Tjuvens bästa vän

Jag brukar skriva både privat och personligt här på bloggen men vissa saker brukar jag ändå hålla för mig själv, sådant som jag anser att ingen annan har något att göra med. Just i dag har jag dock valt att lätta på de självinförda restriktionerna och berätta lite om vad som hänt i mitt liv den senaste tiden, utan att för den delen kanske gå in på alltför djupgående detaljer.

För att börja från början så har jag sedan ett par år haft en bekant som jag enbart mejlat med samt pratat i telefon med ett dussin gånger eller så. Vi har pratat om lite allt möjligt under de här åren men det senaste halvåret har vi allt oftare börjat bråka och till sist kände jag att vår relation gjorde mer skada än något annat och jag valde därför att säga upp bekantskapen.

En tid av övertalningsförsök och skuldbeläggning följde innan personen i fråga verkade ge med sig även om han kanske inte höll med om att det fanns en anledning till att avsluta vår kontakt. Det kändes i slutändan som en lättnad att få lägga allt detta bakom mig eftersom jag har gått länge och känt en olustkänsla jag inte riktigt kunnat sätta fingret på men som var vår svåra relation.

Tyvärr gick det inte särskilt länge innan jag i dag fick ett mejl om att han vill ha tillbaka gåvor han har gett mig vid till exempel jul och min födelsedag, saker som han alltså gett bort frivilligt men som han nu kräver att jag ska skicka tillbaka. Jag mejlade tillbaka och sa att sådant han gett bort nu var mitt och han har inte längre något rättsligt anspråk till några av dessa saker.

Min mamma har ett väldigt träffande talesätt i sådana här situationer; Ge och ta igen är tjuvens bästa vän. Det känns inte roligt att denna person ställer sådana här krav även om jag vet att han inte har något att komma med, men jag vet ju att jag har rätt i den här frågan och känner ingen större oro - och människor som beter sig så småaktigt mår jag bättre av att inte umgås med.