Från det ena till det andra, idag vill jag prata om Barbie och hur hon hjärntvättar barn till att bli supersmala - ja, i alla fall om man ska tro Galia Slayen som skapat en Barbie-docka i vad som påstås vara naturlig storlek. Hade Barbie varit riktig så hade hon enligt Slayen varit 180 cm lång, haft ett bystmått på en meter, en midja på 45 cm och höfter nästan dubbelt så breda som midjan. Längden och höftmåttet kan jag tro, men inte fan är Barbie så storbystad.
Lika lite som jag tror på att shoot'em up spel skapar massmördare, tror jag på att Barbie får små flickor att vilja ha getingmidja eller spetsiga tuttar som sticker ut en halvmeter från kroppen. Självklart får Aftonbladet det att låta som att det finns belägg för att Barbie är ondskan själv när de citerar psykologen Jenny Klefbom och väljer en mening som får det att låta som att Slayen har rätt. I slutet av artikeln får man läsa uttalandet i sin helhet.
"– Men det finns inga forskningsbelägg för att reklam och skönhetsideal av den här typen leder till ökad förekomst av anorexi. Enligt forskningen finns sjukdomen inom alla kulturer, i hela världen och har funnits i alla tider. Hon tror däremot att Barbiedockornas utseende påverkar barn i viss utsträckning. – Sådana här normer och ideal spelar roll för hur barn uppfattar sig själva och hur de försöker vara. Det bidrar i allra högsta grad till att småflickor börjar sminka sig själva och vill ha utmanande kläder." (Jenny Klefbom citerad av Josefin Berglund, Aftonbladet 2011-04-25)
Jag tror i det här fallet att Barbie påverkar barns önskan att klä upp sig och sminka sig, mer än det får dem att vilja bli så smala att deras inre organ inte längre kommer få plats i deras kroppar. Anorexia är en hemsk sjukdom, men att skylla Barbie för att ha en del i det är löjligt, hennes kroppsmått må vara orimliga men hon är också en leksak, hennes största funktion är och har alltid varit att ha på sig glamorösa kläder och ha vackert hår.
Om folk vill beklaga sig över något så kan de väl klaga på det istället, Barbies långa glänsande hårman kan ju ge vem som helst mindervärdeskomplex... Jag skämtar som ni säkert kan förstå, i alla fall till viss del. Hade jag fått välja en sak med Barbie som jag velat ha själv hade det inte varit hennes spetisga bröst eller smala midja, definitivt inte hennes minimala små fötter, utan hennes långa tjocka hår.
Men för att återgå till ämnet innan jag går och ställer mig framför spegeln och blänger på mitt eget risiga hår, det är ju faktiskt så att Barbie har gått igenom en del förändrigar det senaste årtiondet, bland annat har hennes midja blivit vidare. Det faktum att hennes ben inte egentligen sitter fast med resten av kroppen påverkar ju också hennes höftmått, men det var det väl ingen som tänkte på heller när de mätte henne.
Nu blev jag faktiskt lite sugen på att ta fram lådan med mina egna Barbiedockor ur garderoben, bara för att titta på dem. Hade jag trott att sakerna fått vara hela i mer än några dagar, hade jag kanske övervägt att ta med dockorna och kläderna till barnen på jobbet, men just nu är de väldigt våldsamma med våra leksaker. Fast vid det laget det känns okej att ta med dem så kanske vi inte ens ska ha dockor av något slag på jobbet.
Hade min chef varit kvar på jobbet efter sommaren hade jag inte alls blivit förvånad om det blivit så, han har tagit till sig arbetssättet på en annan förskola där de inte har vare sig dockor, bilar eller annat "färdigt" material, barnens lek begränsas till bygglek (det spelar ingen roll hur mycket olika material man har när man bara erbjuder en slags lek). Det kanske är tur att chefen slutar snart, så att vi kan få behålla vår köksvrå med dockor och vagnar.
När vi besökt den andra förskolan fick vi veta att deras "dockvrå" inte fungerade, barnen var inte intresserade av att leka "mamma, pappa, barn", och personalen trodde detta berodde på att barn i dagens samhälle inte tillbringar tid med sin familj. Deras nästa stora projektarbete skulle därför handla om det moderna barnet, hur har barn det i dagens samhälle, vilka leksaker, TV-program och sociala former är de vana vid?
Ett intressant ämne och något jag själv skulle vara intresserad av att läsa mer om, men det som funkar eller inte på en helsvensk förskola där nästan alla barn har akademikerföräldrar, kan omöjligen fungera på en mångkulturell förskola där de flesta föräldrar studerar, är arbetslösa eller föräldralediga. Det våra barn behöver mest är att få leka om sådant de upplever varje dag, att bearbeta alla intryck de hela tiden får till sig.
Våra barn behöver få ta på sig en hatt och väst och vara pappan i familjen, de behöver gå från ett rum till det andra för att köpa mat i affären eller ta ett flyg till utlandet, dockan måste nattas, middagen måste lagas och disken diskas, katterna och hundarna måste få mat och mamma och mormor måste ta bilen för att åka och köpa kläder. Den dag någon får för sig att ta bort vår köksvrå kommer jag kämpa med näbbar och klor.
Jag tror att på många sätt går barnens rollekar och deras lek med Barbiedockor hand i hand, båda lekarna inbjuder till att bli någon annan för en stund, att pröva på vad man kanske inte vågar göra när man är sig själv. Det är inte Barbies smala midja de vill pröva på utan hennes glittriga kläder, precis som de vill ha den glittriga klännigen eller den glansiga kjolen när de leker rollekar i köksvrån. En stunds verklighetsflykt, precis som lek ska vara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar