Autoskrivning

Idag som många andra dagar känner jag mig som en levande död, en zombie som hasar omkring med halvslutna ögon och slapp käke. I går jobbade jag eftermiddag och eftersom jag började tidigt i dag sov jag aldrig efter jobbet. Inte heller idag blev det någon sömn eftersom min syster hämtade mig vid arbetsdagens slut och vi for in till stan för att fika, kolla i butiker och shoppa.

Klockan var närmare fyra när jag kom hem och eftersom jag även imorgon ska upp tidigt är det uteslutet att sova. Ska jag ens ha en chans att återhämta mig så är det kroppen som måste få bestämma hur länge jag sover och de senaste månaderna har den varit inställd på tre till fyra timmar. Att ställa klockan för en timmas sömn är uteslutet, det gör vare sig till eller från vad gäller tröttheten.

Så just nu försöker jag hålla mig vaken trots att kroppen skriker efter att få sova, huvudet känns tungt och luddigt och jag går i stort sett på autopilot. Jag förstår att den som läser detta antagligen inte förstår exakt hur illa det är, jag lyckas ju trots allt vara både konkret, valformulerad och tydlig i den här texten. Men skrivandet kommer så naturligt för mig att jag knappt behöver tänka.

Orden sitter längst ut i fingerspetsarna och behöver bara den svagaste signalen från hjärnan för att börja knattra iväg på tangentbordet. Jag vet inte hur många inlägg jag skrivit de senaste tre åren som jag gått tillbaka och läst ett par dagar senare med bara ett vagt minne av att jag faktiskt skrivit det alls. Hade jag varit lite mer glömsk hade jag nog lätt kunnat tro att någon annan skrivit de inläggen.