Det känns lite som att jag är på väg att ge mig själv otur genom att skriva det här inlägget men jag måste ändå säga att jag de sista två veckorna mått ovanligt bra, ända sedan jag slutade tvärt med min senaste vakenhetsreglerande medicin på läkarens inrådan. Jag är fortfarande extremt trött och sover minst ett par timmar varje dag efter jobbet och alla de andra MS-symptomen finns kvar, men mentalt mår jag så mycket bättre än jag gjort på väldigt länge, jag är gladare och känner mig näsintill helgonlikt harmonisk och lycklig.
På grund av detta är jag just nu osäker på hur jag ställer mig till ny medicinering vilket helt säkert kommer att komma på tal när jag får en besökstid till min neurolog. Å ena sidan skulle en fungerande medicin vara guld värd, jag skulle kunna jobba mina 75% utan att helt ta slut på mig själv och jag skulle slippa sova fyra timmar på eftermiddagen. Å andra sidan har jag drabbats av den ena biverkningen mer vedervärdig än den förra med alla de fyra mediciner mot min fatigue som jag hittills har prövat (även om nummer tre var värre än nummer fyra).
Ett alternativ skulle ju vara att gå ner ytterligare i tid och helt skippa medicinering men hur ofta jag än pratar om att jobba mindre så blir det aldrig av utan jag fortsätter kämpa emot och visa på stora mått av den där dumdristiga envisheten jag nämnt förut. Så även om jag tycker det känns bra nu så kommer jag nog ändå testa den medicinering som läkaren föreslår härnäst bara så att jag ska kunna fortsätta jobba så mycket som jag gör nu och slippa gå igenom hela processen med skuldkänslor och tråkigt pappersarbete.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar