Dåliga, dumma förlorare

Det händer tack och lov sällan att jag måste gå hem tidigare än tänkt från jobbet på grund av ett eller annat av mina "små" problem. Idag hette problemet magkatarr och var ovanligt i dubbel bemärkelse efetrsom jag sällan drabbas på dagtid utan istället brukar känna av detta tillstånd sent på kvällen och mitt i natten. Men idag när vi satt oss ner för att äta lunch kände jag hur det började svida i magen och upp i matstrupen och trots att maten var relativt snäll mot magen så blev magkatarren inte bättre utan snarare sämre vad det led.

Efter lunch var det min tur att torka av borden, köra ut matvagnen till köket och sedan ta min halv timmas rast. Värken i magen blev värre. Och värre. Och sen ännu lite värre tills jag inte stod ut längre och sa till mina kollegor att jag var tvungen att gå hem. Här kommer då alltså anledningen till varför jag ens skriver det här inlägget (förutom chansen att få sympatier), jag känner mig ännu skyldigare när jag avbryter en arbetsdag än vad jag gör när jag ringer på morgonen och säger att jag inte kan komma överhuvudtaget.

Jag har skrivit om de här skuldkänslorna förr, många gånger om, hur jag nästintill känner mig som en smitare. Ja, ännu värre faktiskt, det finns de gånger jag känner mig som en simulant, som att jag nog skulle kunna jobba om jag bara var en bättre människa och inte gav upp vid första bästa tecken på sjukdom. Fast det är ju egentligen heltokiga tankegångar som fler gånger än jag kan räkna har fått mig att gå till jobbet trots hög feber och värk i hela kroppen, för att inte tala om alla gånger min MS spökar och allt jag vill göra är att sova.

Just när jag gick hem idag var magkatarren inte så illa som den kan vara men jag känner min kropp och hade jag stannat på fötter de timmar som var kvar av mitt arbetspass så hade jag inte kunnat stå rakt och hade antagligen spytt på någon stackars förälder. Nu kunde jag istället gå hem och kräkas i toaletten utan att någon riskerade att träffas och sedan kunde jag luta mig tillbaka mot mitt berg av kuddar och försöka vila en stund. Nu känns magen bra nog att våga mig upp ur sängen men långtifrån bra nog att vilja äta något trots att jag är hungrig.

I morgon bär det iväg till jobbet tidigt eftersom jag börjar redan klockan sex och min kollega skickade ett meddelande på mobilen att vi har ett barn som ska dyka upp vid den tiden. I vanliga fall brukar det första barnet dyka upp runt halv sju men jag brukar ändå vara på plats, prata lite med nattpersonalen, skriva upp på tavlan utanför köket hur många barn som ska äta frukost, lunch och mellanmål, tända lite lampor och ordna lite papper eller städa leksaker. I morgon ska det bli roligt att ha lite sällskap för en gång skull.