Rynkjakten har börjat

Min bror synade i somras noga mitt hårfäste och påstod att jag har börjat bli gråhårig. Trettio år fyllda hävdade jag envist att vad han såg var utväxt, min naturliga hårfärg är en trist musbrun kulör jämfört med den guldbruna färg jag fixat hos frisören. Förresten, sa jag, jag har åtminstone inga rynkor, något som dök upp i min två år yngre brors ögonvrår för flera år sedan tack vare mycket utomhusarbete.

Fast helt sant är det inte att jag är helt rynkfri, sedan tonåren har jag haft envisa linjer i pannan eftersom jag lyfter på ögonbrynen så ofta att det gränsar till ett tvångsbeteende och lyfter jag inte på dem så drar jag ihop dem så jag har ett par linjer mellan dem också. Men i övrigt har jag alltid varit glad över att ha ärvt min mammas rynkfria gener och hoppats på ett långt och lyckligt liv utan dem.

Tyvärr verkar min respit från detta ålderstecken nu vara över även om det är i minimal skala och jag har ett par skrattrynkor under ögonen. Ett par gånger i veckan står jag framför spegeln i badrummet, under den skoningslöst starka lampan och letar efter nya rynkor. När jag inte upptäcker några tappar jag snabbt intresset men ett par dagar senare är jag där igen och glor intensivt på mitt ansikte.

Att kolla mitt hårfäste försöker jag dock undvika, jag kan acceptera rynkorna eftersom jag kan förklara bort dem som skrattrynkor. Grå hårstrån kan däremot inte bortförklaras, man får inte grå hår av att leva ett bra liv med mycket skratt. Nej, grå hår bevisar bara en sak, att man håller på att bli äldre. Trots en nästan patologisk brist på åldersnojja är jag ändå inte redo att gå med på att jag åldras.