Livet som lockar

Jag har en svag misstanke att det inte var alltför länge sedan jag skrev om det här men jag måste bara få ta upp det igen. Människor som stannar hemma. Sjukskrivna. Pensionärer. De där som inte är föräldralediga och per automatik har något specifikt att göra, nämligen ta hand om ett spädbarn. Så vad gör de här människorna som inte har ett arbete att gå till? Lever de ett meningsfullt liv? Har de något att göra på dagarna? Blir de någonsin så uttråkade att de vill arbeta även om kroppen kanske säger emot och det faktiskt är omöjligt att arbeta?

Med allt som händer i min kropp, smärtan och tröttheten som får mig att må illa, så finns det dagar när jag tänker att det vore så himla skönt att bara slippa arbeta, att ta saker och ting i min egen takt och kanske faktiskt orka mer på dagarna än att bara jobba, sova och äta. Jag minns inte när jag sist tog fram dammsugaren här hemma men jag vet att det var min bror som ville få det gjort och helt sonika plockade fram maskinen ur städskåpet medan jag sattes i arbete att skura spisen och laga middag - och när han åkte hem några timmar senare var jag helt slut.

Det krävs inte mycket för att jag ska bli helt utmattad vilket också är varför jag helt enkelt inte orkar städa och den enda anledningen till att jag inte lever i total misär är för att jag ändå tvingar mig själv att rengöra badrummet, köksbänken och se till att katterna har det rent och snyggt i sin låda. Men det är bara så långt min energi sträcker sig, att dammsuga är inte att tala om och definitivt inte i kombination med våttorkning. Det finns säkert de som orkar jobba på veckorna och städa på helgerna även om de har MS-fatigue men jag är inte en av dem.

Helgerna är till för återhämtning och inte ens de två dagarna räcker till, för varje vecka känner jag hur jag halkar efter lite till, hur jag skulle behövt lite mer vilotid innan det blev måndag morgon igen, hur den där felande biten hänger med under hela veckan tills det blir helg igen och när måndagen åter igen kommer så är jag ännu lite tröttare än jag var veckan innan... om ni förstår vad jag menar. Vilket alltså är varför jag nu börjat fundera mer och mer på människor som går hemma hela dagarna och vad de gör för att sysselsätta sig själva.

Jag gillar ju att arbeta för det ger mig mening, jag får ett socialt umgänge och får känna mig behövd, rent mentalt är det fantastiskt att arbeta. Det är den fysiska biten som jag inte riktigt vet om jag kommer klara tills jag blir gammal nog att gå i pension. Vissa dagar vet jag inte ens om jag kommer klara det till slutet av veckan. Jag har inte ens fyllt trettio än så rent praktiskt sett har jag trettiofem år kvar innan jag nått pensionsålder och jag kan ärligt talat säga att det känns som trettio år för mycket redan nu.

För att vara helt ärlig vet jag inte vad jag vill med det här inlägget, lite vägledning kanske. Jag har en vän som försöker övertala mig om att jag skulle må bäst av att sluta jobba helt men jag har satt mig på tvären och har inte ens velat gå ner i tid. Jag har sagt att jag jobbar 75% eftersom jag då känner att jag har bättre koll på vad som pågår på jobbet, att jobba halvtid känns mer som att man går dit och gästspelar lite innan det är dags att gå hem igen. Dessutom är det inte en nedtrappning jag känner att jag behöver utan ett komplett stopp... och det känns fel.

Som sagt, jag har inte ens fyllt trettio än och jag uppfostrades till att tro på mottot att man dör på sin post. Att arbeta är viktigt, att vara självförsörjande, att inte behöva lita på någon annan, att var och en sköter sitt. Trettio år av den filosofin är svår att bli av med, det känns som att jag sitter här och tänker på något fult och hemskt, nästan lika illa som att tänka på sätt att mörda en person eller stöld. Genast väller skuldkänslorna över mig, det vrider sig i magen och den lilla rösten i mitt huvud börjar skrika om hur jag är en riktigt dålig person.

Jag känner igen det här från när jag funderade på att gå ner från heltid, hur jag drabbades av panikkänslor varje gång jag ens tänkte ordet 'deltid' och skämdes något enormt för att jag inte orkade, för att jag var tvungen att ge upp. Jag minns att jag grät och min dåvarande chef drabbades av inte bara en utan två av mina gråtattacker medan jag försökte förklara hur dåligt jag mådde, hur hemsk jag kände mig, hur fel allting var. Men jag tror inte han förstod för han frågade alltid "vad menar du, känns jobbigt just nu?" som om jag talade i tungor.

Just nu vill jag inte ens tänka på att behöva gå igenom hela den processen igen, allt det praktiska som måste göras vare sig jag går ner i tid eller slutar helt och hållet, alla papper och procedurer, alla läkarbesök och intyg som ska skrivas och blanketter som ska fyllas i. Så i min vanliga enfaldighet pressar jag på medan jag sneglar lite på de som går hemma hela dagarna och jag undrar vad jag skulle göra med mitt liv om jag var en av dem, om mitt liv skulle bli bättre eller sämre och om gråten i halsen skulle försvinna och livet bli lite lättare.