Mörkerrädsla och omöjligheter

En dag i slutet av förra veckan läste jag i min lokala morgontidning TTELA (20 september) om tioåriga Maja som tvingas gå två kilometer på en enslig grusväg genom skogen för att komma till platsen där taxin ska möta upp henna. Tidigare då hon fortfarande gick på lågstadiet var hon berättigad till att bli hämtad på gårdsplanen utanför sitt hem men så inte längre nu när hon är ett år äldre och  då ska klara sig själv.

Av förståliga skäl är hennes föräldrar nu väldigt upprörda över denna ändring av reglerna som de blev meddelade om först i slutet av juni. Det är helt klart inte särskilt lång framförhållning de har här i kommunen och heller inte okej att tro att en tanig liten tioårong som dessutom är mörkrädd ska gå två kilometer varje morgon, särskilt nu när vintern och mörkret börjar närma sig.

Detta verkade även ansvariga hos kommunen inse och föreslog att mamman, som för tillfället är föräldraledig med sin fem månader gamle son, skulle gå med Maja för att möta upp taxin. Detta var dock alldeles för svårt eftersom det även finns en fyraåring hemma och mamma menar att det är omöjligt att gå den långa vägen varje dag med tre barn - och här, kära läsare, hajade jag till och tänkte; "varför då?"

"-Det skulle också innebära att om något av barnen eller jag är sjuk kommer Maja inte till skolan, säger [mamman]. Inte heller när hon går tillbaka till jobbet som sjuksköterska på NÄL kommer situationen  förenklas. -Våra arbetstider stämmer inte överens. Det är ju skolplikt och vi vill följa den. Men det ska inte vara beroende av vår arbetssituation om Maja kan komma till skolan eller inte, säger hon." (TTELA 20 september, 2013)

Jag kan förstå att ibland kan en situation verka oöverkomlig men den här attityden att saker är omöjliga har jag aldrig köpt, särskilt inte när det i mina öron låter mest som undanflykter och ursäkter. Istället för att hjälpa sin dotter att ta de första stegen till att våga själv så verkar det istället lättare att skylla på någon annan och då gärna någon som inte går att riktigt ta på, som en hel utbildningsförvaltning.

Det är ju självklart inte okej att en tioåring ska gå själv även om vägen i fråga har förklarats icke trafikfarlig av en utredningsgrupp, men istället för att då ta sitt föräldraansvar så ska det tydligen förlitas helt och hållet på att någon annan tar hand om det, löser problemet, städar undan hindren och i största allmänhet gör det som alla föräldrar gör överallt oavsett hur många barn de har där hemma.