Nattliga tankar om spontanitet och bekvämlighet

I kväll är jag inte trött och istället får tankarna mala, kastas fram och tillbaka mellan möjligheterna och jag undrar inte för första gången om ett uppbrott inte vore på sin plats. I helgen fick jag veta att min bror blivit varslad och att han antagligen kommer söka sig till Norge för att arbeta men ändå tänker behålla sin lägehet i Göteborg. Mitt snabba svar blev; "Kan jag få flytta in här då?"

Det var en impulsgrej och bara menad halv på allvar. Min syster satt snett bakom mig och jag hörde chocken i hennes röst när hon sa; "Men, ska du bo här då?" och jag förstår för jag kände samma chock rusa genom mig. Hade jag verkligen sagt det där? Hade jag menat det? Vill jag verkligen lämna min stad, min lägenhet och mitt jobb för att flytta till det nästan helt okända och börja om från början.

Jag tvekade lite med svaret och sa sedan; "Nää... kanske. Om jag får jobb", men egentligen menade jag det nog inte. Det har alltid funnits en del av mig som velat flytta till Göteborg, att leva i världens bästa och största småstad. Överallt är det liv och rörelse men att komma dit känns ändå som att komma hem, hem till det välbekanta, till min barndoms lugna småstadsgator och leende människor.

Kanske har jag fel och det är inte alls så Göteborg är men för mig är staden det, för mig är det drömmen och hoppet som aldrig dör. Det är dit jag vill komma men aldrig riktigt vågar ta steget till. För man vet vad man har men inte vad man får. Men samtidigt känns det som jag har inte särskilt spännande, det är ett liv jag lever men inte njuter av så mycket som jag skulle kunna om jag la manken till.

Jag antar att det i grund och botten är rädslan som får mig att stanna, tryggheten och vetskapen att här är mitt hem. För jag älskar min lägenhet och jag älskar mitt jobb, jag tycker om min stad och min mamma och syster bor nära. Jag vet vart alla bussar går och jag känner till de flesta butikerna i stan. Jag har min läkare på sjukhuset och har börjat lära mig att hitta där också efter några års besök.

I Göteborg har jag min bästa vän som jag önskar jag kunde träffa oftare, varje dag, så ofta som vi bara ville och orkade. Där har jag Femman-huset som jag faktiskt så smått börjat kunna orientera mig i. Jag vet vart två eller tre av alla bussar och spårvagnar går, allt annat är ett mysterium för mig. Jag gillar Avenyn på sommaren och älskar närheten till kusten och havet. Det är min framtidsdrömstad.

Men just nu, precis i denna stund i mitt liv, håller något mig tillbaka. Jag vågar inte vara spontan, impulsiv, tanklös, hoppas på det bästa. Jag brukar inte låta rädslan styra mitt liv, jag är inte en rädd person. Men jag är en bekväm person och den bekväma Anne vill inte ge upp tryggheten för att flytta till något helt nytt, skaffa ett nytt jobb, lära mig nya namn och rutiner och få alldeles nya kollegor.

Den bekväma Anne oroar sig för saker som är obekväma, som att komma över blygheten i mötet med nya personer. Som att lära sig hitta i en ny matbutik. Som att inte veta vart närmaste postlåda finns. Den bekväma Anne är nöjd med livet här och nu för det är inrutat och vant, det finns inga överraskningar som sätter käppar i hjulet. Men ibland tillåter jag ändå mig själv att drömma lite.