmast mig att kasta svarta, förvridna skuggor över marken och den vita dimman gör att det ser extra kusligt ut. Det är kvällar och nätter som dessa då en rysning går längs ryggraden på mig och man kan nästan ana de osaliga andarna som vandrar omkring i månljuset.

För många år sedan en natt precis som denna öppnade jag ytterdörren för att släppa ut katten och medan han stod där och på katters vis försökte bestämma sig för om han skulle ta klivet ut i mörkret eller inte, så hörde jag ett ljud som hemsöker mig än idag. Det var ljudet av hästhovar på kullerstensgator och det lätta mullret av en hästdragen vagn. Eftersom det var mitt i natten och det inte fanns några kullerstensgator i närheten var det en riktigt kuslig upplevelse som jag än i dag associerar med dimma och andar som inte kunnat komma till ro.

De senaste veckorna har vi pratat mycket om just spöken på jobbet, jag och mina kollegor, sedan en av kollegorna varit på seans och fått kontakt med en släkting. Jag har alltid varit mycket öppen för andar och energier men det var många år sedan jag hade någon personlig upplevelse och jag har nästan förträngt de många gånger obehagliga saker jag varit med om. Nuförtiden tänker jag att andar är något jag skulle vilja tro på men egentligen tycker är lite löjligt, nästan som att jag aldrig själv haft de upplevelser jag faktiskt haft.

Ibland skulle jag vilja känna den där närvaron igen samtidigt som jag, lättskrämd som jag är, vet hur dåligt jag mådde när andarna gjorde sig påminda. Det fanns platser jag knappt kunde förmå mig själv att besöka och platser där det hände saker jag helst velat glömma. En väninna som var mycket intresserad av andevärlden menade att jag hade en skyddsande, en fripassagerare som var knuten till mig och följde mig vart jag gick och att det var denna ande som gjorde att jag var så mottaglig för energierna på vissa ställen.

Det var nog nästan tio år sedan jag förlorade min fripassagerare och det på ett världigt "verkligt" vis för hon kom till mig mitt i natten och stod bredvid min säng en stund innan hon försvann. Jag vet inte om det var en dröm eller om jag var vaken men nästa dag berättade min syster att hon haft samma dröm, om en mörkhårig kvinna som ställt sig i hennes rum innan hon försvunnit. Hade det inte varit för att min syster som inte för ett ögonblick tror på spöken så hade jag antagligen avfärdat det hela som en dröm men nu vet jag inte vad jag tror.

Någon gång i framtiden kanske jag ska försöka öppna mig för de här energierna igen och se vad som händer, om jag fortfarande kan känna något eller om den delen av mitt liv är över för alltid. Jag skulle i alla fall vilja gå på en seans någon gång för det verkar så spännande och det närmaste jag kommit ett medium var när jag blev spådd i tarotkort och det var en helt fantastisk upplevelse. Det är mycket roligare med andar och spöken när man tror på det och inte är lite smått skeptisk så som jag blivit de senaste åren.