Nattugglan som flög sin kos

I min familj har jag alltid varit nattugglan, en vana som började i tioårsåldern då jag började sträckläsa kapitelböcker och "skulle bara" så fort mamma sa åt mig att släcka lampan. När jag kom upp i tonåren blev mitt nattuggleri etter värre och jag insåg rätt snart att min dygnsrytm var inställd på att vara en nattmänniska och morgnar avskydde jag.

Det där fortsatte långt förbi tonåren, jag kunde utan problem stanna uppe till tre på morgonen och sedan sova som en stock fram till ett på eftermiddagen, det fanns till och med de gånger jag var vaken till sex, sju på morgonen av ingen annan anledning än att jag inte blev trött förrän då och sedan upprepades mönstret natten därpå.

Ungefär ett år efter att jag fått min MS-diagnos fick jag fatigue som ett bestående problem, jag gick upp på morgonen, jag jobbade, jag kom hem och sov några timmar och sedan var jag vaken till sent på kvällen. Inte för att jag sovit mitt på dagen utan helt enkelt för att det var så min kropp var van att göra och den där extra tuppluren spelade mindre roll.

Så för inte ens ett år sedan föll jag plötsligt och mystiskt in i vad som antagligen kan anses vara en helt normal dygnsrytm, jag vaknar relativt pigg på morgonen (allt är relativt med MS), jag jobbar, jag tar min tupplur vid hemkomst och jag blir trött redan vid nio-tiden på kvällen även om jag oftast  brukar vänta ett par timmar med att gå och lägga mig.

Efter att ha kunnat sova tolv timmar i sträck bara för att, sover jag nu i åtta, nio timmar och sedan är jag uppe och pigg vare sig klockan är sex eller nio på morgonen. Det kan fortfarande vara lite trögt att komma ur sängen ibland för hur klarvaken jag än är så är det riktigt skönt att ligga och gotta sig under det varma täcket och gosa med katterna.

Allt detta betyder så klart inte att jag blivit en fulländad morgonmänniska, jag vill fortfarande helst ha det knäpptyst runt mig den första halvtimman efter att jag klivit upp och jag tänder så få lampor som möjligt. Men efter det är allt som vanligt, jag är pigg och vaken och redo att ta mig an dagen med studs i stegen och ett leende på läpparna...

Faktum är att jag fasar lite för den dagen jag går och lägger mig klockan nio, stiger upp klockan fem och småsjungande önskar alla en goood morgon och underbar dag! Morgonpigga människor har alltid irriterat mig, mestadels eftersom de envisas med att prata. Och tända lampor. Sånt där som man inte får göra alltför tidigt på morgonkvisten.