Än det ena, än det andra

Idag fyller min lillebror 27 år och för så där första gången i världshistorien så kom han faktiskt ihåg det själv, det där med att komma ihåg datum är inte riktigt hans grej och för bara ett par månader sedan insisterade han på att han fyller 26 i år. Om ett par veckor bär det av till den stora staden i väst där min bror numera bor för att fira hans födelsedag men innan dess är det några andra milstolpar som ska betas av; kvällsmöte på jobbet imorgon och tjejkväll i Vänersborg med syrran på fredag står först på listan över inbokade händelser.

Sedan har jag den smygande misstanken att det börjar bli dags för en kväll på jobbet för att planera vår fortsatta verksamhet för att inte tala om morgondagens möte med ekonomigruppen där jag ska närvara för att lämna in höstens beställning av material till vår avdelning. Ibland känns det som att den mesta tiden går åt till alla dessa möten, särskilt då jag är med i fyra olika grupper just nu (hur i helvete tänkte jag då?) och är det inte möte med den ena gruppen så är det möte med den andra, tredje eller fjärde.

Min gamla chef gillade det här med möten betydligt mer än min nya chef som uttryckligen har sagt att vi är på jobbet för barnens skull och inte ska ha möten för mötenas skull. När han sa det hade jag god lust att falla ner på knä ochy tillbe honom som en gud för den attityden är ovanlig bland förskolchefer idag. Den pedagogiska verksamheten får stå tillbaka i våra försök att planera upp densamma och ni förstår ju hur den ekvationen inte går ihop och hur förskolan faktiskt blir den förvaringsplats som många tror att den är.

Inte för att jag vill att någon ska tro att vi inte gör allt vi kan för att ge barnen den bästa möjliga tiden på förskolan, den bästa möjligen undervisningen och de bästa möjliga chanserna till en god start i livet, men jag tänker heller inte säga att vi faktiskt ges chansen att göra vårt jobb så bra som vi skulle vilja. Visserligen får den bedömningen stå för mig, kanske mina kollegor och personal i förskolan överhuvudtaget tycker att de gör allt de ska och kan och vill, men för egen del så känns det inte alltid som att jag lever upp till mina egna förväntningar.