Ni vet det där talesättet om att inte ropa hej förrän man är över böcken. Ungefär så var det igår på jobbet, fast istället för att allting gick fruktansvärt fel så blev allting så himla bra. Barnen sjöng! Ja, nästan varenda unge stod där framme och sjöng. Rummet var fullknökat med föräldrar och syskon och mor- och farföräldrar. Inte ens frukosten blev så stressig och svettig som de har varit alla andra år vid den här tiden.
Som min kollega sa, det var det bästa Lucia-firandet på länge, kanske till och med någonsin. För jag överdrev inte igår när jag skrev om allting som kunde haka upp sig. Men på något sätt lyckaqdes vi undvika alla de där fallgroparna och mycket av det tack vare barnens underbara deltagande. Jag blir alldeles varm i hjärtat när jag tänker på hur stolt jag är över dem, alla mina underbara små skitungar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar