Jag sitter här och puttrar lite av irritation, över att ha blivit lovad en telefontid efter klockan ett, över att ha skyndat hem från jobbet för att hinna sova en stund, över att ha suttit vaken och alltmer hungrig i två timmar nu medan jag väntat på ett samtal som aldrig kommer. Jag inser ju att det tekniskt sett är efter klockan ett men två jävla timmar?!?! Tyvärr skulle det inte vara första gången jag blev "stood up" av en läkare som lovat ringa även om det tidigare varit stolpskottet till läkare jag hade förut som så bekvämt "glömde" bort mig.
Jag förstår att läkaren är upptagen och antagligen har många att ringa till men varför ens tillåta läkarsekreteraren att boka in alla dessa telefontider om man inte kan kontakta alla patienter när man ska? I vanliga fall så är jag väldigt nöjd med min sjukvård och klagar sällan men det här med att vänta på att telefonen ska ringa det retar jag mig på något så enormt, särskilt när jag är hungrig och grinig och tycker det är onödigt att börja laga mat om telefonen ändå ska ringa i vilken stund som helst. Ja, i alla fall trodde jag att den skulle det.
Jag tänker vänta en timma till och sedan skiter jag i det här, tre timmar är länge nog och jag måste gå till affären och handla lite så att jag kan göra middag och fylla min mage med något annat än ilska. Imorgon, om det inte ringer inom den närmaste timman, kommer jag ringa och klaga för det här är inte okej. Har man lovat en sak så har man och jag är väldigt petig med att hålla sitt ord. Dessutom är jag nästan sjukligt besatt av punktlighet och även om jag kan vänta en timma efter utsatt tid utan att bryta ihop, så är tre timmar inte att rekommendera.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar