onsdag 31 oktober 2012

Skeppsbruten

Allting tickar på, snurrar runt, går vidare och jag försöker hänga med eller hinna ikapp, förutse saker och hantera situationer som dyker upp. Livet går per automatik utan någon egentlig mening eller innehåll. Istället handlar det om att hålla sig flytande, inte dras under av de starka strömmarna som alltid lurar där precis under ytan. Flyta ovanpå utan att kämpa emot men inte heller veta destination.

Här och nu är ett oskrivet blad igen, framtiden har ingen särskild form, vad lite jag vet är inte nog för att måla upp en klar eller ens halvklar bild av vad de närmaste månaderna kommer föra med sig. Några möten är inbokade; för att tala framtid, för att tala sjukdom, för att tala arbete. Men jag kan eller vill inte gissa utkomsten. Inte för att jag inte vågar utan för att jag inte längre orkar gissa.

Mitt liv de senaste fem åren har varit en gissningslek som jag ställt upp på med varierande känslor; hopp, vilja, dumdristighet, sorg, glädje, maktlöshet. Aldrig har jag kunnat säga; Så här kommer mitt liv se ut nästa år. Sjukdomen låter mig inte vara säker på något men andra faktorer spelar också in; fem läkare på fem år, Försäkringskassans regler, min chefs inställning och mina egna berg och dalar.

Att planera för framtiden är inte längre en prioritet, det är en eftertanke, en önskan att få vara som jag var innan, att låtsas att det fortfarande finns ett uns av normalitet i min vardag. Men hela tiden finns medvetenheten där om att det bara är på låtsas, att jag inte vet och inte kan veta, att nästa år kan allt förändras. Nästa år, nästa månad, nästa vecka. Imorgon kan jag vakna och ha förlorat mer av mig själv.

För det är så det känns, att jag alltmer förlorar mig själv, den jag var och den jag kunnat bli. Framtiden finns bortom horisonten, bortanför ett djupt hav och jag vet inte vart strömmarna kommer att föra mig. Jag har kämpat mot strömmen så länge att jag inte längre orkar. Någon gång kommer jag att anlända vid mitt mål, jag vet bara inte vart det är. Jag flyter ovanpå. Skeppsbruten. Utan destination.

2 kommentarer:

  1. Hej Anne!

    Känner igen mkt av det du skriver. Man kan bara leva ett ögonbkick i sänder. Smärtsamt, svårt & frustrerade, ibland känns uppförsbackarna oändliga. Sänder en stor varm kram♥
    https://www.youtube.com/watch?v=U9cM7IoblMo

    SvaraRadera
  2. Bästa Jenny!
    Vad glad jag är att ha dig som vän och kollega. Och allt blir så mycket bättre med LeMarc. Massa kramar till dig!

    SvaraRadera