Jag, en lärare!

Senaste numret av tidningen Förskolan handlar i mångt och mycket om den reviderade läroplanen och att förskolan nu erkänns som en egen skolform i Skollagen, något som i min mening var på tiden. Förhoppningen, från mig och alla andra, är så klart att detta ska öka förskolans status precis som den nyligen införda lärarlegitimationen ska höja läraryrkets status. Alltför länge har vi kämpat i motvind med stora barngrupper och få resurser och vi i förskolan har även ofta drabbats av omgivningens oförståelse att vi gör mer än "bara" passar barn.

På grund av de ibland dystra förutsättningar vi ställs inför kan det finnas dagar då vi är glada om alla barn klarade sig genom dagen oskadda och vid gott mod, dagar då delar av personalen är sjuka och vi inte får ta in vikarier, dagar då barnen i tyst samförstånd bestämmer sig för att leva rövare och testa våra gränser till max, dagar då vi önskar att det var dags att säga hej då till det sista barnet för dagen och låsa dörren för att gå hem redan innan vi tagit oss igenom den första timman av vårt arbetspass, dagar då man frågar sig vad fan man gett sig in på.

De dagarna är ändå relativt få vilket är tur, för det mesta klarar vi av vårt pedagogiska ansvar med allt vad det innebär och barnen får ut något av dagen på förskolan. Tyvärr är det kanske så att en del av mina kollegor och nu menar jag inte just på min arbetsplats utan pedagoger i största allmänhet, gärna sticker under stolen med att vi inte alltid klarar av att följa läroplanens mål varje timma varje dag. Det är nästintill dödssynd på att erkänna det så om jag aldrig skriver här igen beror det möjligen på att jag lynchats av en mobb arga pedagoger.

Innan jag går detta fruktansvärda öde till mötes vill jag ändå slå ett slag för förskolan som arbetsplats, för det engagerade arbete vi lägger ner på barnen eftersom vi älskar vad vi gör och försöker skapa så goda förutsättningar vi kan för de barn som lämnas i vår vård varje dag. Det är i förskolan som grunden för allt fortsatt lärande läggs, det är hos oss som barnen får den där första förståelsen inte bara för natur, matematik, språk och teknik utan även för empati, socialt samspel och demokratiskt tänkande och agerande som en dag ska hjälpa dem som världsmedborgare.

Ofta har jag fått nästintill försvara mitt valda yrke när människor i min mgivning ifrågasatt varför jag "slösat bort" tre och ett halvt år på högskolestudier med höga studielån som följd när allt jag gör är att sitta på golvet och leka med barn hela dagarna. Till dem brukar jag säga att det är genom leken som barn lär och hade det inte varit för det pedagogiska arbete som jag och mina kollegor lägger ner så hade skolan och resten av samhället sett väldigt annorlunda ut. En god start i livet är A och O och det är där vi kommer in med allt vi kan och allt vi gör.

Ramsor och sånger är ju inte bara roliga att sjunga utan utvecklar språk och rytmkänsla. En promenad till skogen tränar grovmotoriken och erbjuder ett tillfälle att utforska och lära sig känna igen de olika träden och växterna, att studera sniglar och larver, att lyssna på fåglarna och kanske till och med se en ekorre som pedagogen kan berätta mer om. En lek i Köket (det som oftast kallas dockvrån) betyder att barnen lär sig förstå att demokratiskt fördela roller, turtagning och att lyssna in och förstå kompisarnas önskningar samtidigt som de har roligt tillsammans.

Jag skulle kunna rada upp lista efter lista av allt som sker i förskolan och har även gjort det fler gånger än jag kan räkna. Ibland lyckas man skapa en förståelse hos den man pratar med och som tidigare menade att man bara passar barn hela dagarna, men i min erfarenhet så är det oftast så att reaktionen istället blir en överseende blick och ett drygt litet hånflin som tydligt säger att "ja, ja, tro vad du vill". Det är ju trots allt lite löjligt att arbeta med människor, särskilt med små barn, de har ju varken lektioner eller hemläxor så vad kan de lära sig?

På sin höjd kan man som vuxen få ett erkännande när man får en klapp på axeln, en sorglig liten huvudskakning och får höra orden "jag förstår inte hur ni gör det, det måste ju krävas en ängels tålamod". Ja, visst krävs det tålamod och enorma mängder av det för barn är trots allt barn, impulsiva och ibland trotsiga, det är inte alltid de förstår var gränsen går när de lekbråkar och ibland säger de saker för att såra sina kompisar när de blir arga. Men jag vill bli erkänd för mer än min förmåga att umgås med barn hela dagarna, jag är faktiskt lärare!