Snövit och de fluffiga kanintofflorna

Idag har jag varit på medlemsfest då Lärarförbundet i år firar 20 år och hela Trollhättan stads lärarkår bjöds på god middag och gott sällskap. Det stående skämtet vid min ända av bordet var att vi var på fackfest (fattar ni, fackfest, fuckfest, mmm, låg humor när den är som bäst). Vi är ett glatt gäng på min arbetsplats vilket även kommenterades av ett par andra lärare som delade bord med oss när vi glada i hågen bänkade oss vid det vackert dukade bordet. Det är bara att hålla med för jag har inte haft en enda tråkig utekväll med mina kollegor under dessa fyra år.

Samtalsämnena blev många medan vi kalasade på trerätters middag, vin och drinkar flödade och det blev många glada skratt. Vi hann avhandla allt från gamla chefen till nya chefen, potentiella Idol-vinnare till huruvida Saab kommer leva kvar eller inte, den reviderade läroplanen till tokigheter barnen på jobbet säger och ett dussin andra saker. Det som fastnade och som fick mig att sätta mig att skriva det här inlägget var ett samtal jag hade med en av kollegorna medan vi beställde drinkar i baren, om Facebook och meningslösa statusuppdateringar.

Jag erkänner att jag gjort mig skyldig till detta mer än en gång, att skriva en totalt ointressant statusuppdatering bara för att jag ändå suttit vid datorn och inte haft något bättre för mig än att tala om att jag har ont i fötterna eller skulle kunna begå mord för en chokladbit. Jag är definitivt inte ensam vilket också var ämnet för vårt samtal, eller snarare vår klagan. För egentlkigen, vem är intresserad av att veta att man äter popcorn just nu eller kollar på Bonde söker fru, eller att man startat en maskin tvätt och väntar på att den ska bli färdig att hängas på tork?

Jag gissar att det är få eller ingen som faktiskt bryr sig om dessa små petitesser men ändå känner vi behovet av att meddela omvärlden om dessa små detaljer ur vår vardag. Är det för att möjligheten finns? De sociala medierna idag ger oss ju en oerhörd chans att detaljbeskriva våra liv även när vi inte är i samma rum som människorna som tar del av dessa småsaker. Det jag undrar är om vi människor alltid haft detta behov av att förmedla oss till andra om hur många maskiner tvätt man kört på en dag eller om det uppstått på grund av Facebook och Twitters intåg.

Då vi ändå pratade statusuppdateringar kom vi in på hur vissa ibland glorifierar sin vardag trots att den närmaste kretsen vänner vet att det inte alltid är solsken, regnbågar och fluffiga kanintofflor, att det faktiskt kan vara riktigt jävligt ibland. Ett helt normalt liv med andra ord, med ohjälpsamma äkta hälfter och ungar man helst skulle vilja strypa mellan varven, katter som river sönder tapeten och grannhunden som skiter på gräsmattan. Men för vissa verkar dessa mörka moln i vardagen vara bannlysta från statusraden, som att det är något fult som ska döljas.

Självklart gäller det inte alla eller ens den stora majoriteten men jag undrar ändå vad det är som får vissa att försöka dölja sitt verkliga liv bakom en glättig fasad, och det gäller självklart inte bara Facebook utan även i verkliga livet, i kontakten med andra människor. Visst behöver man inte klaga varje chans man får men det kan inte heller vara nyttigt att hålla allt det dåliga inom sig och låtsas att man lever i en perfekt värld där varje dag är som att dansa fram på små rosa moln med skogens alla djur runt sina fötter som någon slags sinnessjuk Snövit.

För egen del tänker jag nog fortsätta sucka ömkligt när något tynger mig eller när jag helt enkelt inte är på humör att vara glad för det är ju faktiskt så att ibland måste man få vara grinig och sur och lite tjurigt vägra att vara glad, både när jag pratar med människor i min omgivning och när jag skriver en stausuppdatering eller ett blogginlägg. Är jag glad så lär det märkas precis som jag låter andra veta när livet inte är lika lekande lätt. Den här påklistrade positiviteten skulle jag aldrig orka med att visa upp i det långa loppet även om jag hade velat det.