Inuti mig kan ingen annan se

Idag vill jag bara stanna hemma. Jag vill inte redan ha stigit upp ur sängen, inte klätt på mig, inte ätit frukost, inte borstat tänderna. Jag vill spola tillbaka tiden tills precis innan jag vaknade, när hela min värld bestod av en väldigt märklig dröm där en av mina kollegor förvandlats till en zombie. Jag vill att det ska vara precis den där minuten när jag vaknade till och tittade på klockan, men istället för att kliva upp så skulle jag somna om för jag behövde inte jobba idag.

Det är inte det att jag inte vill gå och arbeta just idag, det är inte latmasken som vill ha en extra lång helg eller lite sovmorgon just idag. Snarare är det så att jag känner hur jag redan nu är så trött att den här dagen kommer bli en kamp. Jag känner det i krampen i magen, i trycket över bröstet, i oron som ligger som en klibbig svart filt inuti mig, som ligger precis under huden. Det är rädsla jag känner, rädslan att idag kommer vara droppen som får bägaren att rinna över.

Det har varit en lång vecka för mig, en lång och mycket jobbig vecka, dagar då jag hållit mig själv samman med envishet, påklistrad optimism och naglarna intryckta i handflatorna för att ge mig själv en stöt när jag känt hur jag börjat nicka till. När jag ser på mig själv i spegeln så förstår jag om ingen annan ser det, jag ser det inte heller alla gånger, men ibland om jag stirrar på mig själv tillräckligt länge så ser jag det flimra förbi där längst bak i blicken, det som gör mig illa.

Jag känner hur MSn sitter inne i min kropp, jag känner myrkrypningarna och domningarna i armarna som jag haft i fyra års tid nu, jag känner smärtan i ryggen och klådan under fötterna och i handflatorna, jag märker när minnet börjar svikta eller det blir svårt att ta in vad andra säger, jag märker när jag börjar staka mig på ord eller sluddra, jag kan känna hur det bränner eller isar i kroppen vissa nätter, och mest av allt kan jag känna dimman som kallas fatigue smyga sig på mig.

Jag vet och känner allting som sker inne i min kropp, jag vet när jag är på väg att braka ihop, men ingen annan ser och just idag behöver jag någon som ser mig. Jag behöver veta att jag inte är ensam, att jag inte behöver hålla uppe skenet eller hålla rädslan borta på egen hand. Men jag vet att jag är den enda person i världen som någonsin kommer förstå hur det är att vara jag, den enda som kommer känna hur det är inuti kroppen, den enda som kommer se bortom blicken.

Jag gör idag som jag gör varje dag, jag kliver upp ur sängen och gör mig iordning, jag går till jobbet och känner hur trycket hotar att krossa mig när silvertejpen jag virat runt min själ inte kan hålla emot, när det inte längre spelar någon roll hur dumdristigt envis jag är, eller hur mycket jag än ler. Jag tar mig igenom ytterligare en dag, bara för att det är det enda jag kan göra. Min kropp är inte längre min egen, men jag är den som ska bestämma över min dag, och kampen för denna dagen kan börja.