Precis just nu när jag egentligen borde ha gått och lagt mig redan för en halvtimma sedan men ville göra färdigt de där sista sakerna för dagen, när jag gjort mig förtjänt av mammas gamla smeknamn för mig "Jag-Ska-Bara" slår till igen, ja, precis just nu så önskar jag att jag slapp kliva upp och gå till jobbet imorgon. Jag vet så klart att jag skulle bli sakta galen av at gå hemma hela dagarna men jag har inte alls mått bra på sista tiden och nu när mina problem med blåsan är tillbaka, min urgency är extrem och min fatigue outhärdlig så hade hel-ledigt känts bra.
Ett litet tag i alla fall innan jag började klättra på väggarna. Jag kan tycka det är riktigt skönt att vara ledig och fyra veckor på sommaren är absolut inte tillräckligt, ingen semester är värd namnet om man inte glömmer vilket datum det är och dagarna flyter ihop, men det finns stunder då jag faktiskt vill ha lite mänsklig kontakt och känna mig behövd av andra människor. Att gå till jobbet varje dag tillfredställer det behovet även om det just nu känns mer som en börda än något att se fram emot, som att varje dag äter en liten bit av min viljestyrka.
Samtidigt är det samvaron med mina kollegor och barnen på jobbet som gör att jag inte faller samman totalt vilket betyder att jag är invirad i ett mycket jobbigt Moment 22 just nu, det som gör mig trött och får mig att må dåligt fysiskt är det som gör att jag orkar fortsätta mentalt och det som driver mig att orka ett litet tag till. De närmaste veckorna kommer få utvisa om tanke eller kropp vinner kampen och just nu vet jag inte vilken sida jag vill ska gå som segrande ur striden, det känns som att vilken det än blir så är det jag som förlorar i slutändan.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar