Den anhöriges klagan

Emellanåt tittar jag in på mssidan.se utan att egentligen söka efter något särskilt utan mest för att kolla om det dykt upp något nytt där ute i cyberrymden. I dag läste jag något, inte nytt men något som fick mig att börja tänka och det brukar ju vara så jag blir inspirerad till att skriva de här blogginläggen. I dag handlade det om MS som en objuden gäst som flyttar in i ens hem. 

"En dag står den i farstun och kräver att få komma in och stanna på obestämd tid. Den här gästen går inte att köra ut, hur ovälkommen den än är Hur mycket väsen den objudna gästen kommer att göra vet ingen, inte heller hur stort utrymme den kan kräva. Ibland stannar den i en vrå, lugnt och försynt, ibland vänder den och går efter en runda i huset. Men det händer också att den ovälkomna gästen är så krävande och dominerande, att alla måste rätta sig efter den."

På ett sätt hade jag tur när jag fick min diagnos, det var egentligen bara jag som behövde anpassa mig efter den här sjukdomen, det är bara mitt dagliga liv som den påverkar. Min familj har fått vänja sig vid en dotter och syster, ett barnbarn och syskonbarn med en kronisk sjukdom, men jag tror inte de känner den sorg eller uppgivenhet som många anhöriga antagligen känner.

Jag är lättad att jag kunnat bespara mina nära och kära det helvete jag själv tvingats gå igenom med att anpassa mitt liv efter min objudna gäst.Jag är lättad att det inte finns någon annan i mitt liv och i mitt hem som måste ta hänsyn till den här objudna gästen. Delvis är det nog därför jag förblir singel för min MS kommer på köpet om jag träffar någon.