Efter många om och men och byte av lokal och dag flera gånger ska det ikväll äntligen bli födelsedagsfirande för min lillebror. Nu hoppas jag att gårdagens slutbesked om att vi ska gå på kinesisk restaurang här i stan fortfarande stämmer för jag behöver några timmar att vakna till mig innan jag kan ens tänka på att börja göra mig iordning. Har haft en rent helvetisk natt med magsjuka som fått magen att krångla, mensvärk som varit värre än vanligt och som pricken över i:et fick jag en rejäl släng av magkatarr mitt i natten.
Inget rådde bot på den trots att jag försökte allt i min repetoar; tabletter, yoghurt, banan, sitta upp i sängen. Vad jag än gjorde blev det bara värre tills jag till sist mådde så dåligt att jag äntligen(!) kunde kräkas och börja må lite bättre. Tyvärr har jag en väldigt svag kräkreflex så jag har inget annat val än att stå ut med lidandet tills allting kommer upp på egen hand, att trycka ner fingrarna i halsen är på sin höjd obehagligt men utan någon direkt verkan. Jag har för länge sedan insett att jag aldrig kommer att göra någon karriär som bulimiker.
Så här dagen efter, eller snarare senare på dagen efter en släng av magkatarr, så känner jag mig märkligt tom i magen, lite hungrig men på intet vis intresserad av att äta något riktigt än. Jag är även lite kluven tillkvällens middag som jag absolut inte vill hoppa över men samtidigt vill jag inte göra magen upprörd och få ligga ytterligare en natt och vrida mig av allt starkare magsmärtor tills jag flera timmar senare kan kräkas. Jag somnade inte förrän klockan nio i morse och vill helst slippa upprepa det mönstret för att inte tala om att slippa ha ont.
Nu när jag sovit några timmar och börjar känna mig någorlunda normal igen ska jag försöka peta i mig lite frukost även om det börjar bli ovanligt sent på dagen för den måltiden att intagas. Planen var mannagrynsgröt och det borde ju vara snällt nog mot magen. Egentligen borde jag börja skriva upp allt jag äter och försöka hitta något slags mönster för när jag drabbas av magkatarr för som det är nu kan jag inte hitta någon särskild gemensam faktor. Tänk om det var så enkelt som att man var stressad eller hade ätit stekt mat.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar