Skogstankar

I går förmiddag tog jag med mig tre barn till skogen för att gå på upptäcksfärd och se vad vi kunde hitta eftersom vi håller på med tema naturvetenskap (och teknik) just nu och för några veckor sedan började kolla på sniglar och snäckor som barnen visade stort intresse för redan innan sommaren. Under gårddagens tur fick barnen bestämma vägen och jag såg mest till att vi inte gick vilse.

Vi letade och undersökte och vandrade runt i över en timma innan min inre klocka meddelade att det var dags att gå tillbaka eftersom klockan närmade sig elva. Bärande på allt från ovanligt formade pinnar till mossa, ett knippe ljung och det största ormbunkeblad jag någonsin sett, gick vi tillbaka mot förskolan ledda av rösterna från barn och vuxna som var ute på gården och lekte.

Det enda som egentligen tog bort lite från upplevelsen var vetskapen att kvar på förskolan var mina kollegor tillsammans med övriga barn, en inte helt liten grupp eftersom vi har otroligt många barn (27!) inskrivna hos oss. Det är guld värt att kunna gå iväg med en så pass liten grupp barn, att kunna lyssna in alla, upptäcka tillsammans med dem, dokumentera deras fynd och tankar.

Det är så man skulle vilja kunna arbveta hela tiden med allting, att tillsammans med barnen och även kollegorna få komma ut i skog och natur för att upptäcka saker och bolla tankar och idéer mellan varandra. Vi försöker göra så när vi är på förskolan men med så pass många barn runt omkring oss har vi nog tur om vi lyckas få till ett riktigt samtal med varje barn en gång i veckan.

Men som jag har skrivit om tidigare är det sådant som är förbjudet att säga, sådant som smutsar ner den fina ytan vi är menade att sätta upp för omvärlden. Allting ska se så snyggt och skinande rent ut och tydligen är det meningen att vi personal ska bita ihop, klistra på ett leende och framställa oss själva som superpedagogerna som lyckas leva upp till läroplanens alla mål varje dag.